2016
Historia 2016
2016 var året vi flyttade in på Myresjöhus Arena, eller Myran som vi säger.
Östers klubbchef Marcus Ottosson hade haffat mig under en av Östers sista hemmamatcher 2015, slitit in mig i en loge på Myran, och undrade lite vad vi hade för tanke med IF rejban, var vi skulle spela o.s.v.
”Ja vi är ju på Norremark och trivs rätt bra där, men vi tänkte nog kolla läget om man kunde lira på Värendsvallen. Mest för att få ett eget omklädningsrum kanske…”
”Ni ska inte spela här då?”, frågade han och nickade ut mot Myrans gräs.
Sen gjorde vi klart det, och spel på Myran blev verklighet. Så blev även tillgången till ett eget omklädningsrum. Håkan Kronberg blev projektansvarig och styrde upp ett alldeles utomordentligt trevligt krypin i Myrans katakomber, där rejbianerna kunde samlas både före och efter varje träning och match. Det gillar vi!
Ja, det var superkul att spela sin fotboll på en så fin arena, men helt ärligt var omklädningsrummet det enskilt största bidragande orsaken till att vi trivdes så bra som vi gjorde!
Fotbollsmässigt då?
Jodå, tanken var ju att toppa förra årets resultat, och spela hem serien enkelt. En serie som dock såg ännu tuffare ut än året innan, med en bredare topp.
De nya spelarna gjorde stora avtryck i skytteligan, men det ville inte riktigt lossna, och framförallt inledningen av seriespelet blev tufft.
Premiären blev en häftig upplevelse arrangemangsmässigt, men skit fotbollsmässigt.
Gästande Gransholm, som avancerade till div. 3 vid säsongens slut, mosade oss med 4-1. Men nog om det…
Det var premiär på Myran, SMP livesände matchen, och världens trevligaste Restaurang Östergatan höll öppet med mat och dryck. Drygt 70 matgäster åt och drack gott, och fick sedan sällskap av betydligt mer publik när det var dags att njuta (nåja…) av matchen.
Att själva arrangemanget gick så bra som det gick är väl inte så illa pinkat av en div. 4-förening. Ett mycket stolt ögonblick för IF rejban som organisation!
Vi var dock ganska snabbt tillbaka på banan igen. En svängig match i omgång 2 slutade med seger, 4-3, i Hovmantorp. Där gjorde Sebastian Haraldsson ett mycket fint tekniskt nummer när han nickade in ledningsmålet och blev nominerad till Årets Mål. Han vann dock inte…
Seriespelet fortsatte, men spelet lossnade inte. Vi var för dåliga, och hade marginalerna emot oss. Det blev ännu en hemmaförlust mot Ängö, i en riktigt riktigt dålig match där bortalaget avgjorde sent.
Sent tappad ledning blev det också borta mot Västervik, men säsongens första poäng bärgades via 2-2.
Som om det inte vore nog på eländet välkomnade vi i nästa omgång Lessebo till Myran, uppträdde katastrofalt håglöst, och åkte på en välförtjänt förlust.
Men skam den som ger sig! Vi styrde kosan till läckra Sandavi och derby mot Sandsbro. Sebastian Haraldsson visade att krutet fortfarande är torrt och smackade in inte mindre än fyra mål när segersiffrorna skrevs till 5-2 i rejbiansk favör! Nominering, men ingen vinst i kategorin Årets Prestation blev belöningen, utöver de tre poängen.
Den målexplosionen blev början på något fint, och med nyfunnet självförtroende åkte vi till Ljungbyholm och gjorde processen kort med Hossmo. Anton Wijk dundrade in en våldsamt snygg volley i krysset efter hörna, ett mål som hade räckt till att vinna kategorin Årets Mål de flesta år, men det här är Bomb-Året. Jacob Gustafson svarade med att knorra in två fina frisparkar i samma match.
Av bara farten manövrerade vi ganska enkelt ut alltid svårspelade Hovshaga hemma på Myran med 3-1 precis när maj slagit över till juni, och nu hade vi fått upp farten på riktigt!
Trodde vi… Välkända Fredriksskans stod sedan värd för bortamatchen mot Kalmar AIK. Segersviten bröts. 0-0 blev resultatet mot ett Kalmar som sedan, ganska överlägset, vann serien. Absolut inget att skämmas över, utan snarare ganska bra gjort. Kalmar tappade poäng i endast 6 av 22 matcher under säsongen.
Hvetlanda städades i alla fall undan planenligt i nästa omgång, innan vi kryssade oss fram till sommaruppehållet. 1-1 borta mot Gullringen och 2-2 borta mot Gransholm.
Två frustrerande kryss. Gullringen kvitterade efter 90 minuter på ett mål som merparten fotbollskunniga nog hade velat se bortdömt, och i Gransholmsmatchen tog vi ledningen efter 85 minuter, men åkte därifrån med en poäng. Rättvist, men surt.
Sommaruppehåll väntade. Efter en trög start var vi obesegrade i sju raka matcher. Kunde vi fortsätta den sviten efter uppehållet fans alla chanser att nypa en ganska förnäm placering i serien.
Men sommaren gjorde oss uppenbarligen inte gott. Alls.
Vi inledde hösten med match mot ett på topplats aspirerande Hovmantorp, och åkte på en uddamålsförlust i slutminuten. Denna gång på straff, och det kändes som att turen aldrig skulle vända.
Den gjorde det absolut inte i nästa runda, då Ängö plockade isär oss och vann med 4-0 i Kalmar. Lite missvisande siffror dock, då det var en ganska jämn match, som Ängö ledde med 1-0, fram tills vi drabbades av en utvisning med 20 minuter kvar. Då rann det iväg.
Nästa omgång då? Då skulle vi väl ändå tillbaka på vinnarspåret igen?
Jojomensan! Västervik gästade med hopp om att sno poäng från ett lite stukat IF rejban, men icke! Solklara 4-0 till de vitklädda efter en oerhört väl genomförd match!
Återigen fyllda av orimligt självförtroende (det behövs inte mycket för att det ska bli så…) tog vi oss till Lessebo, gjorde en bra match, men fick se oss besegrade med 1-0. Oförmågan att förvalta chanser straffade oss, och det började kännas som att hela året var en stor spark i ansiktet.
Och jodå, visst fortsatte allt att jäklas för oss. Hemmamatch mot Sandsbro väntade, och vi tog ledningen med 2-1 efter drygt 80 minuter. Slutresultat? 2-3 och noll poäng…
Liten tröst kom när vi sedan, efter mycket slit, lyckades besegra Hossmo hemma med 2-1. En match man kommer ihåg av en anledning, och endast av den anledningen. 2016 var ju som sagt Bomb-Året.
Vid ställningen 1-1 tog Adam Bengtsson fart från vänsterbacksplats och avancerade in på motståndarnas planhalva. Inte särskilt långt dock. Sen tog han beslutet att dra iväg bollen mot mål. Ett ganska konstigt beslut vid första anblicken kan tyckas, men som han sa när han vann Årets Mål på Fotbollsgalan: ”Redan när bollen lämnade foten visste jag att jag skulle stå här idag.” Och SOM den lämnade foten! Med vänstern drämde han bollen rakt upp i det bortre krysset från säkert 35 meter. ”Bomben på Myran” var ett faktum. Ingen hämtade sig från chocken, och det blev matchens sista mål.
Ridandes på den vågen lyckades vi slå tillbaka Hovshaga på Hagavallen med 2-1, innan Kalmar AIK kom på besök, vann rättvist med 1-0 i en bra match, och säkrade seriesegern. På vår hemmaplan. Kul för dem. Inte för oss.
Säsongen avslutades med två ytterligare förluster. Borta mot Hvetlanda gjorde vi 1-0 i första minuten, snackade till oss ett rött kort, och orkade inte stå emot. Förlust 2-1. Serien syddes sedan ihop med 0-2 hemma mot Gullringen. En match jag ärligt ska erkänna att jag inte minns någonting av. Vi ville nog alla bara lägga den här säsongen till handlingarna och ta sikte mot 2017.
När vi summerade fotbollspelandet 2016 hittade vi ändå ganska höga toppar, men många för djupa dalar, en del ren otur, och massa elakheter som grinade oss i ansiktet.
Vi slutade 8 i serien. Vi förlorade 10 matcher. 6 av dem var med uddamålet, och i 3 av dem hade vi ledningen. Vi spelade oavgjort i 4 matcher. Även i 3 av de matcherna hade vi ledningen. Marginalerna är som sagt små, men har man dem på sin sida har man oftast förtjänat det. Det hade vi uppenbarligen inte gjort 2016.
Vi tyckte ändå att vi hade varit ganska snälla och trevliga under året. Omklädningsrummet på Myran blev som sagt en mycket trevlig oas för oss, där Manne har tagit många powernaps innan träning, där Ludde har fått stryk i många FIFA-matcher, där alla har druckit många koppar kaffe och fått mycket skäll för att de aldrig gjorde rent efter sig. Det var tänkt som ett vuxendagis, och det var precis var det blev.
Som tidigare nämnt var Håkan Kronberg den stora arkitekten bakom denna skapelse, och välförtjänt belönades han med priset för Årets Prestation för detta på Fotbollsgalan 2016. Så mycket värt var det för oss!
Som brukligt är avslutade vi året med festligheter x 3. Vår egen 7-årsdag firades med tårta i omklädningsrummet den 4/10.
Medlemsfest på Östergatan blev det också. Lika gott som trevligt, och lyckliga lotterivinnare hade vi även i år!
Den xxxx avslutade vi sedan fotbollsåret med Fotbollsgalan. What happens at Fotbollsgalan stays at Fotbollsgalan, men vi delade ut priser som vi gärna offentliggör.
Mazdak Shiasi vann priset för Årets Citat.
Han hade hamnat i en diskussion om IF rejban med någon man som tyckte att vi gjorde det mesta fel. Inga ungdomslag, inget B-lag o.s.v. Han ifrågasatte hur vi skulle kunna nå ordentlig sportslig framgång med de förutsättningarna.
Mazdak berättade om denna diskussion för Manne, innan han skrattade för sig själv och sa:
”…han trodde rejban handlade om fotboll!”
Övriga nominerade var Ludvig Kronberg, Sulle Afram och Adam Bengtsson.
Adam Bengtsson vann som bekant priset för Årets Mål.
Beskrivningen finner ni ovan. Övriga nominerade fick agera statister i omröstningen, som, även om det gjordes många snygga mål under året, kändes avgjord på förhand. De nominerade var Anton Wijk, Sebastian Haraldsson och Jacob Gustafson. Men…
Bomben på Myran var Årets Mål!
Årets Prestation var Håkan Kronbergs omklädningsrum.
Övriga nominerade var Anton Wijks alla volleymål, Sebastian Haraldssons målfyrverkeri på Sandavi, samt Andreas Hultqvist och hans outtröttliga arbete med IF rejbans grafiska profil, som blev ännu mer intensivt nu när vi spelade på Myran och hade tillgång till bildskärmar…
Diamantbollen ”vann” Jonas Cullsjö.
Han stukade foten och var borta i 4 månader. Det räcker väl så?
Övriga nominerade var Johan Axmarker, Ludvig Kronberg och Anton Fäldt.
Sen var det dags för en högtidsstund. Vi skulle utse världens bästa fotbollsspelare 2016, och Guldbollen skulle delas ut.
Det blev, som så många gånger förr, något av en duell.
Anton Wijk hade petat John Sallhag från tronen 2014, men själv fått abdikera från densamma till förmån för Anton Fäldt så sent som för ett år sedan. Wijk var med i racet igen!
Duellanten i år hette Olof Fransson, som imponerat stort i mittlåset.
Till slut vann Anton en hyfsat klar seger och kammade hem sin andra Guldboll!
Guldbollen – Världens bästa fotbollsspelare 2016: Anton Wijk.
Nu tar vi nya tag och siktar mot 2017. 2016 blev året då vi fotbollsmässigt för första gången gjorde ett sämre resultat än året innan (sådant accepteras inte…), men vi tog å andra sidan ganska stora kliv organisationsmässigt. Målet måste då bli att kombinera lika stora kliv under kommande år med fotbollsmässig framgång och utklassning i alla matcher!
Varmt välkomna då!