Dörarps IF – IF rejban 0-7

Färsjövallen. Där har ni ett nytt favoritställe för Salo på den Småländska fotbollskartan. Fick skjuts dit av en av Ljungbys stora söner, Jan S, och tänkte slumra till lite på vägen efter en lång arbetsdag. Blev det någon sömn då? Nej nej nej, Farsan briljerade med sin spetskunskap om hela Ljungbyområdet och han brann av iver över att få dela med sig av dessa oumbärliga vetskaper till sin yngste son. Kunskapen sträckte sig dessbättre hela vägen till Dörarp, så att komma fram var inga problem.

Färsjövallen heter det tydligen. Brydde mig inte om att kolla kartan utan litar blint på att du vet var det är, sa jag.

Ojojoj, det kan du lita på. Lätt som en plätt. Vi tar en infart nu på ditvägen, och så åker vi andra hållet på vägen hem så du får se lite av världen mitt barn, svarade han nöjt och i en lagom mästrande ton.

Väl inne i Dörarp möttes vi av en idylliskt liggande fotbollsplan under en klarblå himmel, dränkt i Dörarpsk sol. Det låg en sjö i närheten av planen, vilket fick mig att fråga min far: – Öh, du som kan hooden, vad är det för sjö?. Färsjön…idiot, blev svaret. Nästan. Han kallade mig inte för idiot, men jag såg i ögonen hur han tänkte att ”det borde du väl ändå kunna räkna ut, med tanke på att fotbollsplanen heter Färsjövallen”. Det kan man väl hålla med om och jag fick bittert konstatera att redan innan avspark var ställningen: Far 1, son 0.

När så alla viktiga hade anlänt d.v.s. Carin Streby, Mats Johansson och Bosse Holgersson (Hasse Sallhag var givetvis redan där och scoutade uppvärmningen…) kunde vi sparka igång matchen.

För första gången i år (tror jag) hade faktiskt en riktig konkurrenssituation uppstått, alltså att vi var fler tillgängliga och friska spelare än de 16 som får vara med i truppen. Fidde fick lida för sitt jobbande i Norge och sin därför dåliga träningsnärvaro, och Persson hade oturen att vara sjuk i veckan som gick. Därför fick han också strykas från listan. Vi andra som mest är trasiga fick givetvis inte heller plats. Så här blev till slut uppställningen för kvällen.

MV: Gustaf – VB: Guzt, MB: Linne, MB: Jacke, HB: Kåve – VM: Bucce, MM: Manne, MM: Jappe, HM: Sallhag – A: Dadda & Tomas (Notera att jag kallar honom Tomas. Trevligt av mig!)

Bänk: Swanen, Winberg, Jansson, Elle och Holger.

IF rejban rivstartar matchen. Dadda får iväg ett kanonskott på volley i den andra minuten, och både Sallhag och Tomas är nära innan det blir 1-0 i den sjunde minuten. En upprullning från vänster slutar med att Tomas rullar vidare till Sallhag, som säkert stänker dit ledningsmålet från nära håll.

Det skulle dröja ett tag innan tvåan kom. Spelet stämmer dock bra sånär som på en liten period runt 20 spelade minuter så det blir lite virrigt och Dörarp får ett par hörnor. Dessbättre för vår del, så bär dessa hörnor ingen frukt. Med en halvtimme spelad är det dags för mål nummer två. Tomas kommer ner i plan och möter en passning, som han väggar till Dadda. Dadda har farten uppe, ser luckan mellan mittbackarna, sprintar iväg med bollen och rullar in 2-0. Andra assisten för den gamle skyttekungen Anyuru och Daddas målskytte har lossnat så här på höstkanten.

3-0 kommer hastigt och lustigt efter 38 minuter. Rejbianerna får en frispark mitt på offensiv planhalva. Jappe ser att Sallhag är redo att sticka och slår den snabbt i djupled innan Dörarps försvar samlat sig. De viftade för offside, och även med mina sinnessjukt subjektiva ögon såg det lite tveksamt ut. Intervjuade John om detta i paus:

– Var det offside?

– Förmodligen.

– Tack John för din skarpa analys.

Slut på intervju.

I vilket fall som helst så blev han helt fri och avslutade mycket snyggt med att skruva in en bredsida högt upp mot det högra krysset.

Ställningen i paus stannade vid 3-0, men kunde faktiskt varit större. Tomas missade ”ett par chanser”, och lyckades bland annat dra en boll 14 meter över från 9 meters avstånd med halvlekens sista spark. Dörarps mycket duktiga målvakt hjälpte också till, med bland annat en sinnessjuk dubbelräddning.

Sen var det paus. Gott kaffe, halva potten och så mycket skitsnack så öronen blödde. Sen var det dags för match igen.

IF rejban ändrar för första gången i historien till en form av 4-3-3-uppställning. Elle byter av Kåve på ytterbackplats. Holger byttes in och Tomas gick ut. Då blev det tremannamittfält med Jappe, Manne och Holger, samt ett anfall där Dadda flankerades av Bucce och Sallhag. Såväl Jansson som Winberg och Swanen kom också in i spel under halvleken.

Det tog en liten stund innan det nya spelsystemet satte sig. Vi har ju inte precis tränat på det… Vi fick lite hjälp på traven efter drygt 55 minuter. Elle skulle försöka sno bollen av en Dörarpspelare, sprang rakt in i ryggen på honom, tog bollen och spelade vidare. Ingen frispark utdelades, vilket hemmaspelaren ganska förståeligt inte uppskattade, utan kallade Elle eller domaren (vet faktiskt inte vem) för något mindre trevligt, fick ett rött, och sen var det elva rejbianer mot 10 motståndare.

5 minuter senare ökar vi på till 4-0. Sallhag och Bucce bytte kant med varandra lite då och då, och för stunden befann sig Bucce på högerkanten. Därifrån trampade han inåt i plan och drog iväg sin vänsterslägga från 25 meter. Pang sa det i målvaktens närmsta hörn. Hipp hurra för Bucce!

Nästan exakt precis 5 minuter tog det till nästa mål. En något oturlig men klar hands på en Dörarpspelare resulterar i straffspark för de vitklädda. Vem skulle ta den? Sallhag hade chans på hattrick, senaste straffskytten Guzt var utbytt men redo för straffinhopp, många ville göra sina första rejbianska mål, Bucce var fortfarande körd och Lennart fick inte vara med. Vem skulle det bli?

Döm om min förvåning när ingen mindre än Linus Kronberg stegar fram till straffpunkten. Den dåren som gick med på detta måste hängas ut och aldrig förlåtas. Vid mål skulle det innebära att Linne gick upp på samma antal mål som Salo i maratonskytteligan; ett. Oacceptabelt, men jag hävdar själv att jag leder på fler gjorda spelmål; ett. Givetvis gick straffen in och så var min kväll förstörd. Med sedvanlig brist på känsla och teknik dunkade han straffen allt vad han orkade mitt i mål. 5-0. Tråkigt…

Spelet drog igång igen, men det var knappt vi hann börja spela innan Manne smeker fram en fin boll till Bucce, som går på genombrott. Mycket snyggt sicksackar han sig igenom och bredsidar in bollen vid den bortre stolpen. 6-0.

Efter detta fick vi se en kavalkad av missade chanser och målvaktsräddningar. Vår egen kära målvakt passade på att dribbla lite i eget straffområde. Dåligt. En Dörarpforward snodde bollen. Gustaf fällde honom. Det blev inte straff. Visserligen skedde fällningen när motståndaren var vänd bort från mål, så det var väl aldrig aktuellt med något kort av röd kulör, men visst borde det varit straff. Gustaf höll inte med, utan hävdade bestämt att ”han snubblade på mitt ben”.

Detta påverkade ju inte matchen nämnvärt, och innan matchen var slut fick Manne avsluta målskyttet när han stötte in ett inspel från Sallhag i ett ganska övergivet mål. 7-0.

Kvällens roligaste, och tråkigaste, händelse var utan tvekan när den gamle eleganten Swanen slet sig loss i en våldsam språngskalle på ett inlägg från Bucce. Även om jag är mycket för att överdriva så vågar jag nog helt ärligt påstå att det var internationell klass på Swanens timing, kroppskontroll och nick. Det hade en, och endast EN brist. Bolljäveln gick i stolpen. Lite positivt var det ändå. Joel hade nämligen mördat tävlingen om Årets Mål, och dessutom hade han aldrig mer behövt spela fotboll igen, då han med 100% säkerhet aldrig någonsin toppat detta. Kul att vi får ha dig kvar Swanen.

En eloge till Dörarp som inte tappade humöret trots ett stort underläge och en domare som, efter utvisningen, favoriserade oss. Fram tills dess var det nog den bästa domarinsatsen i år, bortsett från den mystiska offsideavblåsningen i första halvlek då Dadda och Sallhag samarbetade fint.

Dörarps målvakt förtjänar också beröm. Vilken kämpe!

Nu blir det götte!

3 påsar fotbollsgodis: Emanuel Nergård. Dörarpsexpertisen utsåg honom till matchens lirare, och jag håller med. Hård konkurrens, men andra halvlek är bland det sjukaste man sett. Inte ett fel!

2 påsar fotbollsgodis: Adam Bengtsson. Två förbannat snygga mål. Räcker så…

1 påse fotbollsgodis: John Sallhag. Tvåmålsskytt han också, men inte lika snygga som Bucces. Sådeså.

De mer defensiva spelarna gjorde också ett utmärkt jobb, men ni får inget götte när vi vinner med 7-0. Så var det med den saken!

Hej då!

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.