IF rejban – Vislanda IF 0-0

Det var dukat för fotbollsfest i Furuby på onsdagskvällen, och fotbollsfest blev det på sätt och vis. Den svenska sommaren visade sig från sin allra bästa sida, Furuvallens gröna matta likaså. Många var de rejbianska supportrar som letat sig dit för att bevittna denna seriefinal. Mostståndare var Vislanda, vår kollega i serietoppen som också de var sugna på att göra ett litet ryck och sno åt sig en ensam serieledning på poäng. För stunden leder ju IF rejban på målskillnad. Fotbollsfesten innehöll alltså allt man kan önska i stort sett. Det enda som fattades var mål, och för oss rejbianer hade ju en storseger suttit som en välkyld snaps i midsommarstrupen. Så blev det inte. Så här ställdes vi iallafall upp för kvällen.

MV: Jon – VB: Kåve, MB: Jacke, MB: Linne, HB: Jansson – VM: Bucce, MM: Manne, MM: Persson, HM: Winberg – A: Dadda & Sillen.

Bänken: Rejbsson, Salo, Gustaf och Swanen.

Direkt från avspark tog hemmalaget initiativet med långa svepande bollar. Vi stormade fram på kanterna och skapade 5-6 hörnor under den första kvarten. Spelövertaget var stort och publiken väntade bara på ett ledningsmål. Riktigt riktigt nära kom vi dock inte.

Allt av ovanstående är sant, om man bortser från den lilla lilla lögnen att det var Vislanda som pressade och IF rejban som fick försvara sig. Ju längre halvleken led, desto mer jämnade spelet ut sig, medan Vislandas chanser blev klarare och klarare. Logiskt? Nej, inte det minsta, men sådan är fotbollen ibland. Det närmaste de kommer är ett halvt friläge när de också får bollen förbi Jon, men den studsar dessbättre för vår del i utsidan av stolpen. I övrigt tog han allt vår gamle målvakt. De svåraste räddningarna han tvingades göra kom alla efter lite udda situationer. Det var motlägg som höll på att segla in, och det var inlägg som höll på att gå direkt i mål o.s.v.

Framåt skapade vi ändå några fina inläggslägen, men det slutade sällan bättre än att bollen landade för nära mål och i famnen på Vislandas målvakt. Bästa chansen är när Sillen snyggt spelar snett inåt bakåt från vänsterkanten och Manne stormar in i straffområdet. Dessvärre sparkar han ett stort hål i luften och bollen rullar vidare…till Persson (tror jag det var), som dock blir så överraskad av att bollen kom dit att han inte hade en chans att göra något vettigt med den. Han var väl förmodligen helt övertygad om att skyttekung Nergård skulle smeka upp en utsida i krysset. Det trodde vi alla…

0-0 i paus. Rättvist? Ja, inget av lagen hade ju gjort mål, så det får man ju säga, men visst ska vi vara oerhört tacksamma att vi hade en poäng med oss in i paus.

Ofint nog hade Vislanda inte alls tänkt slå av på takten i andra halvlek. Den stora skillnaden var att rejbianerna också var med på plan, och det utvecklade sig till ett ställningskrig med ganska få målchanser från något av lagen, åtminstone fram till den sista kvarten.

IF rejban fick i vanlig ordning många bra lägen när Bucce drog iväg inlägg från vänster, och Sillen & Dadda var nära att såga sig igenom till friläge ett par gånger. Vislanda å andra sidan lyckades vid iallafall ett par tillfällen ta sig hela vägen fram till bra lägen i straffområdet. Väl där bestämde de sig för att rulla i sidled istället för att gå på avslut. Det tackar vi så mycket för!

I övrigt har jag svårt att redogöra för sådär värst mycket från den andra halvleken. Var ju så förbannat nervös att jag knappt visste skillnad på upp och ner. Vi konstarerar iallafall att det slutar 0-0, och att ställningen i toppen av tabellen är oförändrad. Vidare noterar vi att Vislanda imponerade på ett helt annat sätt än de gjort tidigare, och att toppen i årets serie känns tuffare än förra året. Braås vann ju förra året, och de hade vi inte särskilt stora bekymmer att köra över på hösten när vi kommit igång ordentligt.

Innan match hade vi inte varit nöjda med något annat än tre poäng, men till slut är vi ganska nöjda med en. Vislanda hade säkert varit ganska nöjda med en poäng innan match, men var nog lite besvikna att de inte fick med sig tre, särskilt efter den första halvleken. Till slut kanske alla var hyfsat nöjda iallafall, och det är ju alltid kul.

Publiksiffran, eller iallafall de som betalade det frivilliga inträdet, var den största sedan förra årets hemmapremiär. Vet inte om ni blivit extra generösa, eller om det var för att Big Jan stod i inträdet och såg skräckinjagande ut. Trevligt var det iallafall. Tack ska ni ha!

Tack återigen också till Furuby, som har räddat oss vid ett flertal tillfällen under våren. Till hösten entrar vi återigen Norremarks genomtrevliga anläggning.

Vi avslutar ”vårens” spel på fredag med bortamatch mot Omen. Bussresa dit, och lite kalasande med Omens lag väntar efter match. Sen tar vi ledigt och tar nya tag i höst, snyggare, bättre och trevligare än någonsin!

Nu blir det gotte!

3 påsar fotbollsgodis: Adam Bengtsson. Norra Europas vassaste vänster visar återigen stor kvalitet, och nästan alla farligheter vi skapar härstammar från densamma.

2 påsar fotbollsgodis: John Sallhag. Att det var en kvalitetsspelare vi plockade hem från Amerikatt visste vi, men att det är en sjuhelvetes vinnarskalle som springer och sliter tills blodet rinner ut ur öronen på honom, det visste inte alla. Jag visste det givetvis, men det är ju kul att alla andra får se det också.

1 påse fotbollsgodis: Jon Svensson: Räddar oss i första halvlek och håller sin fjärde raka nolla. Reeeeespect!

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.