Det blir dessvärre ett tämligen kort och koncist referat, då det är 5 dagar sedan matchen spelades och mitt minne både är kort och dåligt.
Det var iallafall på Sportfältet som dessa två lag skulle göra upp. En trevlig vårdag, med ganska mycket vind.
”Gött, man gillar ju vind” sa Swanen.
”Men, nej. Inte alls.” svarade jag.
”Jo för fan, det gynnar mitt spel” kontrade han då den gode Swanberg.
Jag gick därifrån som ett frågetecken och noterade en laguppställning som såg ut såhär:
Gustaf
Kåve – JP – Linne – Bucce
Ludde – Manne
Hultan – Sterner – Holger
Sallhag
Avbütare: Dadda, Jansson, Winberg, Rejbsson, Swanen.
En del folk borta som ni säkert noterar. Dessbättre påverkar det oss inte nämnvärt, eftersom alla är lika bra förutom Manne, som är bäst i världen.
Det resulterade iallafall i en ganska kreativ form av 4-2-3-1 som uppställning. Kul.
Det hela inleddes ganska jämnt utan något större skönspel från något av lagen.
11 minuter in i matchen hände något konstigt som jag inte riktigt såg. HAIF hade ett till synes ganska ofarligt inkast på offensiv planhalva. Nästa gång jag kollade upp stod en blåklädd herre ensam i straffområdet och pangade in en halvvolley med vänstern till höger om Gustaf. Snyggt, men jag förstod aldrig riktigt hur det gick till. Skyller väl på Linne i vanlig ordning…
Bara tre minuter senare får vi en frispark i classic Bucceposition. Högerinnerposition alltså.
I likhet med när Hristo Stoichkov förvandlade den tyska muren till statyer i VM -94, förvandlade Bucce HAIF-muren till bollplank, slog en dålig frispark, vallade den i muren och ställde målvakten i fel hörn. Bollen trillade in och IF rejban hade kvitterat. 1-1.
Nästan direkt på avspark sågade sig Bucce och Sallhag snyggt fram på vänsterkanten och in i straffområdet. Där borde han gjort 2-1 Bucceliback, men avslutet gick utanför.
I matchminut 31 få Hovshaga en frispark på offensiv planhalva. Inlägget från den seglar över hela kalaset i straffområdet och tar i bortre stolpen. ”Alltid intressant att se vad som händer på en stolpretur”, tänkte rejbianerna och ställde sig jämte och tittade på. Föga förvånande kom där en motståndare och skyfflade in returen. Inte särskilt oväntat, men nu vet vi iallafall det, och har förhoppningsvis lärt oss något på vägen. 1-2.
Första halvleken avslutas med ett riktigt kanonskott från HAIF, som Gustaf tippar upp i ribban och i stolpen, innan han elegant plockade upp bollen i famnen.
Vi var väl inte jättemissnöjda i paus, men inte heller helt nöjda. Andra halvlek skulle bli bättre var den generella ståndpunkten.
Det blev den också. Mest från Hovshaga, men också från rejbianerna inledningsvis. De blåklädda spelade dock verkligen upp sig, och de vitklädda fick mestadels spela på kontring. Genom en sådan vaskades det fram en hörna efter 70 min. Bucce slog hörnan. Kalabalik uppstod. Ludde fick syn på bollen. Pang, sa det från en halvmeter och så var det kvitterat.
Kort därefter skulle vikarierande mittbacken JP försöka sig på en tuff glidtackling som alla vet att bara riktigt svinhäftiga mittbackar klarar av. Det gick inte. Han missade bollen, och oturligt nog så kom det en HAIF-spelare springandes precis där Joel bestämt sig för att testa glidet. En nätt liten fällning blev resultatet, och då han blivit ganska fri om inte Joel hindrat honom bad domaren JP vänligt men bestämt att lämna planen. Det gjorde han så snällt, och på vägen ut fick han frågan av en i vanlig ordning jättelugn Jansson:
”Persson, visst fan var det på bollen!?”
”Njaaaa, inte vansinnigt mycket, det kan jag inte påstå” svarade JP med ett finurligt litet leende.
Nåväl, det var träningsmatch, och vi fick ta in en annan spelare för att avsluta 11 mot 11.
Det hjälpte föga, för efter 75 minuter gjorde Hovshaga 2-3. Ett mål jag inte såg någonting av, då jag twittrade om utvisningen i telefonen. Gissningsvis var det ju oerhört fult och turligt. Det kommer jag hävda tills någon bevisar motsatsen.
Fem minuter senare punkterar HAIF matchen med ett snyggt anfall som avslutas med en djupledsboll, ett friläge, och en välplacerad boll i nät.
Matchen slutar 4-2 till HAIF. Ingen match som går till historien, men en stundtals hyfsat välspelad historia som Hovshaga till slut vinner rättvist efter att ha dominerat framförallt i den andra halvleken.
Slut på referat. Det blev inte så kort iallafall…
Gotte blir det iallafall!
3 påsar fotbollsgodis: Kåve Wallentin. Klart bäste rejbian i 70 minuter innan det bet för honom och han bytte ut sig själv.
2 påsar fotbollsgodis: John Sallhag. Slet förtjänstfullt som ensam forward i första. Fick sällskap på topp i andra och var ett ständigt hot.
1 påse fotbollsgodis: Adam Bengtsson. 1+1. Say no more.
Adjö mina vänner.