Jaha, då skulle vi alltså sy ihop vårsäsongen med en höstmatch, som spelades mitt i sommaren.
Hängde ni inte med?
Det var alltså vår sista match innan sommaruppehållet, men serien vände och vi mötte V/D för andra gången. Alltså en match som ”egentligen” skulle spelats i höst. Och även om matchen spelas på sommarens varmaste dag så heter det ju att man spelar vår/höst. Enkel logik.
V/D mötte vi i premiären, och i en mycket lustig historia fick vi stryk med 2-5. Det skulle inte upprepas, och revansch skulle utkrävas på alltid lika trevliga Dänningevallen.
De eleganta herrar som skulle svettas tillsammans var följande:
Gustaf
Kåve – Linne – Henke – Guzt
Holger – Manne – Ludde – Sterner
JP – Sallhag
Bänk: Claeson, Winberg, Swanen, Jacke Uppförsbacke och Jansson.
Vädergudarna hade vattnat planen precis lagom innan match, utom på en liten fläck där de hade gått helt bananas och det blev en jättepöl. Där halkade den gamle Holger omkring i 45 minuter.
Till matchstart hade det istället blivit strålande sol och tokvärme. Det smittade av sig under inledningen. Rejbianerna började hyfsat och vann en del bollar högt upp i plan, men det mynnade inte ut i några jättechanser precis. Dessbättre skapade inte hemmalaget heller några.
Det kändes som att V/D försökte dra ner tempot, och vi följde efter. Med facit i hand var det nog klokt. Det var varmt och kvavt och jobbigt, och 90 minuter i högt tempo hade inte varit möjligt.
Vår bästa chans under första halvlek kommer när Sallhag får iväg ett skott i stolpen som jag TROR går vägen stolpe-målvakt-ut. Det kan ha varit så att målvakten tippade den i stolpen och sedan ut. Minnet kan ju svika en när man är så fruktansvärt gammal som jag är. Jag fyller ju för bövelen 30 i februari! Snart ikapp JP med andra ord. Om han stannar i växten vill säga, vilket i och för sig verkar ganska orimligt. Han är ju iallafall ung i sinnet herr Persson…
Utöver stolpskottet är Ludde hyfsat nära att skalla in en frispark från Sterner, och Holger får ett hyfsat läge när han diagonallöper in i straffområdet, men han insåg snabbt att hans vänster är genuint värdelös och vågade inte skjuta med den foten. Då började han dribbla och så blev det pannkaka av hela skiten.
Paus på det. Vi tog med oss att åtminstone försvarsspelet såg idiotsäkert ut, och vi bestämde oss för att försöka öka tempot lite och kollektivt försöka flytta upp våra utgångspositioner en sisådär 7-8 meter.
Det fungerar. Vi får lite bättre tryck på hemmalaget direkt efter paus. Delvis får man säga att detta ger utdelning efter 51 minuter. V/D tvingas spela hem bollen till egen målvakt, och det våta underlaget spelar honom ett spratt. Bollen studsar, han halkar, och väldigt oturligt för målvakten studsar bollen ut till en helt ensamt stående JP, som enkelt rullar in 1-0 i tom bur. Givetvis väldigt tungt och tråkigt för hemmalaget, medan vi kände att det skipades viss poetisk rättvisa efter målen vi släppte in i premiären i våras. Joel Persson, mittfältaren som oftast spelat mittback men som idag var anfallare, fick iallafall göra sitt allra första mål för IF rejban. Han hade ett drömmål i en träningsmatch på sitt samvete sedan tidigare, men de räknar vi ju inte…
Nu slog plötsligt ketchupeffekten till. Fyra minuter senare krigar Holger till sig en frispark på högerkanten. Sterner joggar över för att slå den. Med en spikrak boll utan minsta lilla skruv prickar han Sallhag i huvudet, och han gör förmodligen karriärens första nickmål när han trycker in bollen vid den första stolpen. Målvakten är på den, men lyckas inte hindra bollen från att gå i mål. 2-0 efter 55 minuter.
Göra mål var trevligt tyckte John, så han gjorde det igen ett par minuter senare. Guzt spelar fram bollen (Vi tror att det var han. Källa: Hans Sallhag) till John ett par meter in på motståndarnas planhalva. Han tog emot den och satte fart. En efter en försvann försvararna och till slut var det bara målvakten kvar. Som tur är drabbades han inte av den sedvanliga rejbianska hybrisen och försökte dribbla målvakten, utan han placerade enkelt och kyligt in bollen till 3-0 efter 57 minuter.
Nu lugnade det hela ned sig lite. V/D-spelarna tappade nog sugen lite efter den inledande mardrömskvarten på andra halvlek. De försökte flytta upp positionerna och skapa tryck, men idag är försvaret hos rejbianerna för starkt och när Manne och Ludde börjar flytta boll från innermittfältet runt hela planen är det jobbigt att jaga ifatt den.
JP var inte helt nöjd med sitt första mål, utan ville göra ett lite snyggare. Han lossar kanonen från 30 meter och hade det det inte varit för att bollen tog i det där hörnet där stolpe möter ribba och sedan ut så hade vi haft en kandidat till Årets Mål.
Manne ville inte vara sämre, så han lobbade iväg en boll från ungefär samma avstånd i vänsterinnerposition. Den gick i ribban och ut. Annars hade vi nog också haft en lämplig kandidat till den där Fotbollsgalan i höst. Man skulle lätt kunnat tolka Mannes boll som ett misslyckat inlägg, men vi som känner herr Nergård vet ju om att han har lite såna där fulingar för sig ibland. Det enda felet är att han brukar ha en satans otur med målramen…
När vi kämpade på som bäst för att hålla Gustafs andra raka nolla fick vi så till sist en Årets Målkandidat. Evigt pigge Sallhag snodde åt sig bollen på mittplan och drog iväg. Förste försvararen kunde inte stoppa honom. Inte den andre heller. När han sedan vickat sig förbi en tredje motståndare har han nått straffområdeslinjen en bit ut till höger. Nu slog hybrisen till med full kraft, och det resulterade i en chipp som mycket elegant seglade högt över målvakten och landade intill stolpen i den bortre burgaveln. 4-0 efter 82 minuter, och det får allt hända något förbannat konstigt med allas fotbollstalang om det målet inte ska nomineras till hösten. Imponerande!
Vi vinner med 4-0 och konstaterar att försvaret har gjort en jätteinsats för att hjälpa Gustaf hålla bland de enklare nollor han hållit och att det inte är sådär värst spännande att vara försvarare i ett lite uppgivet och övergivet försvar när John Sallhag är på spelhumör.
Vårsäsongens sista påsar med fotbollsgodis ska härmed delas ut. Håll till godo mina vänner!
3 påsar fotbollsgodis: John Sallhag. Ja, det räknade ni ju ut själva…
2 påsar fotbollsgodis: Linus Kronberg. Var strålande även senast, men då snodde mittbackskollegan JP allt gotte, så till viss del retroaktivt, men även för en felfri försvarsinsats får han lite välförtjänt fotbollsgodis.
1 påse fotbollsgodis: Joel Persson. Folk som gör sina första mål i den vita tröjan ska alltid uppmuntras. Uppflyttad som forward och levererade det matchvinnande målet som på beställning. Respect!
Särskilt omnämnande också till övriga backlinjen Kåve, Henke och Guzt med assistans av bröderna Jansson. Vi släpper knappt till en målchans. Bra skit!
Nu tar vi semester, och sedan återkommer vi bättre, starkare och trevligare än någonsin i augusti!
Adjö.