Stärkta av segern mot Araby skulle IF rejban i fredags bege sig till Urdavallen för match mot Urshult, som innan matchen låg före De Vita Riddarna. Detta skulle vi ändra på var det tänkt. Självförtroendet var på topp, särskilt hos Martin Holgersson. Det fysiska praktexemplaret hade laddat för match på sitt eget vis såhär i studenttider. ”Jag har varit full och ätit potatissallad i fyra dygn. Jag är bättre än någonsin”, konstaterade han blygsamt. Vi kände ändå att truppen var något tunn och väldigt sargad, så efter moget övervägande och ett snabbt telefonsamtal satte sig 100 kg. blont yrväder i form av Erik Axelsson i en bil mot Urshult. Gästspelens okrönte konung tvekade inte en sekund när IF rejban kallade. Stort, kul och en förbannad tur för honom, annars är chansen stor att vår så vackra vänskap hade gått mot ett hastigt och mindre lustigt slut.
Karavanen med fotbollskrigare anlände till slut, och även i omklädningsrumsmusikvalet hyllade vi alla nybakade studenter med Magnus Ugglas smäktande gamla hårdrocksballader ”Kung i baren” och ”Jag mår illa” på okristligt hög volym. Någonstans i den där röran så rafsades en laguppställning ihop. Den såg till slut ut så här:
MV: Jon – VB: Bucce, MB: Jappe, MB, Uppförsbacken, HB: Rejban – VM: Osse, MM: Ludde, MM: Holger, HM: Sterner, A: Hanni & Larsson.
Bänkajäveln: Ecke, Salo, Fete Johan och Joel ”Swanen, Sälen, Jeol, Albert Svanberg” Albertsson.
Pang! 1-0. Matchen hann knappt sparkas igång innan IF rejban öppnar målkontot. Inspelet kommer från högerkanten och Hanni går på avslut. Det går käpprätt åt skogen, men bollen tar en lustig bana och går i en båge fram till Osse, som använder sina magrutor till något vettigt för en gångs skull och magar in ledningsmålet från 64 centimeters avstånd. Enligt all logik bör Osse ha varit ca. 19 meter offside i det läget, men domaren blåste inte så mål blev det. Detta skulle emellertid visa sig vara långt ifrån det enda ”omdiskuterade” domslut som togs under matchen. Det där med offside eller inte offside verkade inte vara sådär jäkla noga åt något håll enligt rättsskiparen. Enligt mitt oerhört objektiva sätt att se på saken vågar jag påstå att vi hanterade detta ”lite” bättre än motståndarna humörmässigt.
Efter 5 minuter sker den första rockaden i backlinjen. Jacke Uppförsbacke, som redan innan matchen hade klagat på att han hade ”ont i röven”, fick kliva av. På bänken satt en gammal halvtaskig mittback i form av Salo, som dammades av och kastades in i hetluften. Matchen i övrigt fortlöpte som vanligt, och rejbianerna var nära att utöka ledningen vid ett par tillfällen. Urshult satsade mycket på långa bollar, och då och då slogs dessa med bra precision, varpå det blev lite halvfarligt även nere hos Jon.
Efter 20 minuter får Urshult en hörna som slås perfekt mot bortre stolpen, där en Urshultspelare offrar livet, kastar sig fram och skallar in kvitteringen. Tråkigt givetvis, men vi har Bucceliback. Glöm aldrig det. Bara minuten efter kvitteringen får vi frispark i högerinnerläge. Ni som följt oss under säsongen vet vad det innebär. Bucce laddar vänsterdojan och trycker iväg en stenhård boll i hopp om att någon vänlig själ ska föra den vidare in i mål. Ni vet också att det alltid är en spelare i motståndarlaget som gör detta åt oss, så även idag. Bucce noteras dock för målet, och rejbianerna har återtagit ledningen. 2-1.
Drygt 10 minuter senare får vi en hörna, och Bucce tar sin glödheta vänsterfot och vandrar ut för att slå den. På vägen hinner han tänka att ”den där fete ordföranden vi har, det hade ju varit kul om han fick göra mål också”. Alldeles riktigt tycker jag, mål är alltid kul, och när jag får göra dem så är det något djävulskt vad trevligt det är. Bucce utövar prickskytte på undertecknads huvud, men att nicka in bollen från 1,5 meter verkar alldeles för lätt enligt mig, så jag tar en skön liten discodans med en Urshultsback och knäar oerhört kreativt in bollen. Eftersom man inte ska ta i för mycket i onödan så väljer jag att lägga in den precis över linjen. Hade det varit motvind hade det nog fortfarande stått 2-1, men vädergudarna stod mig bi och nu har jag gjort lika många mål som Sterner. Jodå…
Sen blev det pannkaka av hela kalaset. Den klassiska lårsträckningen gjorde ett besök hos mig, och Rejbans ben dog. Vi bytte båda i paus. En paus som annars var väldigt trevlig med många skratt och en påtagligt nervös Ecke, som efterträdde mig på mittbacksplatsen. Debut för herr Axelsson alltså. Roligt roligt. Hanni gick ner som högerback, och Joel hoppade in på topp.
Fokus låg på försvarsspelet i inledningen av andra halvlek, och det var som man brukar säga ömsom vin, ömsom vatten. Ecke skötte sig i vanlig ordning exemplariskt, men hade uppenbarligen missuppfattat det här med att vi ska vara världens trevligaste förening. Riktigt så trevliga så att vi ger bort bollen till motståndarnas anfallare i eget straffområde är vi faktiskt inte. Nu gick det ju bra ändå, för han sköt utanför, men tänk på det till nästa gång. Kontringar bjöds det också på givetvis. Ångloket Ludvig Kronberg tog sats från egen planhalva och tog sig hela vägen ner till kortlinjen innan han slog ett perfekt inlägg till Fete Johan. Fete Johan gjorde ett Vieri-upphopp (ja, ni vet lika spänstigt som Vieri hoppade när Zlatan klackade in bollen under EM 2004), blev två decimeter kortare och nickade utanför.
Inte heller detta spelade dock någon roll, för rejbianerna höll sin ledning matchen igenom, trots krampvarning på flera spelare. Bland annat på Martin Holgersson. Minns ni honom? Det var alltså han som laddat med öl och potatissallad… Med 20 minuter kvar varnade han bänken om att han började få krampkänningar. ”Jaha, vad tråkigt”, sa vi. Sen sprang Martin en mil till och var lika glad ändå. Fin kille den där Holger.
Matchen tar slut, IF rejban står som segrare och Jon får ett litet pris som matchens lirare av de ansvariga för matcharrangemanget i Urshult. Sen kramades vi, sjöng, dansade, duschade och åkte hem. Så var det med den saken. Nu på fredag möter vi Vislanda hemma i vår borg. Norremarks IP är arenan, 19.00 tidpunkten och hemmaseger inför storpublik är det enda tänkbara resultatet.
Nu ska jag dela ut fotbollsgodis. Det är bland det roligaste jag vet. Hej och hå.
3 påsar fotbollsgodis: Jon Svensson. Fick priset som matchens lirare, och vem är jag att gå emot Urshultexperternas åsikt. Tre göttepåsar får det bli. Han var ju bra liksom…
2 påsar fotbollsgodis: Oscar Stensson. Målskytt och nu tydligen också konditionsfenomen. Någon form av tjuvträning måste ha ägt rum under den däringa resan till fjärran länder, för det var tamejfan sinnessjukt vad han sprang.
1 påse fotbollsgodis: Adam Bengtsson. Det tar emot att dela ut den, det ska ni veta, men sammarbetet med Osse på vänsterkanten var oerhört trevligt att se. Ett mål och en ass på det, så har han faktiskt förtjänat en göttepåse.