IF rejban – Lindås/Långasjö 0-1

Ibland i livet ger vi inte det vi älskar vad det förtjänar. Svårt att förklara. Är det småsaker, då kan det grunda sig i lathet. Förhoppningsvis gör vi rätt nästa gång, i ett viktigare skede. Vi vill ju alltid IF rejbans bästa, och 90 minuter i veckan handlar IF rejbans bästa faktiskt om fotboll. Det brukar gå bra om, för det första, vi mentalt vill lagom, och för det andra, kämpar.

Vi vill alltid, problemet kan vara att vi inte alltid vill lagom. Ibland vill vi så mycket att det rinner över. Då smyger rejbandallret fram, vi blir ängsliga, rädslan att förlora tar över. Assou-Ekotto vet inte vad jag menar, han spelar fotboll för pengarna. Ganska svårstavat namn… erkänner att jag kontroll-googlade stavningen. Hinner bara skriva ”Assou” innan google föreslår ”Assou-Ekotto hates football”. Ekdahl Du Rietz vill nog inte heller för mycket. Han slutade med handboll 27 år gammal, på toppen av sin karriär, och sa att han helt enkelt inte tycker handboll är roligt. Kärlek för en klubb och viljan att utöva en sport måste givetvis inte gå hand i hand, men jag tror min poäng framgår. Vår rejbanövning är speciell för oss, så speciell att det sportsligt kan låsa sig. Men ofta har vi faktiskt koll på mentala viljan. Mot Lindås låg den på en balanserad nivå, inget hinder för tre poäng.

Men Lindås vann med 0-1. När vi förlorar brukar referatet dröja, och händelserna beskrivas sparsamt. Nu kommer i alla fall referatet ganska snabbt, men texten fyller jag ut med annan skit, som ni märker. Lindås mål var snyggt. Det var en ganska jämn match. Vi kan inte skylla på otur, och vi är i grunden tillräckligt bra fotbollsspelare. Vi lyfter på hatten för Lindås – bra kämpat!

Jag tycker vi förlorar denna matchen för vi inte kämpar tillräckligt. Det kan låta primitivt. Vi springer inte tillräckligt, vi ger oss inte chansen att vara kreativa.Vi blir statiska och förutsägbara med boll. Vi får ta en djupare diskussion kring detaljerna i omklädningsrummet. Men ingångsvärdena till problemen mot Lindås är enkla. Vi pressar inte oss själva på alla positioner. På våra försäsongspass utan boll i februari är vi villigare att ge hjärtat en hårdare omgång. Det finns undantag för denna kritiken. En begränsad kollektiv uppoffring funkade ofta i femman och nästan alltid i sexan. Men inte längre, vi är inte tillräckligt bra. Vi kämpade inte nog mot Lindås.

Ibland i livet ger vi – som sagt – inte det vi älskar vad det förtjänar. Småsaker som en utebliven defensiv löpning, eller en löpning där vi inte vet om vi kommer få bollen, mot Lindås grundade sig i lathet.

 

/Manne

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.