Historia

Välkomna till den mer bildande och upplysande delen av hemsidan! Här kommer ni att kunna följa IF rejbans framfart genom historien, från bildandet av korplaget rejban.se 2007, vidare över bildandet av IF rejban, och till slut följa oss hela vägen fram till dags datum.

För alla nyfunna vänner kan det vara nyttigt att läsa på hur och varför vi uppstod, och även för alla sedan gammalt trogna rejbianer kan det vara värt att då och då läsa på och friska upp minnet, så vi inte glömmer varför vi håller på med detta. Särskilt läsvärt i det fallet är de tre första årens historia.

 

Saknas något? Undrar ni över något?

 

Synpunkter och frågor skickas i vanlig ordning till info@rejban.se, så ska vi försöka svara i mån av tid och kunskap.

 

Historian hittar ni under flikarna här nedan, mycket nöje.

2015

Historia 2015

Nu så! 2015 blev året då vi nådde nivån jag hävdade att vi skulle kunna nå om vi bildade ett eget fotbollslag.

Runt 2008 någonstans, efter rimligt antal dryckesenheter, hävde jag ur mig att: ”Elitfyran borde vi lösa rätt kvickt. Det ska inte vara några problem!”

Mästertipset slog in, och när vi rullade igång 2015 var det div. 4 Elit som gällde.

Mycket hade dock hänt inom den lokala fotbollen sedan jag sa det där.

Vi backar till 2008 en liten stund.

Världens coolaste korpförening rejban.se spelade i Korpens tredjedivision.

Gransholm, Sandsbro och Växjö BK slogs i toppen av Elitfyran, med Gransholm som seriesegrare.

Växjö Norra var ett mittenlag i div. 3, och Hovmantorp ramlade 2008 ur samma serie.

Räppe blev trea i div. 4.

I div. 5 nöp Alvesta en kvalplats uppåt. Hovshaga hamnade i ingenmansland, och Åryd ramlade ur.

Ljungby klarade sig precis kvar i div. 2., och Öster ramlade ur Superettan.

Adam Bengtsson spelade juniorfotboll i Öster, och tre av årets nyförvärv spelade pojkfotboll i samma förening.

Som av en händelse blev 2015 föryngringens år. Det var det ingen som hade planerat, men det är ju alltid trevligt.

Simon Ravelli och Jacob Gustafson anslöt tidigt. Under säsongen hittade också Max Lexert hem till IF rejban.

För att väga upp detta plockades också Eric Rosander, äntligen, in i laget och organisationen. Även Thomas Paulsson gjorde sitt bästa för att hålla uppe medelåldern på en rimlig nivå med sin ankomst.

Någonstans där mittemellan, i alla fall åldersmässigt, blev Olof Fransson och Robin Davoust de sista pusselbitarna.

Bittert fick vi i samma stund också konstatera att ett antal spelare blev tvingade till tjänstledighet på obestämd tid från IF rejban p.g.a. flytt. John Sallhag hade ju tagit förlängd semeter så han försvann redan de sista matcherna under 2014. Nu fick vi också rulla igång säsongen utan honom. Tobias Åkesson flyttade till Schweiz, Viktor Hultin till Göteborg, och en av våra originals; Linus Kronberg, flyttade till Uppsala.

Vi stod ändå väl rustade för att erövra en serie till. Bara för att jag sa att vi borde nå Elitfyran ganska lätt 2008, finns det ju liksom ingen anledning att inte satsa på att vinna kalaset och gå upp i div. 3 nu när vi ändå var där…

Träningslägret 2015 hölls på Cypern. Det var trevligt. Räcker så. Den som vet, den vet.

Första resan gick åt Emmabodahållet. Sammanslagningen Lindås/Långasjö stod för motståndet. Solen sken, och det såldes ”snorbillig” grillkol i samband med arrangemanget.

Jacob Gustafson hade lyckats lura ledarstaben (mig alltså…) att han var bra som mittback och tog plats i mittlåset. Ett oerhört felbeslut visade det sig, när han skänkte bort både boll och ledningsmål till Lindås/Långasjö efter 10 minuter.

Lägg därtill att undertecknad satt Mats Strandberg på bänken i premiären efter att han varit skyttekung under försäsongen, så förstår ni att jag filade på mina egna avskedspapper när klockan tickade mot paus och vi låg under med 0-1.

Jag fick dock viss upprättelse. Anton Wijk hade fått bindeln, tog ansvar och visade vägen med att kvittera med första halvleks sista spark. En fin balja i krysset efter hörna.

Jacob stängde igen i försvaret, inte bara i matchen, utan resten av säsongen, och vi fick aldrig anledning att återkomma till några fler borttappade bollar.

Mats då? Jodå, han byttes in, smällde dit en straff till 2-1 och blev matchhjälte. Hurra!

Hemmapremiär väntade. Västervik stod på menyn. Ett Västervik som vann i premiären, och enligt uppgift hade varit obesegrade i seriespel sedan 2013. Tuff nöt att knäcka således. Trodde vi. Så blev det inte.

En av de bästa matcher vi spelat rullades upp inför åskådarna på Norremark.

Mats Strandberg spräckte nollan efter 5 minuter. Jacob Gustafson skickade in sitt första rejbianska mål på en frispark efter 8 minuter, och efter 24 minuter blev David Johansson fälld i straffområdet. När straffen var avklarad hade han själv rullat in 3-0.

Slutresultatet blev hela 6-0 efter att Ramin Afram satt två mål i andra halvlek, och Robin Davoust även han debutmålat för IF rejban när han spikade slutresultatet.

Nästa anhalt: Araby Park Arena och SUF. Alltid SUF. Varje år.

Återigen gav Mats Strandberg oss ledningen, men SUF vände innan första halvlek var slut. Efter målmedvetet gnuggande i andra halvlek visade till slut Eric Rosander att han var värd hela övergångssumman på noll kronor med 10 minuter kvar. Anton Wijk pricksköt in ett långt inlägg från vänster. Eric nådde högst och skarvade in bollen i bortre burgaveln. 2-2 och vi var fortfarande obesegrade.

Den sviten levde även efter nästa match, då Oskarshamn besegrades med 3-1 på hemmaplan. Bäst minns vi Jonas Cullsjös matchstängning när han bombade in 3-1 med vänstern från långt avstånd i den andra halvleken.

Sen sket det sig. Ordentligt. Vi besökte Växjö BK på Sportfältet, och innan 8 minuter var spelat ledde de med 2-0. När sedan vår (inte särskilt framgångsrika) jakt avbröts med ett ”något omdiskuterat” mål till 3-0 var det gonatt.

Upp på hästen igen tänkte vi. Nu ska vi mosa Gransholm i nästa runda!

Så blev det inte. Inget lag mosade någonting i den matchen, och förmådde inte skapa särskilt mycket åt något håll. Slutresultat? 0-0 såklart.

Blomstermåla då? Dit åker vi och hämtar tre poäng. Det verkar kul.

Nädå. Efter en riktig käftsmäll, där vi faktiskt spelar bra i åtminstone första halvan av matchen, får vi stryk med 2-0. Hemmalaget var bra mycket effektivare än vad vi var, och hade dessutom de där marginalerna på sin sida. Anton Fäldt i målet hade för en gångs skull anledning att vara upprörd (det händer då och då att han är det utan anledning…), när den assisterande domaren dömde in en boll som dansade på mållinjen under Anton.

Bombsäkert hävdade han att han minsann var 100% säker på att bollen var inne, och att han stod perfekt för att ta det beslutet. Att ingen annan kunde avgöra om den passerat linjen eller att alla såg att han stod drygt 30 meter fel bekom honom inte.

Kanonskönt agerat, och det landade inte väl hos vår Hovmantorpbördige målvakt kan vi väl uttrycka det.

Små marginaler har dock en tendens att jämna ut sig, och det gjorde det längre fram.

Två tuffa hemmamatcher med 3 dagars mellanrum väntade i början av juni.

Ett ganska rättvist kryss mot Hovshaga följdes upp av en tung seger med 1-0 mot dittills obesegrade Hovmantorp. Ludvig Kronberg nickade bollen i bröstet på Ramin Afram efter en hörna, och Ramin skarvade in segermålet.

Förhoppningsvis var svackan nu över och tanken var att vi skulle rada upp en sisådär 30-40 segrar i rad.

Det gick nästan. Två segrar till blev det i rad.

Först mot Ängö på Fredrikskans. De tog ledningen och Ludvig Kronberg kvitterade innan 5 minuter var spelat. Sen fick vi mest freda vårt mål från påhälsning. Det gjorde vi framgångsrikt, och med 10 minuter kvar avgjorde Niklas Andersson matchen till vår fördel efter lite stök och bök vid en hörna. Där och då jämnade det ut sig från förra besöket på västkusten och missräkningen i Blomstermåla. Vi refererar gärna till denna match som ”Rånet på Fredrikskans”.

Nästa lag som fick äran att bli besegrade av IF rejban var Runsten/Möckleby. De tog ledningen. Men Ramin Afram och David Johansson såg till att vi hade 2-1 i paus.

Ramin tyckte sedan att det inte var tillräckligt spännande, så han gjorde självmål till 2-2 efter 84 minuter, innan han i anfallet efter går på genombrott åt andra hållet och sätter segermålet. Kul initiativ kan tyckas, men alla bad vänligen Ramin sluta göra så. Det blir så onödigt jobbigt.

Det var också efter denna match som Jacob Jansson twittrade det som skulle bli Årets Citat på Fotbollsgalan. ”IF rejban. Älskar denna förening. Lite som att hela tiden bli vald först på gympan. Fast i livet.”

Serien vände, och i vanlig ordning skulle ett par höstmatcher spelas redan innan sommaruppehållet. Premiärmotståndarna Lindås/Långasjö kom på besök, och åkte ofint nog hem med tre poäng efter en svängig match som de vann med 3-2. Det blev startskottet på en fantastisk höst för just Lindås/Långasjö, där de(tror jag) gick obesegrade fram till slutomgången. Dessvärre får vi anledning att återkomma till just den omgången.

Nåväl, innan uppehållet hade vi en sista tuff uppgift. Vi skulle till Bökensved i Västervik. Där hade hemmalaget vunnit samtliga matcher under våren, och de var hyfsat sugna på revansch efter att vi slaktat dem i april.

Så verkade det också bli, och trots att vi kallat in den gamla målvaktshjälten Gustaf Möller till match, så hade Västervik 1-0 i paus. Det var i underkant. Andra halvlek hann dessutom knappt börja innan de satte mål nummer två och tre.

Sen började vändningen. Ramin Afram reducerade till 1-3 tämligen omgående, och sen jagade vi och jagade och jagade. Utdelningen kom till slut. Inbytte Max Lexert satte sitt första mål i den vita tröjan med 7 minuter kvar, och Jacob Jansson nådde högst på en hörna med 4 minuter kvar. Han satte skallen till bollen, kvitterade, jublade halvt ihjäl sig, och fick senare hämta ut priset för Årets Mål på Fotbollsgalan för denna bedrift. Matchen slutar 3-3, och vi var faktiskt nära att avgöra i slutminuterna mot ett tröttkört och då ganska skärrat hemmalag.

Sommarfest på årets varmaste dag, sommaruppehåll och välbehövlig vila väntade.

Höstsäsongen skulle sparkas igång mot SUF. Vi laddade med ett antal dödspass i Fyllerydsskogen. SUF laddade med att slå ut Öster ur Svenska Cupen och lottas mot Elfsborg i nästa runda. Tuffast möjliga motstånd alltså.

Efter en riktig holmgång och krigarinsats på Norremark var det dock IF rejban som stod som segare med 1-0. Simon Ravelli valde ett utsökt tillfälle att göra sitt första mål i IF rejban, när han snodde bollen av SUF’s backlinje, slet sig fri, och sedan avslutade kliniskt…mot ena hörnflaggan. Bollen studsade dock rätt via en motståndare och in i mål. Alla mål räknas, även de riktigt riktigt fula.

Elitfyraresan gick vidare till ett underbart soligt Oskarshamn, där ett vilt kämpandes hemmalag till slut fick se sig besegrade av IF rejban, efter att Andreas Hultqvist avgjort med 5 minuter kvar.

Revanschläge sedan hemma mot BK. Den blev det inte så mycket med, utan vi fick nöja oss med en poäng, 0-0.

I matchen efter det blev Gransholm för svåra, när de mycket rättvist manövrerade ut oss på Granvallen med 3-1.

Vi tog oss emellertid ganska omedelbart tillbaka på vinnarspåret i returmatchen mot Blomstermåla. Slutresultatet skrevs till klara 4-0. Smolket i glädjebägaren var dock Ramin Aframs avslitna korsband. Så kan det gå när man är gjord av glas, och säsongen givetvis över för vår bäste målskytt.

Det satte sina spår redan i matchen efter när vi besökte Hagavallen. Vi gjorde inga mål, men det gjorde inte Hovshaga heller. Viktigt för att hålla dem bakom oss i tabellen.

Därför smärtade förlusten i Hovmantorp veckan efter lite extra. Vi gjorde en bra match, och borde nästan avgjort den i första halvlek. En storspelande målvakt och ett Hovmantorp som vägrade ge sig vann dock denna strid med 2-1.

Vid det här laget var vi framme vid näst sista omgången, och en oerhört viktig match mot Ängö hemma på Norremark. Vi ”stal” ju tre poäng där i våras, och tre poäng tog vi även denna gång. Mer rättvist nu dock. Lukas Rydén avgjorde redan efter 7 minuter.

Vi parkerade inför slutomgången på tredje plats, efter klara seriesegrarna SUF, och höstens raket Lindås/Långasjö. Kvalplatsen uppåt var säkrad, men en andraplats betydde direktuppflyttning, och den ville vi givetvis ha.

För oss väntade bortamatch mot Runsten/Möckleby, och seger var ett måste.

Lindås/Långasjö avslutade hemma mot Hovshaga, och poängtapp för hemmalaget där skulle ge oss chansen.

20 minuter in i matcherna såg det mörkt ut. Runsten/Möckleby ledde med 1-0 efter ett ganska snöpligt mål, och rapporterna från den andra matchen sa att Lindås/Långasjö ledde med 2-0 och Hovshaga hade fått en spelare utvisad.

Sen hände något. Hovshaga åt sig ikapp, och i matchens slutskede förbi. De ledde med 3-2.

Vi hade också lyckats vända matchen. Lukas Rydén rullade in en straff till 1-1, och i upptakten av andra halvlek satte samme man 2-1, efter en suverän dribblingsuppvisning från Niklas Andersson.

Denna ställning stod sig tills det var tre minuter kvar. Då lägger Runsten/Möckleby en boll mot vårt straffområde, som vi inte får bort tillräckligt långt. En motståndare klipper till, får drömträff, och bollen letar sig igenom allt och alla i ett välbefolkat straffområde fram till 2-2.

Som om det inte var nog med jävligheter, och att vi bränt alldeles för många lägen att döda matchen, så hinner vi ha en boll i stolpen även efter deras kvittering. Så nära var vi avancemang till div. 3, och det var ett deppigt, stukat, ledset, förbannat, stolt och vackert IF rejban som satte sig i bussen tillbaks till Växjö.

Någon dag senare gick det upp för oss att ett kval väntade, och glädjen var tillbaka. Vi åkte till Varberg för en mycket tuff öppningsmatch på kvalresan. Vi var ganska ärliga med att ett kryss vore ett superresultat och spelade därefter. Det gick helt enligt plan, och alla spelare gjorde ett fantastiskt jobb, fram till klockan hade tickat upp på 90 minuter. Då kommer en boll in mot eget straffområde, som vi skarvar in i eget mål. Förlust 0-1.

Rond 2 av kvalet var hemma mot Anderstorp. Bestämt och effektivt städade vi av dem med 5-0 i en av säsongens bättre matcher. Hoppet levde således inför sista matchen. Det var ett litet hopp, men ändå ett hopp. Det räcker för oss.

Resan gick till Borås, och seger var ett måste, samtidigt som rätt resultat i Varberg mellan hemmalaget och Anderstorp var absolut nödvändigt. Anderstorp var tvungna att lugga Varberg på poäng.

Rapporterna sa att Varberg mosade Anderstorp två varv runt jorden, och när Borås fick hål på oss med ett par ganska turliga mål orkade vi inte längre. Det var den tredje brutala sparken i ansiktet på bara någon vecka.

Borås var tvungna att lasta allt de hade framåt och lyckades med allt mot ett lag i spillror. Slutsiffrorna i vår match, såväl som i Varberg, skrevs till 9-0. I det läget missade Varberg div. 3 på målskillnad, men när alla serier var klara inför 2016 visade det sig att Även Varberg fick en plats i trean. Det var rätt skönt, och väldigt välförtjänt givetvis.

Vi summerade debutåret i Elitfyran med att konstatera att det räckte till en tredjeplats, och att vi var tre minuter ifrån en direktplats till div. 3. Inte illa pinkat för ett gäng glada herrar som gillar att sparka boll och hänga i gäng tillsammans!

Väl hemma i Växjö igen jobbade vi för fullt med att sy ihop IF rejban 3.0. Mer om det när det är dags för historian om 2016.

Vi hade den årliga Medlemsfesten på Restaurang Östergatan, och återigen slogs vi av den generositet som finns hos både gästerna, våra medlemmar, och folk runt omkring vår kära förening. Prisbordet var inte av denna världen, och lottköparna levde efter principen ”Shut up and take my money!”

Mest minnesvärt för mig personligen på Medlemsfesten, och kanske under hela året, var när vår vän Andreas Waldo tackade för allt stöd i samband med vår insamling under våren.

Vi bad alla våra vänner att hjälpa oss att hjälpa. Vi ville samla in pengar till Waldos Wänner, och i förlängningen till Andreas och hans familjs kamp mot cancer som de bedriver varje dag.

Insamlingen landade på 25500:- och överlämnades i samband med ett fantastiskt trevligt event i Strandbjörket den 1/5, där Andreas gamla lagkompisar, arbetskamrater o.s.v. möttes i olika lag och spelade fotboll.

Det gör mig fortfarande varm inombords att vi kan åstadkomma så mycket med vår lilla förening, och att så många stora hjärtan kan visas på samma gång när vi ber om hjälp!

Som traditionen bjuder avslutade vi året med Fotbollsgalan!

Deltagarrekord i år igen. Hurra!

Jacob Jansson fick, som tidigare nämnt, pris för Årets Citat.

Samme man fick, som också nämnts tidigare, pris för Årets Mål.

Ramin Afram prisades som Årets Skyttekung för sina 9 mål.

Yiannis Theophanous kammade överlägset hem priset för Årets Prestation, då det var han som gjorde träningslägret på Cypern möjligt, och dessutom skämde bort oss som aldrig förr när vi var där.

Diamantbollen gick till Anton Wijk.

Guldbollen – Världens bäste fotbollsspelare, blev även i år i det närmaste en ren duell.

Jacob Gustafson fick till slut se sig besegrad, och vinnare blev:

Anton Fäldt – Bäst i världen 2015!

Med det tackar vi för i år. Vi ses nästa år. På Myran…

/Johan Salomonsson

2014

Historia 2014

Lyckat kval i slutet av föregående säsong innebar debut i div. 4 för De Vita Eleganterna från Växjö. Ingen visste vad som väntade, men målsättningen och svansföringen var, som så många gånger förr, hög.

 

Div. 4-avancemanget gjorde också att vi fick stifta lite nya bekantskaper. SUF och Växjö Norra hängde med från året innan, men nu fick vi också en ny derbykompis i form av Sandsbro och ett lokalt tillskott i form av Hovmantorp bland annat.

 

Spelartruppen hölls i sedvanlig ordning tämligen intakt. Under säsongen tappade vi ett par spelare p.g.a. flytt, där det mest kännbara givetvis var de två föregående årens skyttekung i Kronoberg, John Sallhag.

 

Målvaktshjälten Gustaf Möller tog pappaledigt på 100%.

 

Nya spelare tillkom såklart, och de var såväl många som bra och trevliga.

 

En lucka fanns på målvaktssidan, men eftersom vi är födda med obeskrivlig tur och skicklighet så dök Anton Fäldt upp lagom till seriestart. En dimmig afton hos Adam Bengtsson åkte det klassiska kaffefiltret fram, och en signatur senare var han klar.

 

Anton Wijk och Ramin Afram vaknade till slut och hittade hem till IF rejban. Wijken hade ju dyrt och heligt lovat redan ett år tidigare att han skulle komma hem, men spontanitet och snabba beslut är inte hans starkaste sidor, så det tog ett år extra.

 

Ramin gjorde som normala människor gör och föll offer för grupptrycket. Ett kaffefilter trollades fram på nyårsafton, och Ramin signerade. Med lite distans till detta yttrade han de redan bevingade orden ”Blir man inte pressad tar man inte rätt beslut”.

 

Vidare övergav Joakim Lindblom tränarsysslan i Hovshaga och snörade på sig skorna igen. Det resulterade i 90 minuters framgångsrikt spel mot Lagan, en toktrasig kropp från topp till tå, och sedan en definitiv pensionering från allt matchspel.

 

Viktor Hultin dammade av dobbskorna och blev en viktig pusselbit under säsongen på ett flertal positioner.

 

Sist och skäggigast så tog Jonas Cullsjö beslutet att spela i fotbollsvärldens coolaste och trevligaste tröja. Han hade redan under hösten inlett studier i Växjö och tränat med oss, för att pendla hem till västkusten och spela matcher. Nu blev han rejbian på riktigt.

 

Det gänget skulle göra det, och debuten skulle spelas på Norremarks IP den 18/4 mot Slätthög. Anton Wijk la ribban för säsongen när han satte 1-0 med sitt första mål i den vita tröjan i sin debutmatch, och då Eric Danielsson säkrade nollan hemåt blev det tre finfina premiärpoäng för IF rejban.

 

Resan gick vidare till Lagan och vad som blev Jockes avskedsmatch. Vår seger skrevs till 4-2 efter en chocköppning där vi hade 3-0 efter en halvtimme. Här gjorde Ramin Afram öppningsmålet, så även han fick redan tidigt på säsongen göra sin första balja i IF rejban.

 

Väl hemma på Norremark igen kom så första förlusten. Växjö Norra blev för tuffa och vann med 3-1, delvis p.g.a. en ganska tidig utvisning på Linus Kronberg. Det numerära överläget utnyttjades till fullo av Norra.

 

Även i nästa omgång inkasserades en förlust. Denna gång borta mot Hovmantorp. Vi blev totalt utspelade, och att siffrorna stannade vid 1-3 kan vi tacka en utomjordisk Eric Danielsson för i målet.

 

Någonstans där och då blev vi varse vad som kommer krävas för att utmana i toppen av serien och att avancera ytterligare i seriesystemet. Vi skruvade på en del knappar och tog ett gemensamt beslut att nu blir det fullt blås på alla träningar och matcher. Ett IF rejban 2.0 hade skapats, och vi skulle bli fruktansvärt jobbiga att ha och göra med.

 

Det rullade dock inte igång ett segertåg per automatik, utan nästa omgång bjöd på ett snöpligt kryss hemma mot Tingsryd, där vi inte lyckades avgöra trots att motståndarna var en man mindre i dryga timmen. Men känslan var att vi var på rätt väg.

 

Vi började tugga igång igen i Ryssby, och nu var all tvekan som bortblåst. Vi gjorde 2-0 de första tre minuterna och innan matchen var slut hade Lukas Rydén gjort hattrick när vi vann med tennissiffrorna 6-3. För Lukas var detta avslutningen på en hektisk period med 180 minuter fotboll och en halvmara i Göteborg på drygt 4 dagar. För detta vann han Årets Prestation på Fotbollsgalan.

 

Vi red på den vågen och städade av Guddarp med 4-2 på Norremark. En match där John Sallhag gjorde två fina mål. Ett av dem blev Årets Mål framåt hösten. Ett starkt genombrott och en klassisk rökare i bortre krysset.

 

De senaste årens antagonister SUF väntade sedan. Nu skulle de minsann få känna på 2.0-varianten av IF rejban!

 

Det räckte nästan hela vägen. Emanuel Nergård gav oss ledningen, SUF vände, och med kvarten kvar kvitterade Niklas Andersson. Det blev ett kryss, men ett kryss med mersmak.

 

Sedan väntade juni. Denna intensiva och ofta avgörande månad i lokalfotbollen.

 

Jonas Cullsjö satte sitt första mål i sin nya, häftiga klubb och Lukas avslutade målskyttet när Forsheda slogs tillbaka med 2-0.

 

Sedan kom en plump i protokollet i form av förlust i superderbyt mot Sandsbro. Vi är ju inte bara från samma stad, vi delar dessutom hemmaplan. Ett väl spelande Sandsbro vann med 2-1.

 

Upp på hästen igen! Resa till Ryd. Minicomeback efter skada av Ramin. Han visade med all önskvärd tydlighet att förluster inte accepteras, och bankade in alla tre målen i matchen vi vann med 3-1.

 

Midsommar kom, gick och glömdes, innan det var dags att besöka myggfabriken i Slätthög. En första halvlek som inte hade mycket positivt i sig, och där vi nästan ska vara tacksamma att underläget bara var 3-1, följdes av en kraftsamling av sällan skådat slag i den andra akten. Från minut 72 till 86 vände vi på steken. Lukas Rydén reducerade, Ludvig Kronberg kvitterade, och Anton Wijk föste in segermålet. Slutresultatet blev 4-3.

 

Innan sommaruppehållet skulle så även returmötet med Lagan äga rum. Vi nosade på toppen och de krigade i botten, så enligt historiedocentlogik: minst 10-0 till oss.

 

De blev dock inte roligare än oavgjort. Lagan tog ledningen, Ludvig Kronberg kvitterade, och sen brände vi runt en halv miljon lägen och fick nöja oss med en poäng.

 

Sommaruppehåll firas traditionsenligt med Sommarfest. Denna gång på Östergatan. Lika gott som trevligt för drygt 70 gäster!

 

Höstsäsongen snurrades igång i början av augusti med matcher mot toppkonkurrenterna Växjö Norra och Hovmantorp.

 

I en svängig match på Åbo spelade vi 3-3 mot de förstnämnda, och på Norremark skulle sedan revansch tas mot Hovmantorp. Förnedrar IF rejban gör man inte ostraffat!

 

Sagt och gjort så presterar vi årets förmodligen bästa halvlek och går till vila med 3-0. I andra halvlek stängde vi igen butiken och de sista 45 minuterna blev mållösa.

 

Liten revansch skulle också utkrävas mot Tingsryd i nästa runda. Inga fler kryss. Nu var det trepoängare som gällde!

 

Våra anfallare hade stor show. John Sallhag och David Johansson stänkte in två mål var, innan Mats Strandberg avslutade kalaset genom att fastställa slutresultatet till 5-0.

 

Segertåget rullade vidare in i september med en seger hemma mot Ryssby, 3-2.

 

Sen gick det grus i maskineriet. Massor med grus.

 

Vi tog ledningen på svårspelade Kämpevallen i Guddarp, men fick stryk med 3-1. Så långt ingen fara på taket. Väldigt få lag tog trepoängare i Guddarp under året.

 

SUF i nästa omgång, och en oerhört sur och tuff förlust. 0-0 när klockan nådde 90 minuter. En hårt dömd straff och baklängesmål på övertid. 0-1.

 

Vi borde ändå varit stärkta av en mycket fin insats i föregående match när vi åkte till Forsheda för bortamatch. Då presterar vi den absolut sämsta och mest intetsägande fotboll vi någonsin spelat. Forsheda vann med 3-1, var helt överlägsna, och vi hade inte ett skott på mål. Vårt mål var ett självmål från deras sida.

 

Vi kände att både direktplats och kvalplats uppåt gled oss ur händerna. Oerhört viktig match mot Sandsbro väntade således. Vi både tog ledningen, tappade den och kvitterade innan Mats Strandberg kunde skjuta hem tre poäng efter 85 minuter. 3-2 till IF rejban och hoppet levde.

 

Sista matchen spelades hemma mot Ryd. SUF var klara seriesegrare och Hovmantorp hade greppet om andraplatsen, tillika kvalplatsen. Hovet gjorde sin plikt och slog Ryssby, säkrade kvalplatsen och tog sig senare upp i Elitfyran.

 

Vi skulle också göra vårt jobb. Vid matchstart fanns ju fortfarande chansen på kvalplats, och då det surrats om lag som skulle dra sig ur och begära ner sig från divisionerna ovanför visste vi också att tre poäng och en tredjeplats i serien kunde räcka långt.

 

Ramin Afram och Jonas Cullsjö såg med sina mål till att vi åtminstone gjorde vad vi kunde. Ryd besegrades med 2-0, och det blev en tredjeplats i serien med 40 poäng på 22 matcher.

 

Nu blev det en lång väntan för rejbianerna. Vad hände egentligen med lagen som eventuellt skulle dra sig ur?

 

Den 4 december 2014 kom så samtalet från den alltid lika trevlige Mats Larlind på Smålands Fotbollsförbund. En vakant plats hade uppstått i div. 4 Elit.

 

Tack vare högt poängsnitt, och tack vare att vi gjorde jobbet i den sista, just då, betydelselösa matchen mot Ryd, gick frågan till oss.

 

Jag fick personligen nöjet att omedelbart svara ja till detta, och 2015 ska IF rejban spela fotboll på en högre nivå än vad vi någonsin gjort tidigare!

 

Firande på Restaurang Båtsmannen såklart, och redan innan dess hade vi hunnit med en Medlemsfest på Östergatan den 8/11. Drygt 120 gäster ville vara med och fira ännu en väl genomförd säsong och delta i det allt mer urspårade lotteriet! Mycket mycket trevligt, och ett oerhört generöst bidrag från våra vänner till vår fortsatta verksamhet och utveckling. Tack för det!

 

Vi firade dessutom 5-årsjubileum och passade på att hylla vissa insatser lite extra.

 

Vår genom tiderna bäste målskytt John Sallhag fick välförtjänta ovationer. 94 mål han det bli innan den här sejouren i IF rejban tog slut i och med flytten till Göteborg.

 

Vår meste spelare genom tiderna David Johansson ärades också som sig bör, och han har nu gjort imponerande 106 matcher för IF rejban. Mäktigt!

 

Fotbollsgalan avslutade som vanligt året. Vi hyllar och sågar, delar ut priser, Joel Albertssons alterego skapar fler och fler ovänner, Martin Holgersson har alltid ett tal i innerfickan, vi äter gott, vi dricker gott, vi ljuger och pratar skit och har det alldeles alldeles underbart!

 

Steve Bengtsson prisades för Årets Citat: Piaåleif!

 

John Sallhag tog återigen hem titeln Årets Skyttekung för hans 14 mål på 15 spelade matcher.

 

Samme man petade dessutom ner Ludvig Kronberg från Årets Mål-tronen.

 

Lukas Rydén prisades som tidigare nämnt för Årets Prestation.

 

Diamantbollen gick till Andreas Hultqvist.

 

Racet mot Guldbollen – Världens bästa fotbollsspelare 2014, blev en ren duell.

 

I ena ringhörnan John Sallhag. I den andra Anton Wijk.

 

När krutröken lagt sig stod det klart att John fick abdikera efter två raka inteckningar, och vi konstaterade att Anton Wijk var bäst i världen 2014!

 

Nu laddar vi om för 2015 och ämnar göra en rejäl satsning för att springa rakt igenom div. 4 Elit och spela i div. 3 år 2016!

 

Välkomna att hänga med på den resan. Den blir kul!

2013

Historia 2013

Efter den mycket trevliga, men också väldigt frustrerande, säsongen 2012, var tanken att vi skulle sopa hem varenda match med 5-6 bollar och vinna serien i överlägsen stil 2013.

Det är alltid tanken…

Nytt matchställ införskaffades. Det var dags för det. Och eftersom vi kan designa kalaset själva så blev det traditionellt vitt/vitt/vitt, men nu valde vi att ha guld som accentfärg istället för svart.

Snyggt tyckte vi, coolt tyckte vi, och så retar det väl alltid någon när man har gulddetaljer på dräkterna. Det är kul.

Nya spelare ramlade in, och i rask takt kunde vi välkomna Lukas Rydén, Mats Strandberg och Niklas Andersson till IF rejban. Tre mycket välkomna tillskott, som äntligen förstått var de hör hemma.

Under den ljuvliga sommaren fick vi också sällskap av Christofer Niklasson. Välbehövligt, eftersom det försvann 4-5 spelare under våren/sommaren.

Som vanligt väntade Årydscupen i månadsskiftet januari-februari någon gång. Jag minns inte mycket av 2013 års upplaga, så det måste ha gått dåligt för oss. Och eftersom jag inte gillar att skriva om saker som går dåligt för oss så lämnar vi Årydscupen för i år. Vi hade säkert roligt i alla fall.

Smålandscupen blev kuligare! Vi mosade hem gruppen efter segrar med 4-0, 1-0 och 7-0 mot i tur och ordning SUFstar, Tolg och Åby/Tjureda.

Vi gick vidare från gruppen, men det hoppas jag att ni räknade ut…

I första utslagningsrundan väntade Moheda i Moheda. Då matchen låg inklämd mellan två seriematcher för båda lagen, så blev elvorna lite spännande. Strålande jobbat av SmFF, som arrangerade cupen, men var flexibla som en bergvägg när vi hade hittat ett annat datum som passade båda lagen perfekt… Matchen blev kul, och inget ont som inte för något gott med sig. Elias Awadis exempelvis, normalt sett ytterback, runt 1,20 lång och vikt på ca 46 kg fick stångas som mittback i 90 minuter och var bäst på plan. Bara en sådan sak…

Sen avgjorde Moheda med 10 minuter kvar. 0-1 i baken och cupen var över för IF rejbans del. Hepp!

2013 var också året vi åkte på träningsläger för första gången. Stora Heddinge i Danmark var resmålet. Alla som åkte med dit kom också med hem, så lägret var lyckat. Vad som skedde där i övrigt finns väl bevarat i våra minnen, och till viss del i bildformat. Martin Holgersson har i alla fall fått en ny rrrreeeeeeeeeeejban-keps nu.

Träningsmatch spelade vi där också. Vi vann. 8-0 mot ett lag från Skåne. Segersång och Gammeldansk på det. Hurra!

Så blev det så till slut premiärdags även 2013!

Konga SK välkomnades till Norremarks IP, men fick åka därifrån med en förlust i bagaget.

Forwardsduon David Johansson och John Sallhag visade att de minsann tänkte peta in en del bollar även i år. David två mål, John ett, och seger med 3-0.

Redan i andra matchen kom ett tufft test. Bortamatch mot Vederslöv/Dänningelanda. Som tur är för oss så trivs John Sallhag alldeles utmärkt på Dänningevallen. Han gjorde två mål och vi vann med 2-0. Mats Strandbergs inhopp är också värt att nämna i den här matchen, med klackar och fan vet allt som normala människor inte behärskar.

Som om inte det testet vore tufft nog ställdes vi i nästa omgång mot SUFstar hemma på Norremark. Visst, vi slog dem nyligen med 4-0 i cupen, men här skulle det bli åka av, det visste vi.

I en mycket märklig match, utan så värst många målchanser, skrivs slutresultatet till 3-4, och vår första förlust var ett faktum.

Nästa anhalt var Bokliden, och förra årets serietvåa Liatorp, så ni förstår alla att det var en tuff inledning på säsongen.

Matchen slutar 2-2. En match som vi i ärlighetens namn borde vunnit, men Liatorp är svåra att bli av med, och när vi skjuter bollar i skogen istället för i mål från 7 meter så får vi kanske vara nöjda med en poäng.

Man ska ha förbannat klart för sig att det inte kryllade av lätta matcher i den här serien, men visst såg de kommande matcherna mer överkomliga ut.

Under maj månad hann vi besegra Virestad hemma med 4-1, Johansfors borta med 3-2, broderföreningen Furuby IF på hemmaplan med 3-0, samt Grimslöv/V.Torsås på hemmaplan med 3-0.

Väl inne i juni ställdes vi mot tuffast möjliga motstånd igen. Krafterna skulle mätas mot Växjö NorraÅbo Idrottsplats. Ett Växjö Norra som sjunkit som en sten genom seriesystemet de senaste åren, men nu fått fart på laget igen och var fast beslutna om ett snabbt återtåg uppåt.

En jämn och tuff match slutar med Växjö Norra-seger, 1-0. Det var tungt. Ännu tyngre var att vi efter matchen tvingades acceptera att det nu var färdigspelat för Johan Gustafsson i IF rejban för den här gången. Flytt väntade, och virvelvinden från Västergötland som mer eller mindre bäst av alla personifierat vad IF rejban står för, försvann. Dock aldrig saknad, och aldrig glömd. That’s the beauty av att spela här; har du väl kommit med, så kommer du aldrig ur skiten…

Världens trevligaste Guzt!
Bengan och Hasse inför match.

 

Vi lyckades inte komma tillbaks på vinnarspåret i nästa match, utan kryssade, 0-0, borta mot Hallaryd. Ett försvarsstarkt Hallaryd, som lyckades med bedriften att på hemmaplan spela 0-0 mot de lag som till slut hamnade topp 3 i tabellen; vi, Växjö Norra och SUFstar.

Segertåget rullade sedan igång igen på Tallevi i Vislanda. Precis som vanligt så var det jämnt och svårspelat mot Vislanda, och segersiffrorna blev 1-0 efter att David Johansson gjort matchens enda mål i början av den andra halvleken.

Vårsäsongen avslutades den 29/6 med klang och jubel i Konga. Första målet av Niklas Andersson med halvminuten spelad, och 5-0 i paus. Sedan slogs det av på takten och matchen slutade 5-0.

Då styrdes kosan illa kvickt mot Växjö igen, och stundande Sommarfest med IF rejban hos den nya huvudsponsorn Restaurang Östergatan.

Grillbuffé, sång, dans och sommarledighet. Mumma!

Höstsäsongen inleddes den 9/8 med en förvånansvärt säker seger med 3-0 hemma mot Vederslöv/Dänningelanda, innan SUFstar återigen stod för motståndet.

Araby Park Arena höll vi 0-0 i en halvlek. Andra halvlek var ren och skär uppvisning från SUF-spelarnas sida. Matchen slutade 3-0 till SUFstar, och det var bara att tacka för lektionen!

Där någonstans kände vi väl att serieseger kommer bli svårt, för SUFstar i nuvarande form lär inte släppa många poäng.

Så blev det också. SUFstar vann serien, synnerligen rättvist, eftersom de var bäst. Inte mycket att tjafsa om. Fokus flyttas istället till striden om kvalplatsen mellan i första oss, Växjö Norra och Liatorp. Minst ett, kanske två lag skulle få kvala.

Vi verkade inte deppa för mycket över att seriesegern verkade flyga sin väg, utan redan i nästa match gör vi en kanoninsats och slår tillbaka Liatorp med 4-1 på Norremark. Matchen efter vinns även den med 4-1, borta mot Virestad. Den matchen minns vi mest för att Mazdak Shiasi hoppade in som målvakt i slutminuterna när Gustaf Möller fick ett diskutabelt rött kort.

Först ställde han upp muren på den efterföljande frisparken så fel att man får vara glad att den hamnade på rätt planhalva. Sen fick han frisparken slagen ganska löst en meter vid sidan om sig, kastade sig, och släppte in bollen under sig. Fantastiskt dåligt!

Innan augusti månad var slut väntade Johansfors på hemmaplan. Islossning var ordet, och vi vann med 12-1. John Sallhag gjorde fem mål i samma match för andra gången i sin IF rejbankarriär, och Christoffer Jansson fick sätta sitt första mål i IF rejbans tröja. Pang sa det, och sällan har så många blivit så glada över ett mål som innebär 10-0. Vackert!

När september inleddes hade vi greppet om kvalplatsen, mycket beroende på att övriga lag vi slogs med hade varandra kvar att möta allihop. Vi hade ”bara” Växjö Norra.

Därför var det en onödig plump i protokollet när månaden inleddes med en förlust borta mot Grimslöv/V.Torsås, 2-3.

Chans till revansch kom tämligen omgående, och hemmamatchen mot Växjö Norra fick nu en ännu större betydelse än vad vi hoppats. Ledning 1-0 i paus blev seger med 2-1 vid full tid, efter att Växjö Norra reducerat sent. Andra halvlek av den matchen finns på Youtube för den som vill se.

Nu visste vi att kvalplatsen var i våra egna händer. Segrar i de avslutande matcherna skulle innebära kval uppåt, om det sedan var som tvåa eller trea i serien hade mindre betydelse.

Anhalt ett var Hallaryd hemma. Segern skrevs till 3-1, men det satt hårt åt. Inte förrän Eric Claeson satte dit trean i slutminuten kändes det säkert.

Nästa stopp var Myresjöhus Arena. Efter bra försäljning av årskort till Östers matcher föregående år, fick vi chansen att spela en match just där. Vi ville väldigt gärna att Furuby skulle vara motståndare, och så blev det!

En mycket trevlig upplevelse givetvis, och matchen slutade med seger, 5-0, för de vitklädda. Bilder finns i mängder (jag bjuder på några), och hela matchen bandades av Stefan Jansson.

 

Jon & Manne in action på Myran.
Målfirande. Åh vad gött!

 

Ludvig Kronberg kollar på matchen ofta. Eller kanske framförallt sekvensen där han får bollen 10-15 meter utanför Furubys straffområde, avancerar framåt, skottfintar bort en back, och sedan vräker upp en utsida i krysset. Han gillar den sekvensen.

För detta mål vann han också Årets Mål för andra året i rad på Fotbollsgalan, strax före John Sallhags uppvisning i Virestad, där han klacktunnlade bort en motståndare på mittplan, såg att målvakten var långt ute, och från 40 meter drog in bollen precis under ribban.

Faktum är att kvalplatsen redan här var säkrad, men alla matcher ska vinnas, även serieavslutningen hemma mot Vislanda. IF rejban spelade ut och vann med 7-2.

Skyttekungen John Sallhag stod för fyra mål i matchen, och för andra året i rad sopade han hem Kronobergfotbollens Skytteliga, i år på 28 gjorda mål.

Tredje plats i serien efter suveräna SUFstar och Växjö Norra. Kval väntade mot Möre BK borta och Gullabo/Gullaboås hemma.

Invecklade förutsättningar gällde, men vi tyckte det verkade smidigast att vinna båda matcherna så blev det liksom inget tjafs.

De planerna verkade grusas å det grövsta när det väl var dags för match i Möre. Innan 10 minuter var spelat ledde Möre med 2-0, och hade det inte varit för Gustaf Möllers idioträddning minuter senare hade de satt trean också.

Vi gnuggade oss in i det. David Johansson reducerade och John Sallhag kvitterade innan paus.

Andra halvlek var vi mycket bättre, och tryckte på för ett segermål. Till slut, efter drygt 80 minuter, kommer ett långt inlägg från vänster mot den bortre stolpen. Där dyker Fredrik Streby upp och levererar ett tekniskt nummer av finaste märke. Högt upp i luften lyckas han konstsparka (i vardagligt tal beskriver vi det som ninjapassningen) bollen utmed mållinjen rakt på David Johanssons högra bredsida. David är på hugget, och trycker in 3-2 i nättaket.

Vi håller undan sista 10, vinner, och firar som sig bör. Vi vet att i och med den här segern har vi ett och ett halvt ben i div. 4.

Det kunde bli helt klart nästa helg, trots att vi var spellediga. Om Möre INTE bortaslog Gullabo/Gullaboås skulle saken vara klar.

Hemmalaget gjorde 1-0 tidigt. Bortalaget kvitterade efter en halvtimme. Gullabo/Gullaboås gjorde sedan 2-1 i början av andra halvlek. Nu var det alltså nära…

I takt med att tiden gick och Möre behövde göra två mål, insåg vi att det här går nog vägen.

Slutsignalen går. 2-1 blir resultatet, och IF rejban blir klart för div. 4. Vilt firande på läktaren, och sedan fortsatt groggbuffé hemma i Växjö igen. En etapp till avklarad på vägen mot Champions League.

Sista betydelselösa matchen spelades hemma mot Gullabo/Gullaboås. Vi vann med 7-0. Sen firade vi igen.

 

Firande efter avslutat kval.

 

Även Växjö Norra mosade hem sitt kval, så vi lär stöta på både dem och SUFstar även under 2014.

Årlig Medlemsfest följde såklart. Nytt rekord med runt 115 deltagare, som i år roade sig på Restaurang Östergatan.

Även Fotbollsgala anordnades enligt sedvanlig tradition. Följande blev nominerade och prisade:

Årets Citat: Eric Danielsson – ”Bjuds det bränne?”

Årets Skyttekung: John Sallhag

Årets Mål: Ludvig Kronberg

Övriga nominerade: John Sallhag, Martin Holgersson och David Johansson

Årets Prestation: Christoffer Jansson

Övriga nominerade: Håkan Kronberg, John Sallhag och Jonas Wallentin

Diamantbollen: Linus Kronberg

Övriga nominerade: Johan Gustafsson, John Sallhag och Mazdak Shiasi

Guldbollen – Världens bäste fotbollsspelare 2013: John Sallhag

 

Värt att nämna är också att för andra året i rad startade vi en digital insamlingsbössa till förmån för Musikhjälpen. Ni med gott minne minns den galna summan från 2012 på 36750:-

Det toppades 2013. Delvis beroende på välvilliga givare från Nuna i Växjö, EcoSign och framförallt ER Mediakonsult i Växjö, men väldigt mycket beroende på generösa och godhjärtade människor i vår omgivning.

När insamlingen var slut hade vi samlat in 61700:-

Makalöst! Fullständigt makalöst!

Julbord arrangerades i IF rejbans anda där fokus låg på mat och dryck. Mest dryck. Det var gott.

Julafton vet ni var vi finns. En stor samling var på Bishops även detta år. Lika gott som trevligt!

Sen firade vi av det här året med pompa och ståt, bomber och granater, vin sång och dans! Drygt 70 pers var vi som firade att det blev 2014.

Ett 2014 som innebär spel i div. 4 för första gången, och som också innebär 5-årsfirande för IF rejban. 4/10 2009 bildades vi, så framåt hösten blir det kalas!

Det var det det. 2013 – ett bra jävla år ändå!

 

2012

Efter den succéartade säsongen 2011 skulle IF rejban så testa vingarna i div. 5 Södra Småland. Allmänt erkänd som en tuff och rolig div. 5-serie.

Många nya bekantskaper skulle stötas på i form av lag som Ryd, Liatorp, Hallaryd och Virestad, men även gamla bekanta som Vislanda och Vederslöv/Dänningelanda.

En del nya spelare anslöt i vanlig ordning. Några försvann också, men det är en annan historia.

Bland de nya vännerna hittade vi Andreas Hultqvist, Eric Danielsson, Henrik Nordfält och Mazdak Shiasi, som inte var med så mycket, och inte har varit sedan dess heller. Men han lovar ofta att han ska vara med mycket…

Sent under säsongen anslöt också Tobias Åkesson.

Våra färger skulle försvaras i två cuper under försäsongen. Först var det Årydscupen. Där lyckades vi krångla oss vidare från gruppen efter segrar mot Vetlanda och Åryd. I övrigt präglades lördagen i Tipshallen av mycket hänge och många välformulerade ljug. Erik Sterner sa inte ett sant ord under hela dagen.

När söndag eftermiddag kom skulle vi spela 1/8-final. Det gjorde vi också. Mot Östers Tipselitlag. Där fick vi smisk. Duktigt. Men ibland fick vi låna bollen, och det var kul!

Snipp, snapp och slut, och så var Årydscupen slut. För vår del.

Nästa cupäventyr var Smålandscupen. Vår, något krokiga, väg ut i Europa var det tänkt. Så blev det alltså inte. Trots en storseger mot Araby blev det respass efter gruppen efter en lite snöplig förlust mot Grimslöv/V. Torsås.

Lite andra träningsmatcher spelades också med blandade resultat, men det var ju just träningsmatcher och då alltså per automatik inte så intressanta. Vi går på seriespelet istället!

Div. 5.premiären spelades på Sportfältet mot Vederslöv/Dänningelanda. Det gick käpprätt åt skogen, så den lämnar vi fort. Vi fick i alla fall göra vårt första, historiska div.5-mål, och givetvis var det David Johansson som gjorde det. Han har mer eller mindre gjort alla sådana ”milstolpsmål” för oss. Kul. Heja. Grattis!

Första segern kom i andra matchen borta mot Hallaryd. Nyss nämnde David Johansson och John Sallhag hade en kul dag på jobbet oh turades om att spela fram varandra till sammanlagt fem mål innan timmen var spelad. Sen hoppade Tomas Anyuru in och spikade resultatet till 6-2 i IF rejbans favör.

Nästa drabbning var på Norremark mot Liatorp. 0-0 slutade matchen, och Liatorp var glada och jublade över det. Vi? Not so much…

Jublade gjorde de rätt i, då den poängen visade sig viktig längre fram under året.

Sedan påbörjades en fin svit med seger borta mot Grimslöv/V.Torsås (där det helt klart är värt att nämna att Ludvig Kronberg cykelsparkade in en hörna), seger hemma mot Konga (hattrick av John Sallhag), seger borta mot Vissefjärda,  och seger med 8-3 borta mot Göteryd.

Nu var vi med i topp i tabellen, och skulle den 7/6 möta toppkollegan Ryd hemma på Norremark. Ryd var helt enkelt för starka i den matchen, vann med 3-1, och norpade ledartröjan i serien.

Som om inte det vore nog blev vi i nästa omgång förnedrade av Virestad i Virestad. En förlust vi brukar kalla Ukrainaförlusten, då det landade två minbussar med EM-resenärer i Växjö några timmar innan matchstart, innehållandes ett antal spelare som spenderat senaste veckan vid Dneprs strand.

Som grädde på moset slog Vislanda oss i följande match, och tre raka förluster var inkasserade.

Vi tog i alla fall mod till oss efter det, och innan vi tog sommarledigt åkte vi och slog tillbaka Delary/Pjätteryd med 5-0, för att sedan åka till Dänningevallen och försöka ta revansch på Vederslöv/Dänningelanda efter katastrofen i premiären.

Joel Persson inledde med sitt första mål i IF rejban, och John Sallhag bjöd på stor stor underhållning. Målskörden slutade på tre gjorde baljor, varav två var rena sologenombrott, och det ena nominerades till Årets MålFotbollsgalan! Seger med 4-0 och vi var med i serietoppen inför uppehållet!

Serien återupptogs i augusti, och det blev en lustig månad. Den inleddes med ett snöpligt kryss hemma mot ett starkt Hallaryd.

Den följdes upp av en jätteinsats i Liatorp. Seger 3-2 och Johan Gustafsson blev nominerad till Årets Mål för sin pangvolley med vänstern.

Sedan kryssade vi även hemma mot Grimslöv/V.Torsås. Höll vi på att kryssa bort seriesegern?

Nej då, vi fick stryk istället. Borta mot Konga. Det var tufft. Vi hade väl egentligen inget lag att ställa på benen av någon anledning, men vi skrapade ihop en trupp och höll sånär på att reda ut det i alla fall.

Det var augusti det.

När vi gick in i september visste vi att det mer eller mindre bara var att sopa hem resten av matcherna för att stå som segrare när serien var färdigspelad.

Vi tryckte åtminstone gasen i botten och dängde dit Vissefjärda med 8-0, i en match där både David Johansson och John Sallhag gjorde hattrick.

Av bara farten körde vi över Göteryd på Sportfältet med 7-1, där John Sallhag återigen gjorde tre mål, och där David Pockar smällde in en kanon i bortre krysset och blev nominerad till Årets Mål.

Sedan var det så dags för returmötet med Ryd på Trojavallen i Ryd. En match vi inte gärna pratar om i föreningen. Serien kunde i stort sett avgöras där. Matchen var jämn, men vi ledde med 1-0 efter en fantastisk prestation av John Sallhag. Klockan gick upp mot 90, och över 90. Då grävs det upp en straff från långt ner i underjorden och tilldelas Ryd. Det var väl ungefär så långt man behövde ta sig för att hitta den straffen, om man inte kanske t.o.m. behövde lämna planeten. Så svårhittad var den.

Nåväl. Mål. 1-1. Slut. Så var det med det. Vi lämnar det nu.

Revansch fick istället utkrävas mot Virestad i omgången efter. Seger 4-0.

Därefter lyckades vi, till slut, besegra Vislanda för första gången. Seger med 1-0 hemma på Norremark.

Inför serieavslutningen hemma mot Delary/Pjätteryd visste vi att det var seger som gällde, samtidigt som något eller några resultat var tvungna att gå vår väg för att nå serieseger eller kvalplats.

Segern löste vi. John Sallhag gjorde hattrick igen, och Ludvig Kronberg skickade in en bomb i krysset från 30 meter, blev nominerad till Årets Mål, och vann sedan priset efter en rafflande omröstning precis före Johns mål på Dänningevallen.

Ryd respektive Liatorp vann också sina matcher, och IF rejban slutade sin debutsäsong i div. 5 på tredje plats, med 74-32 i målskillnad och 43 inspelade poäng. Inte fy skam för en nykomling!

Liatorp blev tvåa på 44 poäng, och som jag skrev i början, det där jublet efter 0-0 på Norremark var befogat.

Ryd vann serien på 46 poäng. Då förstår ni också vad straffen i Ryd innebar…

Därmed inte sagt att de vann oförtjänt, för det gjorde de inte. De var det jämnaste laget under säsongen, och en tabell ljuger aldrig. Bästa laget vinner en serie över 22 omgångar. Så enkelt är det. Stort grattis till Ryd!

Liatorp kvalade för att nå div. 4, men misslyckades, så det stöter vi nog på även nästa år!

John Sallhag vinner hela Kronobergfotbollens skytteliga på 33 gjorda mål. Vi tar sikte på 2013, och går i vanlig ordning för serieseger. Allt annat är ett misslyckande. Sedan kan ju graden av misslyckande variera, men serieseger är alltid målet!

Som traditionen bjuder hade vi MedlemsfestRestaurang Tipshallen. Drygt 80 gäster åt och drack gott, vann priser i lotteriet, och hade rent allmänt en riktigt trevlig kväll tillsammans.

Fotbollsgalan avlöpte utan större incidenter, men med en rejäl dos idiotier och trams. Även hyllningar och sågningar gick att klämma in under kvällen.

Pristagare på Fotbollsgalan blev:

Årets Skyttekung: John Sallhag

Årets Mål: Ludvig Kronberg

Övriga nominerade: John Sallhag, Johan Gustafsson och David Pockar.

Årets Prestation: Hans Sallhag, som fick en mindre hjärtinfarkt runt lunchtid, och var på Norremark för träning senare samma kväll.

Övriga nominerade: Eric Claeson, John Sallhag och Martin Holgersson.

Diamantbollen: Adam Bengtsson, som lämnade återbud till allt roligt under året som gått, samt gick gipsad 10 veckor för en liten skada i foten.

Övriga nominerade: Elias Awadis, Tomas Anyuru och Carl Winberg.

Guldbollen – Världens bästa fotbollsspelare 2012: John Sallhag

Övriga nominerade: Gustaf Eriksson (Möller), Johan Gustafsson, Linus Kronberg, Ludvig Kronberg och Emanuel Nergård.

Året avslutades med samkväm på Bishops under julaftons kväll, och förmodligen en bra skiva på nyårsafton. Ingen minns.

2013 – Bring it on! Nu kör vi!

2011

IF rejban 2011 – Världens trevligaste år!

2010 hade avslutats, första året var avklarat, det mesta fungerade som det skulle och vi slutade på fjärde plats i serien.

2011 inleddes, och målsättningen var i vanlig ordning orimligt hög. Serien skulle vinnas med idel segrar, och vi skulle kvalificera oss för Europas League genom att först vinna Smålandscupenoch sedan sopa hem även Svenska Cupen.

Som ett led i detta började vi i januari nöta Värendsvallens och Tipshallens löparbanor. Intervall på intervall på intervall. Jämfört med när föregående års försäsong drog igång så var det i de allra flesta fall ett ganska vältränat gäng. Löpträningarna var i år helt kräkfria. Imponerande!

Den stora skillnaden mot föregående år var att vi nu kunde nyttja den av IF rejban nylagda konstgräsplanen på Värendsvallen en timme i veckan under vintermånaderna. Träningarna bestod givetvis mestadels av kvadraten, skott och spel.

Som traditionen bjuder träningsmatchade vi inte sådär vansinnigt flitigt, utan första matchen var i Smålandscupen mot våra gamla vänner och antagonister i Åby/Tjureda. Den spelades på Bergundas grusplan och IF rejban vann med 2-1. Johan Gustafsson slog an tonen för resten av säsongen och satte ett mål i sin debut. Erik Sterner avgjorde sedan tillställningen med ett sent mål.

Vi hann också med den årliga träningsmatchen mot broderföreningen Furuby IF (0-0) innan rond två av Smålandscupen gick av stapeln. Dannäs stod för motståndet en tidig lördagsmorgon på konstgräs i Värnamo. Rejbiansk seger med 2-0 och slutspel väntade.

En storseger i en träningsmatch borta mot Horda (7-0) blev genrepet inför seriepremiären.

Skärtorsdagen, den 21/4, på Tallevi i Vislanda inleddes seriespelet 2011. Knappt hann vi sparka igång matchen innan Tomas Anyuru hängde dit ledningsmålet. Vislanda kvitterade dock, och vi delade på poängen.

Hemmapremiären spelades en vecka senare på Furubys vackra anläggning Furuvallen. Varför vi spelade på Furuvallen? För att vi kunde, och för att Furuby var vänliga nog att låna ut planen till oss.

KamratFöreningen Omen kom på besök och besegrades med 8-1. Det var roligt. Sju olika målskyttar, bara Jacob Larsson mäktade med två strutar.

Torsdagen den 3/5 går till historien av två anledningar, två tråkiga anledningar dessutom. Som enda lag under säsongen lyckades Konga besegra oss i Smålandscupens första slutspelsrunda. Dessutom var det förmodligen den kallaste majdagen på 400 år ungefär. Cupäventyret var alltså över för året, och fullt fokus kunde läggas på seriespelet.

Nästa match var hemma på Norremark. Det blev seger med 3-0, och det man minns bäst förutom David Johanssons fantastiska mål, är utan tvekan inramningen. Bjuder på ett par bilder så ni förstår vad jag menar.

Tifo hemma mot Dörarp.
Målfirande i samma match.

 

Vårsäsongen fortsatte med den fina resultatraden: vinst borta mot Horda, vinst borta mot Lagan, vinst hemma mot Ljungby, vinst borta mot Araby (där rekordmånga nationaldagslediga rejbianer valde att följa IF rejban på bortaplan, även om det nu var i samma stad…), oavgjort hemma motAngelstad, vinst borta mot Somaliska (SUFstar), och i den sista vårmatchen besegrades Åby/Tjureda med 1-0 efter en riktigt svettig match ute i Furuby, där det också bjöds på korv och var allmän folkfest.

Innan vi fick sommarledigt skulle två ”höstmatcher” spelas. Returmötet med Vislanda slutade även detta oavgjort, 0-0 den här gången, och ställningen i serietoppen var oförändrad.

Den 8/7 knöt vi ihop säcken för vårsäsongen, då vi åkte buss till Ljungby, besegrade Omen med 4-1, och hade sedan en oerhört trevlig grillfest med just Omen.

Carl Winberg gjorde hattrick, och John Sallhag gjorde sitt först mål i den vita tröjan precis innan slutsignal. Det målet såg till att vi ledde serien vid uppehållet på samma poäng men med ett måls bättre målskillnad än Vislanda.

Pissepaus på väg hem från Omenmatchen.

 

Vi kunde konstatera att vi gjort några riktiga kap under Silly Season: Emanuel Nergård ledde skytteligan före Johan Gustafsson, och Carl Winberg och John Sallhag hade tillsammans precis skjutit oss till serieledning. Samtliga fyra var ”nya” den här säsongen.

Sommarledigt och sinnessjukt sparsamt med träning följde på detta. Vi hann i alla fall fira att världens bäste fotbollsspelare 2010; Martin Holgersson, fyllde 25 år. Familjen Holgersson bjöd till kalas. Det var roligt. Åh så roligt!

Hur skulle då hösten se ut efter en dryg månads uppehåll?

Jodå, det gick alldeles utmärkt.

Vi inledde med storsegrar hemma mot Lagan (4-1) och borta mot Dörarp (7-0) samt ett kryss hemma mot Horda (2-2).

Sedan var det dags för den gode Sallhag att visa att han minsann hade tjuvtränat lite bollsparkning i U S of A sedan han var ofin nog att lämna oss andra och Sverige för några år sedan.

IF rejban åkte till Lagavallen för match mot Ljungby FK, vann med 7-0 och John gjorde 5 av målen och spelade fram till de andra två. ”Det är fan div. 5-klass” utbrast Martin Holgersson på bänken.

Av bara farten besegrades Araby hemma med 5-0 och Angelstad borta med 4-2, där vi framförallt minns Kåve Wallentins sagolika mål när han skottfintade bort en back och skickade in en skruvad vänster i bortre krysset.

I säsongens sista hemmamatch stod Somaliska för motståndet. Vislanda hängde med bra i serietoppen och var på samma poäng som oss. Det gällde alltså att ge oss själva ett bra utgångsläge inför sista matchen. Segern skrevs till 3-1, och när vi räknade på saken efter matchen kom vi fram till att om vi slog Åby/Tjureda i sista matchen så var Vislanda i sin tur tvungna att besegra Omen med sex måls marginal. Omen hade gått som tåget under hösten och konklusionen blev att seger mot Åby/Tjureda = serieseger.

2011-10-02, sånär som på två dagar exakt två år efter föreningens bildande, begav sig så ett välkammat gäng rejbianer till Åby för att ta hem kalaset. Alla var mycket nervösa, och alla var precis genomusla på att dölja det. Att vi av erfarenhet visste att Åby var bra och svårslagna gjorde ju inte saken bättre.

Dessbättre omvandlades denna nervositet till koncentration lagom till matchstart. David Johansson högg som en kobra och utnyttjade ett försvarsmisstag när han tidigt rullade in 1-0. Liveuppdateringen från Vislandas match visade 1-1 i paus där.

I andra halvlek ökade Tomas Anyuru på till 2-0, och med 25 minuter kvar dödade Carl Winberg matchen och gjorde 3-0.

En av årets bästa prestationer, i alla fall defensivt, levererades när pressen var som störst!

IF rejban vann med 3-0, Vislanda och Omen spelade 2-2, de vitklädda vann serien obesegrade, bubblet flödade, publiken tackades, tränarna duschades och livet var alldeles alldeles underbart!

Nämnas i sammanhanget bör väl att även Vislanda gick obesegrade genom serien, utan att vinna den. Mycket imponerande och förmodligen vansinnigt ovanligt.

Guldlaget 2011!
Nöjda och blöta ledare!

 

Segerbanketten hölls på Restaurang Båtsmannen, som höll öppet för oss trots att det var söndag. Maten var givetvis utsökt och drickan både god och nyttig. Tror vi. Ingen minns.

Som om inte det vore nog fyllde vi två år den 4/10 och firade detta med sedvanligt barnkalas.

Som om inte DET vore nog så bjöd vi hastigt och lustigt till medlemsfest på Restaurang Tipshallen lördagen den 8/10. Drygt 75 pers var det som ville fira året som gått med oss.

Mat och dryck bjöd vi på och fina priser lottades ut. Nomineringarna till Fotbollsgalantillkännagavs.

Och som om det inte vore nog med allt detta firande så bjöds ledare och spelare med tillhörande fotbollspappor in till Fotbollsgala den 29/10. Vi dukade upp i Ordensförbundet Myrans lokal påNorrgatan 17 i Växjö. 45 pers blev det till slut som gjorde denna kväll till en magisk afton.

Trerätters middag avnjöts, och redan innan maten hade Emanuel Nergård fått Årets Påse med Fotbollsgodis för sin seger i gottepåseligan.

John Sallhag fick även han ett pris relativt tidigt, och det var priset för Årets Skyttekung.

Spänningen steg sedan när de priser som röstats fram skulle delas ut.

Kåve Wallentin fick priset för Årets Mål efter en jämn strid med David Johansson. Adam Bengtsson och John Sallhag var också nominerade.

John Sallhag fick priset för Årets Prestation för sina 15 mål på 11 spelade matcher och sin skytteligaseger både internt och i serien totalt. Gustaf Eriksson, Ledarstaben och Carl Winberg var också nominerade, men segern var överlägsen.

Martin Holgersson fick Diamantbollen efter sitt biobesök i samband med hemmamatchen mot Dörarp. Tomas Anyuru, Adam Bengtsson och Linus Kronberg var också nominerade, men kom undan med bred marginal.

Guldbollen – Världens bästa fotbollsspelare blev Emanuel Nergård, som segrade i ett trekejsarslag före Johan Gustafsson och Kåve Wallentin, vilka slutade en respektive två röster efter herr Nergård. Adam Bengtsson, David Johansson och Jon Svensson var också nominerade.

Innan kvällen övergick i natt och ingen har något som helst att göra med vad vi pysslade med hann vi tacka Ledarstaben ordentligt. En ledarstab som nästa år får ett tillskott i form av Hans Sallhag.

TV-Sportens Albert Swanberg delade ut sitt egeninstiftade hederspris. Det tilldelades Ludvig Kronberg, som trots boende på annan ort under större delen av året visat upp ett sällan skådat engagemang för Världens trevligaste förening.

Mycket krystad stämning spreds i lokalen när Jon Svensson meddelade att det blir väldigt sparsamt med fotbollsspel under 2012 för hans del. Det blev dock klackarna i taket igen tämligen omgående när han berättade att anledningen var att han och sambon Fia väntar sitt andra barn. Halleluja!

Ett årsmöte har hållits under året. Det resulterade i en styrelse som ser ut enligt följande:

Ordförande: Johan Salomonsson

Kassör: Ludvig Kronberg

Sekreterare: Fredrik Streby

Ledamöter: Jesper Lindahl & Kåve Wallentin

1:e Suppleant: Johan Gustafsson

2:e Suppleant: Adam Bengtsson

Valberedning: Joel Albertsson & Emanuel Nergård

När året så närmade sig sitt slut och julstämningen spred sig över IF rejban ställde vi till med vårt första årliga julbord. ”Lika gott som trevligt”, som en känd lokal gottegubbe till journalist brukade uttrycka det.

Sedan avslutade vi det bästa och trevligaste året hittills i IF rejbans historia genom att samlas en sisådär 25 rejbianer på Bishops Arms under sen julaftonskväll. En tradition som uppstod ur intet under julen 2009 när någon satt hemma och hade tråkigt efter tomtens besök. Några SMS senare så var halva laget på plats och njöt av livets goda. En fin tradition tycker vi, och den ämnar vi fortsätta med.

Nästa år blir ännu trevligare. Det är ett löfte!

Div. 5 ska erövras, och vi har redan börjat mjuka upp med lite inomhusfotboll. I januari börjar så den värsta och bästa månaden på året. Då ska vi återigen samlas allihop och springa, svettas och må dåligt tillsammans fram till seriepremiären…

Väl mött under 2012!

2010

2010 tog sin början, och för första gången gick IF rejban in i ett nytt år och en ny säsong som en fullfjädrad medlem av den svenska fotbollsfamiljen. Korplaget rejban.se var ett minne blott, och detta ställde helt andra krav på spelare, truppens storlek och administrationen kring laget. Dessutom kände vi oss tvungna att faktiskt skaffa lite riktiga tränare/ledare/lekledare.

 

Ett intressemöte hade hållits runt jul i Inputs lokal, där vi som drivit detta projekt från början förklarade varför vi bildat IF rejban, och varför vi ville ha med de som var kallade. Vi förklarade hur detta skulle fungera, och att det bara skulle fungera om alla delade samma inställning, Ingen som var intresserad innan mötet hade tappat intresset när vi var färdiga, så resultatet var lyckat får man säga.

På samma möte presenterades Håkan Kronberg och Håkan Lindahl som ledare. En tränarduo som merparten även haft som tränare i Östers Pojkallsvenskanlag ett antal år tidigare. De fick fria händer att plocka in vilka och hur många ledare de ville. Det resulterade tämligen omgående i attStefan Bengtsson och Lennart Johansson anslöt till ledarstaben. Givetvis hade de alla varsin son i laget, förutom Kronberg då, som lyckats få med två söner.

 

Håkan & Håkan, Kronberg och Lindahl under en försäsongsträning.

 

Att vi skulle få detta projekt att överleva ekonomiskt var långt ifrån självklart. En budget hade gjorts med grova uppskattningar, som till slut visade sig stämma väldigt bra överens med verkligheten. Ett litet startkapital hade redan skapats tack vare generösa bidrag från Jan-Åke SandinEntreprenadsystem samt Arne & Iren SvenssonKronobergs Konfektyrer. När säsongen närmade sig och allt material skulle införskaffas tillkom Göran LundqvistInput,Mattias KristofferssonRestaurang Tipshallen, Peter WestmanWestmans Storkök,Göran PeterssonBluegarden och Tony CarlssonTC Textiltryck till den änglaskara som gjorde detta möjligt. Utan Er hade det IF rejban vi känner idag inte existerat!

Evig tacksamhet skänks till dessa vänliga själar, som vågade och ville hjälpa oss och slängde sig med huvudet före in i ett projekt som från utsidan mycket väl kunde tolkas som ett ganska oseriöst påhitt.

Vad många då inte visste var att det två gånger i veckan sprang omkring ca. 20 stycken före detta fotbollstalanger och svettades blod under Värendsvallens huvudläktare. Sällan eller aldrig har större glädje skådats under vidriga försäsongstränmingar i januari. Söndagarna ägnades åt inohusfotboll i Strandbjörkshallen.

 

Kåve får illustrera hur alla kände sig under försäsongen.

 

Sponsorernas allmosor tillsammans med spelarnas egna insats på 1500:- och diverse jobb under året resulterade i gröna siffror i bokföringen vid årets slut.

Arbetet med hemsidan gick också framåt. Undertecknad och Fredrik Streby satt över många koppar kaffe och klurade hur det skulle se ut egentligen. Den blev klar till slut, men det saknades något tyckte vi, och inte förrän Johan Axelsson kläckte ur sig att vi kunde väl skriva ”världens trevligaste förening” högst upp på sidan kände vi oss nöjda. Det som började som en lite smårolig catchphrase på hemsidan växte fram som ett motto under året, och något vi verkligen försöker vara. Det genomsyrar numera hela verksamheten.

 

När det så väl var dags att börja spela boll på allvar kändes det som om vi hade bra koll på allt runt omkring laget. Träningstider var det däremot tufft att få. En grustid lyckade vi skaka fram påFagrabäcks grusplan på lördagförmiddagen. När grässäsongen började fick vi 90 minuter i veckan på I11’s bedrövliga ”gräsplan”. Detta kombinerades med ett frivilligt löppass i veckan.

 

Det var på Fagrabäcks grus den första träningsmatchen ägde rum. 20 mars gick den av stapeln, och Örjansklubben/Ramkvilla stod för motståndet. De gick väl in med en ganska normal inställning till en träningsmatch på grus i mars. Rejbianerna däremot, spelade som om det gällde livet. David Johansson satte vårt första, historiska mål, och när slutsignalen gick stod IF rejban som segrare med 5-1.

 

 Målfirande i matchen mot Örjansklubben/Ramkvilla.

 

Efter matchen hölls ett årsmöte på klassisk rejbiansk mark; Valhallagatan 20, platsen där de två senaste Fotbollsgalorna ägt rum.

När allt var klart såg styrelsen ut enligt följande:

 

Ordförande: Johan Salomonsson

Kassör: Ludvig Kronberg

Sekreterare: Fredrik Streby

Ledamot: Jonas Wallentin

Ledamot: Jesper Lindahl

1:e Suppleant: Jacob Jansson

2:e Suppleant: Adam Bengtsson

Valberedning: Joel Albertsson och Christopher Wilmerå

 

Försäsongen fortsatte med matcher mot Moheda U, Furuby x 2 och Vislanda.

 

Till slut var det äntligen dags för seriepremiär. Det som började som en dröm och lite snicksnack på söndagshängena blev verklighet. Ett lagom dekadent kompisgäng med vänskapsband sedan väldigt unga år, som alla en gång slutat spela fotboll av olika anledningar, stod på en fotbollsplan i vita och vackra matchställ redo för seriepremiär mot Västra Torsås den 23 april 2010.

I sann rejbiansk anda hade tre fjärdedelar av ledarstaben dragit till Spanien på golfresa lagom till premiären. Lennart fick agera ensam lekledare.

Premiären rivstartade, och IF rejban gjorde 3-0 på 20 minuter. David Johansson satte även vårt första historiska mål i seriesammanhang. Jacob Larsson gjorde de andra två. Västra Torsås kom dock tillbaka och reducerade till 3-2, men rejbianerna avgick med segern.

 

Hemmapremiär väntade veckan senare. Den 2 maj kom Nöbbele BK på besök till Norremarksnybyggda fotbollsplan. Publiktillströmmningen var enorm, vädret var ljuvligt och resultatet blev…fiasko. Nöbbele vann med 3-1 och IF rejban kom ner på jorden igen. Adam Bengtsson lyckades bränna en straff, något som vid årets slut genererade en styck Diamantboll och gav upphov till Håkan Kronbergs klassiska kommentar i omklädningsrummet efter matchen: ”jaha Bucce, nu är du körd”. Alla vet ju att man får slå straffar tills man missar och Bucce hade satt en straff i en träningsmatch. Den då 17-årige Bucce tog detta på rätt sätt och gjorde en kanonsäsong.

 

 Bucce i hemmapremiären, strax innan han ”var körd”.

 

Vårsäsongen fortsatte med kryss hemma mot Vederslöv/Dänningelanda, seger borta mot Tolg, förlust hemma mot Åby/Tjureda, förlust borta mot Braås, seger hemma mot Araby, seger borta mot Urshult och förlust hemma mot Vislanda. Innan vi fick sommaruppehåll spelade vi returmatcher mot Västra Torsås (seger) och Nöbbele (kryss). Två höstmatcher hade alltså redan spelats innan uppehållet, och när vi tittade på tabellen insåg vi att vi nog var tvungna att gå mer eller mindre obesegrade under resterande delen av seriens andra halva för att ha chans på uppflyttning.

 

13 augusti drog höstsäsongen igång på riktigt, och IF rejban begav sig till Dänningevallen för match mot Vederslöv/Dänningelanda. Det visade sig bli en av de mer minnesvärda matcherna för året. Vi gjorde både 1-0 och 2-0 i den första halvleken. I den andra halvleken tog sommartröttheten över och det gjorde även hemmalaget. De spelade ut oss efter noter, reducerade till 2-1, och pressade hårt mot ett vilt kämpade IF rejban. Till slut kontrade vi in 3-1 på övertid, och då Vederslöv/Dänningelanda var ett lag vi tänkt kriga med i toppen vid säsongens slut kände vi att vi på riktigt kunde hota om åtminstone en kvalplats.

 

Vi fortsatte med en uddamålsseger hemma mot Tolg, och ett kryss borta mot Åby/Tjureda, så vi var fortfarande obesegrade i höstens fyra matcher när serieledande Braås kom på besök den 3/9.

 

Lagom till den matchen hade vår käre gamle vän Tomas Anyuru vänt hem till Växjö och blivit spelklar. Detta fick viss betydelse, då han 12 minuter in i sin debut hade hunnit göra två mål, och innan matchen var slut hade han fullbordat sitt hattrick. IF rejban vann med 4-1 och nu var vi med på allvar i striden om uppflyttning.

 

Tomas välkomnas hem av en uppenbarligen mycket nöjd Håkan Kronberg.

 

De två nästkommande matcherna resulterade i segrar mot Araby och Urshult, vilket innebar att höstsäsongen inför sista omgången innehöll 6 vinster, 2 kryss och 0 förluster.

Förutsättningarna inför sista omgången var att vi behövde besegra Vislanda borta samtidigt som Vederslöv/Dänningelanda var tvungna att tappa poäng borta mot redan klara seriesegrarna Braås. Det hade inneburit kvalspel uppåt för vår del, men allt gick åt skogen. Vislanda slog oss med 3-1 och Vederslöv/Dänningelanda slog Braås med samma siffror.

Braås vann serien, Vederslöv/Dänningelanda tog kvalplatsen (och kvalade sig upp till div. 5), Vislanda blev trea, och IF rejban tog en ganska hedrande fjärdeplats under debutsäsongen främst tack vare en fantastisk höst!

 

En medlemsfest för alla medlemmar väntade, som utlovat, på hemmaplan efter den sista matchen. Restaurang Tipshallen stod värd för detta spektakel, och inte mindre än ca. 70 spelare, ledare och supportrar slog klackarna i taket och åt och drack gott hela natten.

När vi summerade säsongen 2010 får man ändå säga att den var en stor framgång på många plan. Framförallt så hade vi rott det här projektet i land!

Vår publik hade dessutom hjälpt oss att skänka 2920:- till Barncancerfonden. Många tack för detta!

 

Den 4 oktober 2010 fyllde vi ett år, och firade detta med barnkalas på den plats vi formellt bildades; det Salomonssonska barndomshemmet på Västerportsvägen 25.

 

Är det barnkalas så är det.

 

I sedvanlig ordning anordnades en Fotbollsgala för att fira att fotboll är det roligaste vi vet. Håkan Kronberg hade ordnat så att vi kunde vara i Vöfabs lokaler och duka långbord. En oerhört trevlig lokal för en oerhört trevlig tillställning!

 

David Johansson fick priset för Årets Skyttekung.

Nominerade till Årets Mål var:

Tomas Anyuru

David Johansson

Jacob Larsson

Erik Sterner

 

Efter en oerhört rafflande omröstning gick priset till Tomas Anyuru, för hans magiskt vackra lobbmål mot Araby.

 

Nominerade till Årets Prestation var:

Joel Albertsson

Tomas Anyuru

Martin Holgersson

Jon Svensson

 

Priset gick, med förluffande överlägsenhet, till Jon Svensson, som under sensommaren förlorat två familjemedlemmar på samma dag, men stod på fotbollsplanen bara en dryg vecka senare och var sitt vanliga, positiva och underbara jag, som en bättre fotbollsmålvakt än någonsin. Världshistoriens mest välförtjänta pristagare belönades för detta med stående, värmande, ödmjuka och respektfulla applåder.

 

Nominerade till Diamantbollen var:

Adam Bengtsson

Ledarstaben

Linus Kronberg

Ludvig Kronberg

 

Priset gick till Adam Bengtsson för hans straffmiss i hemmapremiären mot Nöbbele.

 

Nomierade till Guldbollen – Världens bästa fotbollsspelare 2010 var:

Jon Svensson

Adam Bengtsson

Linus Kronberg

Oscar Stensson

Martin Holgersson

David Johansson

 

Priset gick i ganska överlägsen stil till Martin Holgersson; mittfältskämpen som under året kombinerat ett evigt slit med elegans, briljanta passningar och mål.

 

Världens bästa fotbollsspelare 2010; Martin Holgersson.

 

Martin Holgersson fick även priset ”Årets påse med fotbollsgodis”. Han fick alltså flest gottepåsar i mina alldeles egna gottepåseutdelningar som sker efter varje match.

 

Det av Joel Albertssons alterego Albert Swanberg instiftade Sportspegelnpriset tilldelades ingen mindre än mig själv. Jag tackar givetvis ödmjukt för detta och konstaterar att Joel är en rolig filur!

 

Nu tar vi sikte mot 2011 och serieseger!

2007 - 2009

Historien om rejban.se tog sin början under vintern 2007. Kompisgänget med Växjö som bas hade vuxit sig så stort att det inte längre gick att kontrollera. En samlingspunkt behövdes. Någonting vi alla kunde samlas kring och utbyta idéer och tankar. Ett nätverk av och för vänner där vi kunde informera våra kamrater om nödvändiga saker som tid och plats för nästa födelsedagskalas, eller föra mer filosofiska diskussioner om existensiella och djupa ämnen. Debatten om ”Tid”; var den kommer ifrån, hur mycket den kostar, hur lång en evighet egentligen är o.s.v, är redan en modern klassiker.

Efter mycket snack och lite verkstad var det till slut Fredrik ”Rejban” Streby som tog det geniala initiativet att starta en hemsida. Domännamnet blev naturligtvis enklast möjliga. Eftersom han, enligt tradition synnerligen ologiskt, kallas Rejban döpte han sidan till rejban.se. Utformningen var enkel; en framsida med trevliga bilder samt ett forum där de som ville kunde sprida sina mer eller mindre kreativa tankar och dela dem med omvärlden.

 

Under sen vinter och tidig vår växte sig varumärket rejban.se starkare. En sorts kollektiv bildades där man umgicks i flock och alltid höll varandra om ryggen, hur snålt det än blåste. Någon vidare snålblåst var det dock sällan tal om, utan rejban.se var ett populärt och uppskattat inslag vart de än visade upp sig. Ett begrepp, nej, en institution höll på att växa fram i de småländska skogarna.

 

Våren 2007 kom så nästa milstolpe för rejban.se. Ett fotbollslag anmäldes till Växjökorpens seriespel. I samband med detta skapades också en sektion till på hemsidan; korpen.rejban.se. Sektionen samlade alla inlägg rörande kollektivets fotbollsspel och på sidan fanns det mesta som ligger till grund för det som nu blivit IF rejban.se.

 

Den första Korpensäsongen fortlöpte och poängen trillade in i behaglig takt. När slutspurten närmade sig, och det visade sig att laget skulle kvalificera sig för uppflyttning, kläcktes idén att en klassisk fotbollsgala vore en trevlig avslutning på säsongen. Nomineringar i fem olika kategorier skickades ut, och samtliga spelare under säsongen försågs med röstplikt. Samtliga spelare var naturligtvis också inbjudna till galan i fråga. Som gäst fick man ta med sig sin far, en tradition som hållits i under åren.

Undertecknad stod för nomineringar och röstinsamling, Tobias ”Freja” Frejfors stod för lokal (vi dukade långbord i hans vardagsrum), och Joel ”Swanberg” Albertsson var TIFO-ansvarig, vilket innebar rikligt med granater och låg säkerhet.

 

Pristagare 2007 blev:

Skyttekung: Eric Claeson

Årets Mål: Jesper Lindahl

Årets Prestation: Christoffer Jansson, som glidtacklade in en stolpretur.

Diamantbollen (som normalt delas ut till Sveriges bästa damfotbollsspelare, men ja…jodå så att.. jajemen): Fredrik Jonsson.

Guldbollen, världens bäste fotbollsspelare 2007: Ludvig Kronberg.

Vinnare 2007 fr. vänster: Fidde, Jappe, Claeson, Ludde, Jansson.

Inför säsongen 2008 skedde stora förändringar i truppen. Tvåmetersmannen och målvaktenHenrik ”Tankomaten” Linell flyttade till Stockholm, Christoffer Jansson flyttade till Linköping, Ludvig Kronberg och Jesper Lindahl började av någon outgrundlig anledning spela fotboll i Furuby, och blev på så vis diskvalificerade från Korpfotboll.

Ny målvakt värvades i form av Anton Damberg. Dessutom förstärktes laget med måltjuvenPontus ”Poj” Johansson och bolltrollaren Anton Åderman-Sandin. De båda sistnämnda skulle komma att göra stora avtryck under säsongen. När vi summerade året kunde vi konstatera att rejban.se återigen avancerat uppåt i seriesystemet. Fotbollsgalan expanderade och flyttades till Valhallagatan 20. Priser delades ut och kategorierna var samma som tidigare.

 

Pristagare 2008 blev:

Skyttekung: Pontus Johansson

Årets Mål: Anton Åderman-Sandin

Årets Prestation: Christopher Wilmerå, som lämnade återbud till en match, bara det stort i sammanhanget, dessutom gjorde han det från BB efter att han precis fått en son.

Diamantbollen: Fredrik Jonsson, igen.

Guldbollen, världens bäste fotbollsspelare 2008: Pontus Johansson.

 

Säsongen 2009 bjöd inte på några större överraskningar. Laget hade tappat Anton Åderman-Sandin till Norge, men förstärkte istället med den tidigare lovande junioren Jacob Jansson; något som skulle visa sig vara ett lyckat drag. Segrarna radades upp under säsongsinledningen, och uppflyttningen till den högsta divisionen kändes klar tidigt.

Under en ganska avslagen säsongsavslutning, där uppflyttningen var säkrad, låg allt större fokus på kommande fotbollsgala och nästa års verksamhet. Serien avslutades och de nominerade till rejban.se’s sista fotbollsgala som korplag tillkännagavs.

Även 2009 höll vi till på Valhallagatan 20, och galan nådde höjder vi inte trodde var möjligt. Inte mindre än nio fotbollspappor förärade oss med ett besök.

 

Pristagare 2009 blev:

Skyttekung: Jakob Sjöwall

Årets Mål: Eric Damberg

Årets Prestation: Jakob Sjöwall, som vann skytteligan och på egen hand avgjorde två matcher.

Diamantbollen: Linus Kronberg

Guldbollen, världens bäste fotbollsspelare 2009: Jacob Jansson.

En tårögd Jacob Jansson tar emot Guldbollen 2009 av 2007 års vinnare Ludvig Kronberg.

Under året hade ingående planer på att bilda en riktig idrottsförening och spela ”riktig” fotboll kokats ihop. Idén hade kläckts långt tidigare. Undertecknad och Tobias Frejfors satt i hans lya och klurade över en kopp kaffe och kom fram till att ”ett eget fotbollslag, det är väl ändå det bästa man kan ha”. Den tanken fick sedan ligga och gro, innan vi kände att den var mogen att börja kika närmare på. Under otaliga söndagshängen hos Ludvig Kronberg blev idén till verklighet.2009-10-04 skred vi till slut till verket och bildade IF rejban. Där är vi nu, och historien om de vitklädda fotbollshjältarna från Växjö har bara börjat…