Lördagseftermiddag den 21 september 2013, två stora händelser i Växjös kulturliv. På Smålands museum/Sveriges glasmuseum invigdes utställningen om Åseda glasbruk och formgivaren Bo Borgström klockan 14.00 och en timme senare klockan 15.00 var det avspark på Norremarks konstgräsplan mellan IF rejban och Hallaryds IF i division 5 södra. Den välkände ögondoktorn Ingvar Axelsson (far till två genuina rejbanianer) bevistade Åsedautställningen, men inte den kroppskulturella upplevelsen på Norremark. Undertecknad var vittne till bägge dessa event, men redogör nedan endast för det mer folkliga nöjet.
Tre matcher kvar på marschen mot division 4 för IF rejban och ett av de största hindren på vägen mot en möjlig andra plats och en trolig tredjeplats (med kvalplats i sikte) var dagens motståndare från böjen vid Helgeå, Hallaryds IF. Det är ett lag som inger respekt då det kryssat mot alla topplagen på sin hemmaplan Åvallen. På bortaplan har Hallaryd dock blandat och gett och hemmaplan på konstgräset torde vara en klar fördel för IF rejban. Vi kände väl till deras tuffa men schyssta spelstil. Långa bollar upp mot skickliga forwards och där bakom som glupska gäddor i vassen, hårt arbetande mittfältare. Med snabbt spel mot deras något långsamma försvar såg vi möjligheten att ta hem tre viktiga poäng. Om Hallaryds IF varit lite argare, spelat lite fulare, druckit fem pints i pausen och haft fyra rödhåriga spelare skulle de utan tvekan spelat i division 3 i Skottland.
Nog om detta. Följande till knivarna taggade, vitklädda KLS-slaktare hade till uppgift att strimla Hallaryds IF.
Mellan stolparna Vielen Dank, i försvarslinjen Åkesson, Nick, Murar-Holger, konditionsfenomenet Cleijs, på mitten BBM-Masse, Ludvig II aus Bayern, pingislungan Luke, omhäktade Hultan, i anfallet Karl David och Brooklyn boy Sallhag.
IF rejban inledde i ett grymt tempo och spelade enligt de direktiv de fått av demontränaren Salo. Det dröjde inte mer än två minuter innan herr Sallhag som en kniv genom varmt smör glider igenom Hallaryds stelbenta försvar och serverade Karl David en passning som en väl inslagen julklapp. En distinkt bredsida i burgaveln och 1-0 till IF rejban (2). Så ja nu vet vi hur glaset ska blåsas tänkte publiken, spelarna och till och med Göran Björk. Dock inte Hallaryd. Ju längre första halvlek led desto mer sårbara såg vi alla att vi var på de precisa långbollarna och farliga djupledslöpningarna från Hallaryds duktiga anfallare. Danken tvingades till en grym fotparad som likande stegen på Loft klockan 02.31, på väg att bli utslängd. I omställningarna visade emellertid de vita slaktarna skicklighet och spelintelligens. Brooklyn boy hittade in till Karl David, som visade att högerfoten är vassare än vänsterfoten. Chanser byttes och 1-0 i halvlek kändes för de närvarande med rejbanhjärta som rätt ok. Ödet ville emellertid annorlunda och en frispark i sista minuten av första halvlek ledde till kalabalik i IF rejbans straffområde. Bollen hoppade som Donky Kong i lianerna och låg helt plötsligt och mindre lustigt i nätmaskorna 1-1 (45).
1-1 i halvlek och med hängande vita huvuden på väg mot omklädningsrummet, men med stark inre moral och en hängiven publik kändes uppgiften hanterbar och överkomlig.
Salos hårtork i halvlek och in med ”17 maj” Nicklasson. Nu skulle miljonerna fördelas.
Andra halvlek kan enklast beskrivas som ett ställningskrig. Hallaryds 38 meters bollar mot rejbans mer och mer samspelat försvar och rejbans snabba omställningar med flera bra målchanser. Hur skulle detta sluta? Pingisvirituosen Luke hade svaret i pingisfodralet. Ett snabbt anfall, Sallhag driver runt, bollen hamnar i volleyläge för Luke. Sträckt vrist, kliniskt avslut, jubel, puss och kram 2-1 till IF rejban (71).
Oj och oj 2-1 ett klassiskt resultat då rejban börjar spela skolgårdsfotboll, får kramp, skäller på domaren (Karl David som borde blivit varnad), funderar på brudar och brännvin m.m. Klockan går vår väg, Hallaryd flyttar fram, vi får flera chanser men missar oupphörligen. Sallhag fnätter runt som en jakthund i en benhög, skjuter, målvakten räddar, retur, outslitlige Cleijs är på väg till omklädningsrummet, hänger på och stöter iskallt in returen 3-1 (90).
Vi andas ut, Liatorp torskar mot V/D med 1-3 och spontant jubel sprider sig bland spelare och oroliga fans. I omklädningsrummet det obligatoriska jublet, dock 120 decibel lägre då Kvantum-Jansson inte var närvarande.
Bra jobbat gubbar!
Sankt Sigfrids pilgrimsmärke går till:
- Göran & Erik Björk. Spelar inte fotboll, kan inget om fotboll, men är alltid närvarande. Dessutom Göran i kulturkeps med jack i huvudet.
- Direktör Strandberg, som är för blyg för att sponsra, men för rik för att låta bli.
- Ulla & Bengan. Bengan trycker in 14-1 som slutresultat och tycker det är jävligt kul och till Ulla som är på alla matcher oaktat att sonen säljer korv och att hon kan stå ut med denne underfundige, näsvridande gubbe!