Tisdagkvällen bjöd på lite träningsmatch. Två ihopslagna träningstider resulterade i en styck match.
Till skillnad från Hovshagareferatet, då jag hotade med ett kort referat som sedan blev långt, så kommer detta bli kort men givande. Ungefär som Elle. Han är kort, men han ger mig så oerhört mycket glädje.
Förberedelserna blev lite sådär lagom halvdana med folk som hade problem att hinna i tid och en ganska kort uppvärmning.
Så här såg laget ut iallafall:
Thot
Kåve – Linne – Henke – Elle
Guzt – Manne – Sterner – Bucce
Dadda – Sallhag
Många avbytare: Gustaf, JP, Rejbsson, Holger, Winberg, Tomas, Swanen och Ludde som kom i paus.
Trots de bristfälliga förberedelserna var det IF rejban som rivstartade den första kvarten. Passningarna och löpningarna satt som de skulle, men de resulterade inte i något mål.
Efterhand som halvleken gick tog sig först SAIK in i matchen, och sen tog de över. De fick genom stor aggresivitet press på rejbianerna, som sjönk lite väl långt ner i plan. De kom så nära som ett friläge, vilket Thot räddade. Han följde sedan upp med en riktig TV-räddning på returen.
Sallhag var näst närmast att näta när han brände ett friläge.
Bucce var överlägset närmaste rejbian med ett stenhårt stolpskott efter en fin individuell prestation.
Paus. Massor med byten.
Det dröjde inte länge innan en av inhopparna presenterade sig. Ett fint anfall slutade med en boll ute på vänsterkanten där Sallhag och Winberg hade lite bekymmer att bestämma sig för vem som egentligen skulle få leka med den. Svaret blev Sallhag, som tog bollen och slog ett inåtskruvat inlägg mot straffpunkten. Där kom Tomas Anyuru av alla människor. Han nådde högst i luften och knoppade in 1-0 med 50 minuter spelade.
Efter målet kontrollerar de vitklädda tillställningen hyfsat. Det skapas inga väldiga chanser, och bakåt var det stundtals lite virrigt, men det var sällan någon större fara.
Målskytten Anyuru fick syna det röda kortet strax efter sitt mål, då han efter en misslyckad aktion hävde ur sig något olämpligt. Vill inte skriva vad, men om man ska använda hockeyspråk så kan vi kalla det ”lower body language”.
Fullt rättvist och förmodligen också ganska nyttigt. Det är rött kort för den typen av ord, även om det för stunden känns väldigt oskyldigt. Nu kanske vi kan sluta upp med sådant trams när vi ser att det straffar sig. Bra gjort av domare Edin Huskic.
Två röda de två senaste matcherna alltså. Vad händer? Är vi det fulaste laget i Sverige? Vi har ju bara två röda på två säsonger tidigare, och det var efter dubbla gula i samma match.
Nädå, inte särskilt orolig. Det har ju inte precis varit några överfall. En misstajmad brytning vid målchans och lite barnsligt språkbruk. Tror vi ska kunna lira med 11 spelare under större delen av säsongen i år också.
Fortsatte med 11 spelare på plan, då matchen inte gällde mer än äran.
Ludde hann med att dundra iväg två våldsamma långskott som sånär resulterade, och en del halvchanser i övrigt skapades.
Sandsbro fick dock sista ordet, när de vann en boll på mittplan och blixtsnabbt ställde om och trädde in en djupledsboll i hålet som fanns i försvarslinjen. Friläge och 1-1 efter 89 minuter.
Var väl kanske ganska rättvist sett över 90 minuter även om man inte gillar att erkänna det. Vi hade ändå hyfsad koll i andra halvlek och borde kunnat peta in något mål till där. Men men, life goes on, och det var ju ”bara” en träningsmatch…
Gottepåsar ska delas ut. Heja heja!
3 påsar fotbollsgodis: Ludvig Kronberg. Nytt världsrekord på sträckan Ljungby-Växjö, inhopp i paus, dominerade sedan fullständigt mittfältet i 45 minuter.
2 påsar fotbollsgodis: Joel Albertsson. One-touchkungen levererade. Slog knappt bort en boll under sitt inhopp, skapade framåt, och vann ett antal bollar genom uppoffrande närkampsspel.
1 påse fotbollsgodis: Joel Persson. Kom in på mitten i första. Gnuggade sig in i matchen. Fick återigen vikariera som mittback i andra. Hård, säker och vacker!
Tack för mig!