2017 – Förändringens år

Efter ett ”sisådärigt” 2016 kunde man någonstans tro att IF rejban gick lite stukade in i 2017.

Inte då. Vi var fortsatt fullständigt övertygade om vår egen briljans. Vi hade bara haft lite otur…

Vi hade inlett året, eller egentligen avslutat 2016, med att nås av den mycket sorgliga nyheten att idrottsprofilen Rolf Elmros gått bort. Rolf var inte bara känd för sina insatser för idrotten i Växjö. För oss var han också vår lagkamrat Rasmus pappa.

Vi hedrade Rolfs minne med en insamling med just det namnet. Under parollen Rolfs Minne samlade vi in 20000kr, där vi lovat att skänka hälften till Cancerfonden, samt den andra hälften till Växjö BK’s barn- och ungdomsverksamhet. Helt i enighet med Rolfs vilja.

Mer om det senare.

Innan seriestart åkte vi på träningsläger nere i Alicantetrakten. Det var roligt. I övrigt har ni inte med det lägret att göra. Precis som vanligt.

Då hade vi räknat in ett antal nyförvärv i truppen.

Målvakten Andreas Holmqvist hade anslutit från Vederslöv/Dänningelanda. Den unga, glada och vackra trion Mattias Afram, Emillio Afram och Andre Williams kom till oss, samtliga med senaste klubbadress Hovshaga. Tollarps finest Simon Strömberg beslutade sig dessutom för att IF rejban kändes rätt för honom.

Premiären fick av vädermässiga orsaker spelas på Värendsvallens C-Plan. 0-0 mot Åseda. Så mycket var väl värt att skriva om den matchen.

Vi surfade vidare med ett kryss till borta mot Gullabo/Gullaboås, där vi tappade en ledning med 2-0.

Annars minns man mest den matchen för hemmalagets legendariska matchledares utläggning innan matchen.

”Jag kom hem från jobbet, och så tog jag en öl. Sen tänkte jag; faan, det känns som det var något ikväll. Sen tog jag en öl till, och kände; joo, någonting var det. Sen JÄVLAR kom jag på det och fick cykla hit!”

Denna mindre imponerande resultatrad följdes upp med 2 x 0-1 efter två sena avgöranden. Nu såg det inte så jäkla spännande ut…

Klar seger i nästa match mot Furuby på Myran iallafall, innan vi sent i maj gick på pumpen ordentligt borta mot Pukeberg.

Det var dock just här som den här föreningens stora förändring skulle ta sin början. Undertecknad avslöjade att det väntade tillskott i familjen framåt november/december. Det blev startskottet på ”Pappatåget” som många hakade på. Ludvig Kronberg hängde på en vagn, Christoffer Jansson likaså. Anton Wijk och Lukas Rydén ville inte vara sämre de, och när även Eric Claeson tog till orda och meddelade tillskott förstod vi snabbt att under 2017-2018 kommer mycket förändras för många som varit med länge.

Bara roligheter dock. Och vi gillar ju roligheter.

Endast dagar senare kom något som skulle bidra mycket till en fotbollsmässig förändring.

Vi skulle möta Växjö BK på Sportfältet, och innan match hade Rasmus Elmros lämnat över en check på 10000kr från insamlingen till Rolfs Minne. Känslosamt och vackert.

Matchen fortlöpte. BK ledde med 2-1. Med ett fåtal minuter kvar fick vi läget.

Vi når högst på ett inlägg och skallar in 2-2 efter 89 minuter. Det blir slutresultatet.

Målskytt? Med sitt första och, skulle det visa sig, enda tävlingsmål för IF rejban; givetvis Rasmus Elmros.

Idrotten är så vacker ibland…

Självfallet prisades detta som Årets Mål under hösten. Överlägset. Vi hade gjort snyggare, men inget berörde som detta.

Och vaddå, ni trodde väl inte att rejban handlade om fotboll?

Resultaten började efter detta ordna till sig.

Sånär som på en snöplig uddamålsförlust mot till slut överlägsna seriesegrarna Hovmantorp gick vi obesegrade tills almanackan visade september.

Under sommaren upplevde vi dock en annan förlust. Marcus Axelsson flyttade från byn och lämnade IF rejban. Sorg.

En högerback ut, en högerback in. Filip Swanson anlände från Hovshaga. Lycka.

Seriens sista månad bjöd på ömsom vin och ömsom vatten. Inte mycket att skriva hem om.

Mest minns vi näst sista matchen borta mot Madesjö. Manfallet var stort, så vi hade grävt ganska djupt för att snickra ihop något.

Två i det läget OERHÖRT viktiga spelare (för de klarade ju 90 minuter) var Mattias Afram och Andre Williams. Kanon då att de delade bil, övergav karavanen och blåste iväg i 600 knyck.

Bara för att köra fel till jordens ände, få alla att skita knäck av oro, och komma lagom till avspark.

Men men…seger med 2-0.

Det slutade med en sjundeplats i serien. En miljon poäng till något av värde uppåt, och en miljon poäng till något skräckinjagande neråt. Intetsägande helt enkelt.

Linus Kronberg fick pris för Årets Citat på Fotbollsgalan.

Han skulle försöka hälsa Tomas Wijk välkommen som ledare, men är inte så satans vass med orden som han kanske själv vill alla gånger.

Så välkomsttalet till Tomas blev: ”Kunskapen är obefintlig!”

Anton Wijk gjorde 7 mål och blev Årets Skyttekung. Piiiiiinsamt…

Rasmus Elmros vann som sagt priset för Årets Mål överlägset.

Jacob Gustafson vann priset för Årets Prestation, när han gjorde det självklara, men inte alltid så enkla, och rakryggat stod upp för sin lagkamrat när rasismen visade sitt äckliga tryne.

Helvetesbollen gick till Simon Ravelli, som…försvann. Typ. Flyttade och slutade mer eller mindre höra av sig.

Henrik Gustafson blev, mycket välförtjänt utsedd till Världens bästa fotbollsspelare 2017 och vann Guldbollen!

Innan vi kunde lägga 2017 till handlingarna drabbades vi av värsta möjliga tragedi.

En tuff smäll för den här föreningen och det här kompisgänget, som, vågar jag påstå, förändrat båda i grunden.

Mycket har sagts och skrivits om detta på andra platser den här föreningen har till sitt förfogande, men det tillhör ändå historian om IF rejban 2017 och måste nämnas.

Jonas ❤️