Måndagens match mot Växjö BK var speciell på förhand. Dels har vi spelare i rajjan som tidigare representerat Bollklubben. Men just idag var det lite extra speciellt och känslomässigt. Inför matchen överlämnade nämligen IF rejban och Rasmus Elmros resultatet av den insamling som gjordes i Bollklubbens och Cancerfondens namn efter Rolf Elmros tragiska bortgång. Jag kan inte ens föreställa mig hur tufft det varit för familjen, men jag vågar påstå att samtliga på sportfältet denna kväll kunde ta på stämningen när Rasmus höll sitt tal och lämnade över checken till hemmalagets ordförande, Christer Albinsson. Två timmar senare kan jag bara konstatera att det på förhand varit ganska svårt för en match att sluta på ett finare sätt än hur den artade sig. Men vi tar det från början.
Inför dagens match fick tränarstaben – sin vana trogen – ägna sig åt diverse sista-minuten-pusslande, vilket ledde fram till följande trupp;
När domaren blåser igång matchen så är det Bollklubben, säkerligen stärkta av sin säsongsinledning, som inleder bäst. Man tillåts ha mycket boll och fick lite väl mycket tid och plats att operera på. Men denna initiala storm reddes ändå hyffsat komfortabelt ut och sakta men säkert började även vi komma i fas. Försvaret var alert. Mittfältet vann och fördelade bollar. Längst fram imponerade Strumpan, med sin säregna och aviga stil, som bollmottagare/länkspelare. I minut 21 tar rajjan så även ledningen, och det är just nämnda Strumpa som – via ett inspel från högerkanten – hittar in till Wijk som vräker sig fram och trycker in bollen. Ytterst elegant. Under resterande del av första halvlek skapar vi ytterligare lägen för utökad ledning. Hemmalaget var inte ofarliga på något sätt (ribb-skottet!), men jag vill nog påstå att vi ändå har hyffsad kontroll på händelserna. Fram till matchminut 46 vill säga. BK har då bitit sig fast på offensiv planhalva när Manne får en rejäl efterslängare/stämpling och blir liggandes. Spelet tillåts dock fortsätta och vi hinner därefter både ersätta våran skadade spelare, samt spela ytterligare flera minuter innan kvitteringen kommer på hörna i matchminut 51(!). En hel del frustration mot domaren i paus då denne – istället för att blåsa av för halvtid vid skadan efter 46 minuter – lägger på ytterligare 3 minuter (vilket var oerhört märkligt då det inte var några övriga avbrott under halvleken).
När andra halvlek sparkas igång har Cullan flyttat in centralt, och Willy bytts in som ytter. BK börjar återigen halvleken starkt. Och som om inte motståndarnas styrkor var tillräckligt att tampas med, så börjar vi nu tappa onödigt mycket boll i uppspelen och vara allmänt ofokuserade i passningsspelet. I matchminut 56 leder just en sådan felpass till ett friläge för hemmalaget, och deras anfallare visar ingen pardon. 2-1 för Bollklubben. Detta mål blir tyvärr ingen väckarklocka för oss. Vi fortsätter att slarva en del i passningarna, vilket leder till ytterligare ett par farligheter som mycket väl kunde ha renderat i ytterligare något mål bakåt. Men om fokus inte var på topp så fanns det sannerligen väldigt mycket hjärta denna kväll. Och på tal om hjärta så skickas – den i inledningen nämnde – Rasmus in istället för en slutkörd Strumpa. Och i matchens absoluta slutskede så är det just Rasmus som får nicka in kvitteringen efter ett fint inspel av Super-Nick. Ett mål som inkasseras när uret passerat 89 minuter. Mycket mer händer inte innan domaren blåser av, men jag tror nog att de flesta är eniga i att ett oavgjort resultat var rättvist denna afton.
”Due-Due” i EM 2004 och Liverpools vändning mot Milan i CL-finalen 2005. Man kan prata om osannolika slut hit och dit. Men när den här kvitteringen går in. Att det är Rasmus som får göra det. Mot Växjö BK, och allt vad det innebär för hans familj. Att det sker ikväll efter den där ceremonin. Ja, det var verkligen känslosamt, och för vår lagkamrat var det säkerligen 1000 gånger mer känslosamt. Ofta är fotboll mer än bara fotboll och tre poäng. Kvällens match var ett sådant exempel. Vi vann inte, men jag är ändå stolt. Jag är såklart stolt över hur vi reser oss och ändå får till en rättvis kvittering. Men framför allt är jag så stolt över Rasmus. Stolt över mina lagkamrater. Och stolt över att få tillhöra IF rejban – som är mer än just bara fotboll.
/#11