IF rejban – Hovshaga 3-1 (0-1)
Sista hemmamatchen för året skulle dammas av, och det var derby på gång. Föregående helg hade slitit hårt på Myran och vädret under veckan fram mot match bestod mestadels av ihållande pissregn. Ett ärligt försök gjordes att få Myran i tillräckligt gott skick, men när den skyddande duken togs bort efter lunch på fredagen stod det snabbt klart att det skulle bli fotbollsfest på C-Plan framåt kvällen.
Alltid lite stök och bök med omklädningsrum och logistik på Arenastaden när matcher flyttas med kort varsel, men såväl vi själva som domare och motståndare gillade läget och löste det efter bästa förmåga så alla blev nöjda och matchen kunde sparkas igång 19.05.
10 spelare i vita kläder och en i självlysande gulgrönt skulle ta ansvaret från start. Till sin hjälp hade de 5 pers mestadels klädda i svart som i form av avbytare när som helst kunde hoppa in och avlasta.
Så här såg det ut:
Första halvlek är väl kanske inget vi skryter med direkt. Det syntes vilka som stred för sin överlevnad i div. 4 och vilka som surfat runt i ingenmansland i tabellen ganska många omgångar nu.
Vi kanske hade snäppet mer kvalitet i våra anfallsförsök, men att forcera Hovshagas fembackslinje utan riktig tro eller intensitet gick inte.
Ska inte påstå att vi var sådär vansinnigt hotade bakåt heller för den delen. En del chansbollar i djupet, men bröderna Gus tillsammans med Swanson och Afram på kanterna höll rent.
Trots detta kommer ledningsmålet för bortalaget några minuter innan paus, där de ställer om på oss och får snyggt men alldeles för enkelt avsluta med en nick i mål.
Underläge i paus, och nu var det upp till oss att ordna upp skiten vi satt oss i. Två byten iscensattes för att väcka oss till liv. Eric Rosander och Simon Ravelli lotsades in i spel. Men hur många byten vi än gjorde så var den stora frågan hur mycket vi ville vinna och om vi hade tänkt skruva på fotbollshjärnan och börja slå väldigt enkla passningar till rätt adress eller åtminstone innanför linjerna på planen…
Gud hör bön, och bara knappt två minuter in i halvleken får vi en hörna som Jacob Gustafson slår hårt skruvad mot första ytan. Där kommer Jonas Cullsjö och nickskarvar stiligt in bollen högt i det bortre hörnet. 1-1
Mål ger energi och ”luft under vingarna”, det är sen gammalt. Vi börjar nöta ner motståndet längre och längre ner i plan, och kombinationen av mer distinkta löpningar i djupled samt mer välriktade inlägg gör att vi får igång ett långa stunder riktigt trevligt spel.
Ledningsmålet lät dock vänta på sig. Inte förrän minut 83 sitter 2-1. Lukas Rydén slår ännu ett inlägg mot farligt område, en Hovshagaback når bollen, men inte bättre än att det skarvas i en hög båge mot målområdet. Där kommer Eric Rosander och visar rutin och muskler när han i kamp med både försvarare och målvakt når högst och knoppar in bollen. Välförtjänt!
Hovshaga lyfter givetvis upp, utan att skapa direkta farligheter. Istället bjuds vi på matchens prestation i slutminuterna.
Anton Wijk får bollen på egen planhalva och tar sig hela vägen ut till höger sidlinje där han blir attackerad av två Hovshagaspelare. Då dribblar (!?!) han sig loss och åker vidare hela vägen ner mot kortlinjen. Han viker inåt, får skon avtrampad, och serverar i samma stund bollen på silverfat snett inåt bakåt.
Och vem kommer där om inte högerback Filip Swanson. Normalt sett begåvad med en ganska fin fot som kan leverera både kraft och precision. Vi ska i ärlighetens namn säga att skottet hade brister avseende båda de punkterna, men det räckte. Skottet smiter in i mål och herr Swanson hade således gjort sitt första mål för IF rejban. Kul. Härligt. Wow. Underbart.
3-1 efter 89 minuter och matchen dödad. Slutsignal ljuder, segern är klar och alla är glada! Heja!
Nu avslutar vi serien med två bortamatcher. Madesjö först, där vi kan påverka hur det slutar kring det nedre strecket. Sedan Hovmantorp, där vi eventuellt kan påverka vilka som till slut tar hem den här serien.
Det var allt för nu. Hej hej!
/Salo