Gullringens GoIF – IF rejban

Gullringens GoIF – IF rejban 1-1 (0-0)

En av de längre bortaresorna stod för dörren, och Gullemon i Gullringen var målet. En utsökt trevlig idrottsplats mötte oss när resan var avklarad. Motståndarna i Gullringen ramlade ur trean förra året, inledde årets säsong skitdåligt, och har sedan varit svinbra med tre raka segrar. Det var ett tag sedan även för oss sedan vi fick känna den bittra smaken av förlust, och tanken var att det så skulle förbli.

Truppen var ganska välmående och även hyfsat vacker. Den kan ni se på bilden nedan:

Gullringen

Matchen tog sin stilla början, och det var ganska stilla också, iallafall runt straffområdena. Vi försökte få igång ett spel, men det ville sig inte riktigt. Närmast kom vi de gånger vi fick loss Daniel Lukoczky eller Sebastian Haraldsson i djupet för att sedan låsa fast boll och fylla på med mer folk. Lukoczky fick ett hyfsat men svårt läge efter en nickskarv i straffområdet, men aktionen att vända 180 grader och dra till en boll på uppstuds i samma moment blev lite väl tuff, och träffen blev för tunn.

Haraldsson stod för en fin prestation när han skapade sig yta i straffområdet efter ett inlägg. En försvarare lurades bort, men försvarare nummer två hade ingen respekt för livet, utan kastade sig dödsföraktande och blockade skottet.

Bästa läget för vår del fick dock Anton Wijk, med fritt skottfält rakt framifrån vid straffområdesgränsen. Rykten säger dock att Missing People fortfarande söker efter den stackars bollkalle som fick uppdraget att hämta den bollen…

Hemmalaget satsade mycket på omställningar, och gjorde det ganska bra. Många ”nästanlägen” att rinna igenom under matchens första halvtimme, men Anton Fäldt i mål och backlinjen redde upp det mesta innan det blev direkt farligt. En del hörnor som en följd av detta, men det blev dessbättre aldrig farligt.

Bästa chansen fick de när deras anfallare en gång lyckades slita sig loss i ett halvt friläge. Vi var hack i häl på honom, så han fick stressa iväg avslutet från ett lite svårare läge än vad han nog hade tänkt sig. Fäldt tackade, tog emot, och plockade upp bollen i famnen. Bra jobbat!

0-0 i paus således.

Nött ner lag under halvlek nummer två har vi gjort förr, och det var planen nu också. Hyfsat framgångsrikt får man ändå säga. Båda lagen hade fått lite bättre ordning på passningsfötterna till den andra akten kändes det som, men det var vi som hade taktpinnen.

Lukoczky blir friställd i djupled, och med målvakten på halvdistans lobbar han vackert in bollen i mål. Avblåsningen som följde var dock för offside och inte för rejbiansk ledning. Synd, för den måste varit hårfin den offsiden. Får dock bara lita (och hoppas) på att flaggmannen fick det rätt.

Skam den som ger sig, och vi producerar en ny anfallsvåg efter 64 minuter. Ett inlägg från Lukas Rydén nickas bort av Gullringen i en hög båge. Bollen närmar sig den nyfunne volleykungen Anton Wijk, och han drar till! Vi minns alla träffen och det sagolika målet från matchen mot Hossmo. Det här skottet var mycket mycket sämre. Dock utan att vara jättedåligt. Träffen är det inget fel på, och den letar sig in i mål från 18,5 meter. I sanningens namn ska sägas att han här fick lite hjälp av den annars utmärkte hemmamålvakten. Det såg inte otagbart ut, och bollen gick under honom. Hur som helst; 1-0 till IF rejban efter 64 minuters spel.

Det där med att mål ger energi till ett lag och dränerar det andra laget på deras blev tydligt. Vi har bra koll på läget efter ledningsmålet. Haraldsson är nära ett par gånger om, men blir antingen blockad eller snuvad på konfekten av den, som sagt, alltjämt duktige burväktaren i hemmalagets mål.

Med kvarten kvar får vi dock klara oss med en man mindre. Max Lexert hade fått ett gult kort i första halvlek efter en närkamp, och när han nu reagerade på ett tveksamt domslut nere vid kortlinjen tyckte domaren att det var dags för ett till. Han höll dock på att få vara kvar på plan ändå den gode Lexert, men efter en stunds dividerande med sig själv upptäckte rättskiparen att han visst visat gult kort till Max två gånger. 10 mot 11 i en kvart alltså.

Vi sjönk ner och försvarade ledning, och Gullringen lastade in bollar mot straffområdet. De var duktiga på det de gjorde, och vi var duktiga på de vi gjorde, så det blev lite status quo. Många bollar nickades bort och rensades, medan en del blev till avslut, i regel dock utan större farlighet i dem.

Så fortlöpte spelet fram till minut 92, då ännu en boll lyfts in mot straffområdet. Närkamp sker, boll faller till marken, spelas vidare och dunkas enkelt in i mål av Gullringenspelare. Slutresultatet skrivs till 1-1.

När jag skriver att ”närkamp sker” så menar jag egentligen att Emanuel Nergård i närkamp med ett par motståndare får en tydlig och hård armbåge rakt i tinningen och faller skrikande till marken. Ett par sekunder senare gör Gullringen mål och Nergård blir liggande ett bra tag, medan lämplig vård vid huvudskada utförs.

Poängterade det redan igår, och det är väl värt att göra igen. Det är ingen ful eller medveten armbåge som sätts i skallen på Nergård. Det är sådant som händer. Men en armbåge i huvudet är en armbåge i huvudet, och ger frispark till den drabbade hur man än vrider och vänder på det, och den här missar man inte om man har något som helst fokus som domare. Att man sedan får chansen att blåsa av för huvudskada innan målet sker, men missar den också… Ja, det är alldeles för dåligt helt enkelt.

Så, färdiggnällt. Brukar inte gnälla, och gillar inte gnäll, men nu var det på sin plats.

Ingen skugga skall falla över Gullringens lag. De spelar på tills domaren blåser, och det gjorde han inte förrän bollen låg i mål. De kunde mycket väl fått in en kvittering när som helst under den sista kvarten. Den kvaliteten hade de i både inläggsfötter och huvudspel. Sättet som det skedde på nu ger mig bara en lite bitter eftersmak.

Stort tack till den Gullringensupporter som hade lite mer kunskap inom sjukvårdens värld än vad vi besitter själva, och som hjälpte till efter bästa förmåga.

När vi summerar detta så är det en stark poäng mot ett starkt Gullringen, även om man givetvis vill ha med sig tre poäng hem när man är så nära. Kvitteringen är inte alls oförtjänt med tanke på hur sista kvarten ser ut. Men lite flyt och marginaler på rätt sida kunde vi avgjort matchen i ett tidigare skede, men men…

Bäst på plan, utan närmare konkurrens, är Emanuel Nergård, både som mittfältare och sedan som mittback.

Kan nämna arbetsinsatsen hos många, eller alla egentligen. Där kan vi inte kräva mer av varandra. Vill dock slå ett extra slag för Ludvig Kronberg och hans i det närmaste felfria inhopp, som gav oss en ny dimension i spelet under andra halvlek.

Det var allt. Halva serien spelad, men redan på torsdag kväll kl. 19.00 inleder vi höstsäsongen borta mot Gransholm. Sen tar vi sommarledigt. Kom gärna dit och titta. Granvallen är trevlig!

Adjö!

/Salo

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.