Förberedelserna inför matchen hade skett på olika sätt i olika delar av världen, men de som samlats till match från IF rejbans sida var följande:
Danken
Kåve – JP – Henke – Linne
Manne – Sterner
Holger – Ludde – Bucce
Dadda
Bänken: Jansson, Claeson, Winberg och Swanen.
Första halvlek slutar med underläge 2-0 för rejbianerna. Det första målet är en snygg nick på en bra slagen hörna efter 17 minuter och det andra kommer efter att vi misslyckats rensa bort bollen i eget straffområde och en Virestadspelare till slut spelar in den framför mål. Han slår den så hårt att den studsar på JP’s ben och in i eget mål.
I andra halvlek gör Virestad ytterliggare tre mål innan Winberg reducerar med dryga kvarten kvar.
Normalt sett brukar jag försöka gör ett tafatt försök att ingående beskriva sekvenser ur matchen, och då och då krydda lite med mina egna usla försök till humoristiska vinklingar, men mer än så ämnar jag inte skriva om spelet i matchen, för jag vill verkligen inte.
Kommer det ett försvarstal nu då?
Nej, det gör det inte.
Till att börja med skall absolut ingen heder tas från Virestad. De gör en kanoninsats och kör över oss helt enkelt. Vi hade aldrig en chans. De vann precis varenda boll från minut ett och förvaltade sina lägen på ett bra sätt. Jag lyfter på hatten och gratulerar!
Jag vet om att förberedelserna varit oerhört långt ifrån de bästa med ett jättegäng på resande fot i Ukraina och jobbresor, studentuppvaktningar och annat för de som var kvar hemma. Jag vet också att träningarna i veckan blivit lidande i form av en dåligt besökt träning i tisdags och en inställd i torsdags för att det helt enkelt var för få som kunde.
Det kan möjligen ses som en bidragande förklaring till utgången på matchen, men det kan i min värld aldrig någonsin ursäkta sättet vi förlorar på.
Vi har förlorat en del matcher under snart två och halv säsong med IF rejban. Det smärtar mig djupt varje gång, men jag har oftast väldigt lätt att smälta förluster, för det har varje gång handlat om att vi mött ett för dagen bättre lag, ”små marginaler”, individuella små misstag eller ibland t.o.m ren otur. Förklaringarna kan vara många men vi har allt som oftast fallit med flaggan i topp eftersom vi verkligen gjort vad vi kunnat.
Det enda sätt man inte får förlora på är när man inte ger 100%, och så våldsamt överkörda inställningsmässigt som vi blev igår var det länge sedan jag såg något lag bli över huvud taget.
Jag blev fruktansvärt arg, besviken och uppriktigt ledsen i Virestad igår.
IF rejban bildades av vänner, för vänner, för att skapa nya vänner och ha trevligt och spela fotboll tillsammans. Det har vi också. Alltid. Vi har sjukligt trevligt tillsammans.
Det har dock också alltid inneburit att de timmarna i veckan vi inte bara umgås och har trevligt utan verkligen snörar på oss fotbollsskorna och spelar boll, då jävlar är det allvar. Då ställer vi krav på varandra. Vi berömmer den som gör något bra, vi pushar den som försöker men misslyckas, vi stöttar den som har det tufft och vi skäller ut vår bäste vän om han inte ger allt. Man får vara hur dålig som helst, men man gör fanimej sitt bästa i alla lägen. Det är den enda grundregeln vi lever efter.
Av detta syntes noll och intet igår.
Nu ägnar vi måndagen åt självrannsakan. Tisdagen ägnar vi åt träning, och redan på onsdag är det dessbättre dags för match igen. Chansen till upprättelse kommer alltså tämligen omgående. Vislanda kommer till Norremark kl. 19.00.
Nu ska det delas ut götte. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. Idag går gottepåsarna till de som ändå på något sätt visade att de ville något igår, antingen genom sitt spel, sitt snack eller lite slit i närkamperna.
3 påsar fotbollsgodis: Ludvig Kronberg.
2 påsar fotbollsgodis: David Johansson.
1 påse fotbollsgodis: Jonas Wallentin.
Det var det det. Puss!