2015
Historia 2015
Nu så! 2015 blev året då vi nådde nivån jag hävdade att vi skulle kunna nå om vi bildade ett eget fotbollslag.
Runt 2008 någonstans, efter rimligt antal dryckesenheter, hävde jag ur mig att: ”Elitfyran borde vi lösa rätt kvickt. Det ska inte vara några problem!”
Mästertipset slog in, och när vi rullade igång 2015 var det div. 4 Elit som gällde.
Mycket hade dock hänt inom den lokala fotbollen sedan jag sa det där.
Vi backar till 2008 en liten stund.
Världens coolaste korpförening rejban.se spelade i Korpens tredjedivision.
Gransholm, Sandsbro och Växjö BK slogs i toppen av Elitfyran, med Gransholm som seriesegrare.
Växjö Norra var ett mittenlag i div. 3, och Hovmantorp ramlade 2008 ur samma serie.
Räppe blev trea i div. 4.
I div. 5 nöp Alvesta en kvalplats uppåt. Hovshaga hamnade i ingenmansland, och Åryd ramlade ur.
Ljungby klarade sig precis kvar i div. 2., och Öster ramlade ur Superettan.
Adam Bengtsson spelade juniorfotboll i Öster, och tre av årets nyförvärv spelade pojkfotboll i samma förening.
Som av en händelse blev 2015 föryngringens år. Det var det ingen som hade planerat, men det är ju alltid trevligt.
Simon Ravelli och Jacob Gustafson anslöt tidigt. Under säsongen hittade också Max Lexert hem till IF rejban.
För att väga upp detta plockades också Eric Rosander, äntligen, in i laget och organisationen. Även Thomas Paulsson gjorde sitt bästa för att hålla uppe medelåldern på en rimlig nivå med sin ankomst.
Någonstans där mittemellan, i alla fall åldersmässigt, blev Olof Fransson och Robin Davoust de sista pusselbitarna.
Bittert fick vi i samma stund också konstatera att ett antal spelare blev tvingade till tjänstledighet på obestämd tid från IF rejban p.g.a. flytt. John Sallhag hade ju tagit förlängd semeter så han försvann redan de sista matcherna under 2014. Nu fick vi också rulla igång säsongen utan honom. Tobias Åkesson flyttade till Schweiz, Viktor Hultin till Göteborg, och en av våra originals; Linus Kronberg, flyttade till Uppsala.
Vi stod ändå väl rustade för att erövra en serie till. Bara för att jag sa att vi borde nå Elitfyran ganska lätt 2008, finns det ju liksom ingen anledning att inte satsa på att vinna kalaset och gå upp i div. 3 nu när vi ändå var där…
Träningslägret 2015 hölls på Cypern. Det var trevligt. Räcker så. Den som vet, den vet.
Första resan gick åt Emmabodahållet. Sammanslagningen Lindås/Långasjö stod för motståndet. Solen sken, och det såldes ”snorbillig” grillkol i samband med arrangemanget.
Jacob Gustafson hade lyckats lura ledarstaben (mig alltså…) att han var bra som mittback och tog plats i mittlåset. Ett oerhört felbeslut visade det sig, när han skänkte bort både boll och ledningsmål till Lindås/Långasjö efter 10 minuter.
Lägg därtill att undertecknad satt Mats Strandberg på bänken i premiären efter att han varit skyttekung under försäsongen, så förstår ni att jag filade på mina egna avskedspapper när klockan tickade mot paus och vi låg under med 0-1.
Jag fick dock viss upprättelse. Anton Wijk hade fått bindeln, tog ansvar och visade vägen med att kvittera med första halvleks sista spark. En fin balja i krysset efter hörna.
Jacob stängde igen i försvaret, inte bara i matchen, utan resten av säsongen, och vi fick aldrig anledning att återkomma till några fler borttappade bollar.
Mats då? Jodå, han byttes in, smällde dit en straff till 2-1 och blev matchhjälte. Hurra!
Hemmapremiär väntade. Västervik stod på menyn. Ett Västervik som vann i premiären, och enligt uppgift hade varit obesegrade i seriespel sedan 2013. Tuff nöt att knäcka således. Trodde vi. Så blev det inte.
En av de bästa matcher vi spelat rullades upp inför åskådarna på Norremark.
Mats Strandberg spräckte nollan efter 5 minuter. Jacob Gustafson skickade in sitt första rejbianska mål på en frispark efter 8 minuter, och efter 24 minuter blev David Johansson fälld i straffområdet. När straffen var avklarad hade han själv rullat in 3-0.
Slutresultatet blev hela 6-0 efter att Ramin Afram satt två mål i andra halvlek, och Robin Davoust även han debutmålat för IF rejban när han spikade slutresultatet.
Nästa anhalt: Araby Park Arena och SUF. Alltid SUF. Varje år.
Återigen gav Mats Strandberg oss ledningen, men SUF vände innan första halvlek var slut. Efter målmedvetet gnuggande i andra halvlek visade till slut Eric Rosander att han var värd hela övergångssumman på noll kronor med 10 minuter kvar. Anton Wijk pricksköt in ett långt inlägg från vänster. Eric nådde högst och skarvade in bollen i bortre burgaveln. 2-2 och vi var fortfarande obesegrade.
Den sviten levde även efter nästa match, då Oskarshamn besegrades med 3-1 på hemmaplan. Bäst minns vi Jonas Cullsjös matchstängning när han bombade in 3-1 med vänstern från långt avstånd i den andra halvleken.
Sen sket det sig. Ordentligt. Vi besökte Växjö BK på Sportfältet, och innan 8 minuter var spelat ledde de med 2-0. När sedan vår (inte särskilt framgångsrika) jakt avbröts med ett ”något omdiskuterat” mål till 3-0 var det gonatt.
Upp på hästen igen tänkte vi. Nu ska vi mosa Gransholm i nästa runda!
Så blev det inte. Inget lag mosade någonting i den matchen, och förmådde inte skapa särskilt mycket åt något håll. Slutresultat? 0-0 såklart.
Blomstermåla då? Dit åker vi och hämtar tre poäng. Det verkar kul.
Nädå. Efter en riktig käftsmäll, där vi faktiskt spelar bra i åtminstone första halvan av matchen, får vi stryk med 2-0. Hemmalaget var bra mycket effektivare än vad vi var, och hade dessutom de där marginalerna på sin sida. Anton Fäldt i målet hade för en gångs skull anledning att vara upprörd (det händer då och då att han är det utan anledning…), när den assisterande domaren dömde in en boll som dansade på mållinjen under Anton.
Bombsäkert hävdade han att han minsann var 100% säker på att bollen var inne, och att han stod perfekt för att ta det beslutet. Att ingen annan kunde avgöra om den passerat linjen eller att alla såg att han stod drygt 30 meter fel bekom honom inte.
Kanonskönt agerat, och det landade inte väl hos vår Hovmantorpbördige målvakt kan vi väl uttrycka det.
Små marginaler har dock en tendens att jämna ut sig, och det gjorde det längre fram.
Två tuffa hemmamatcher med 3 dagars mellanrum väntade i början av juni.
Ett ganska rättvist kryss mot Hovshaga följdes upp av en tung seger med 1-0 mot dittills obesegrade Hovmantorp. Ludvig Kronberg nickade bollen i bröstet på Ramin Afram efter en hörna, och Ramin skarvade in segermålet.
Förhoppningsvis var svackan nu över och tanken var att vi skulle rada upp en sisådär 30-40 segrar i rad.
Det gick nästan. Två segrar till blev det i rad.
Först mot Ängö på Fredrikskans. De tog ledningen och Ludvig Kronberg kvitterade innan 5 minuter var spelat. Sen fick vi mest freda vårt mål från påhälsning. Det gjorde vi framgångsrikt, och med 10 minuter kvar avgjorde Niklas Andersson matchen till vår fördel efter lite stök och bök vid en hörna. Där och då jämnade det ut sig från förra besöket på västkusten och missräkningen i Blomstermåla. Vi refererar gärna till denna match som ”Rånet på Fredrikskans”.
Nästa lag som fick äran att bli besegrade av IF rejban var Runsten/Möckleby. De tog ledningen. Men Ramin Afram och David Johansson såg till att vi hade 2-1 i paus.
Ramin tyckte sedan att det inte var tillräckligt spännande, så han gjorde självmål till 2-2 efter 84 minuter, innan han i anfallet efter går på genombrott åt andra hållet och sätter segermålet. Kul initiativ kan tyckas, men alla bad vänligen Ramin sluta göra så. Det blir så onödigt jobbigt.
Det var också efter denna match som Jacob Jansson twittrade det som skulle bli Årets Citat på Fotbollsgalan. ”IF rejban. Älskar denna förening. Lite som att hela tiden bli vald först på gympan. Fast i livet.”
Serien vände, och i vanlig ordning skulle ett par höstmatcher spelas redan innan sommaruppehållet. Premiärmotståndarna Lindås/Långasjö kom på besök, och åkte ofint nog hem med tre poäng efter en svängig match som de vann med 3-2. Det blev startskottet på en fantastisk höst för just Lindås/Långasjö, där de(tror jag) gick obesegrade fram till slutomgången. Dessvärre får vi anledning att återkomma till just den omgången.
Nåväl, innan uppehållet hade vi en sista tuff uppgift. Vi skulle till Bökensved i Västervik. Där hade hemmalaget vunnit samtliga matcher under våren, och de var hyfsat sugna på revansch efter att vi slaktat dem i april.
Så verkade det också bli, och trots att vi kallat in den gamla målvaktshjälten Gustaf Möller till match, så hade Västervik 1-0 i paus. Det var i underkant. Andra halvlek hann dessutom knappt börja innan de satte mål nummer två och tre.
Sen började vändningen. Ramin Afram reducerade till 1-3 tämligen omgående, och sen jagade vi och jagade och jagade. Utdelningen kom till slut. Inbytte Max Lexert satte sitt första mål i den vita tröjan med 7 minuter kvar, och Jacob Jansson nådde högst på en hörna med 4 minuter kvar. Han satte skallen till bollen, kvitterade, jublade halvt ihjäl sig, och fick senare hämta ut priset för Årets Mål på Fotbollsgalan för denna bedrift. Matchen slutar 3-3, och vi var faktiskt nära att avgöra i slutminuterna mot ett tröttkört och då ganska skärrat hemmalag.
Sommarfest på årets varmaste dag, sommaruppehåll och välbehövlig vila väntade.
Höstsäsongen skulle sparkas igång mot SUF. Vi laddade med ett antal dödspass i Fyllerydsskogen. SUF laddade med att slå ut Öster ur Svenska Cupen och lottas mot Elfsborg i nästa runda. Tuffast möjliga motstånd alltså.
Efter en riktig holmgång och krigarinsats på Norremark var det dock IF rejban som stod som segare med 1-0. Simon Ravelli valde ett utsökt tillfälle att göra sitt första mål i IF rejban, när han snodde bollen av SUF’s backlinje, slet sig fri, och sedan avslutade kliniskt…mot ena hörnflaggan. Bollen studsade dock rätt via en motståndare och in i mål. Alla mål räknas, även de riktigt riktigt fula.
Elitfyraresan gick vidare till ett underbart soligt Oskarshamn, där ett vilt kämpandes hemmalag till slut fick se sig besegrade av IF rejban, efter att Andreas Hultqvist avgjort med 5 minuter kvar.
Revanschläge sedan hemma mot BK. Den blev det inte så mycket med, utan vi fick nöja oss med en poäng, 0-0.
I matchen efter det blev Gransholm för svåra, när de mycket rättvist manövrerade ut oss på Granvallen med 3-1.
Vi tog oss emellertid ganska omedelbart tillbaka på vinnarspåret i returmatchen mot Blomstermåla. Slutresultatet skrevs till klara 4-0. Smolket i glädjebägaren var dock Ramin Aframs avslitna korsband. Så kan det gå när man är gjord av glas, och säsongen givetvis över för vår bäste målskytt.
Det satte sina spår redan i matchen efter när vi besökte Hagavallen. Vi gjorde inga mål, men det gjorde inte Hovshaga heller. Viktigt för att hålla dem bakom oss i tabellen.
Därför smärtade förlusten i Hovmantorp veckan efter lite extra. Vi gjorde en bra match, och borde nästan avgjort den i första halvlek. En storspelande målvakt och ett Hovmantorp som vägrade ge sig vann dock denna strid med 2-1.
Vid det här laget var vi framme vid näst sista omgången, och en oerhört viktig match mot Ängö hemma på Norremark. Vi ”stal” ju tre poäng där i våras, och tre poäng tog vi även denna gång. Mer rättvist nu dock. Lukas Rydén avgjorde redan efter 7 minuter.
Vi parkerade inför slutomgången på tredje plats, efter klara seriesegrarna SUF, och höstens raket Lindås/Långasjö. Kvalplatsen uppåt var säkrad, men en andraplats betydde direktuppflyttning, och den ville vi givetvis ha.
För oss väntade bortamatch mot Runsten/Möckleby, och seger var ett måste.
Lindås/Långasjö avslutade hemma mot Hovshaga, och poängtapp för hemmalaget där skulle ge oss chansen.
20 minuter in i matcherna såg det mörkt ut. Runsten/Möckleby ledde med 1-0 efter ett ganska snöpligt mål, och rapporterna från den andra matchen sa att Lindås/Långasjö ledde med 2-0 och Hovshaga hade fått en spelare utvisad.
Sen hände något. Hovshaga åt sig ikapp, och i matchens slutskede förbi. De ledde med 3-2.
Vi hade också lyckats vända matchen. Lukas Rydén rullade in en straff till 1-1, och i upptakten av andra halvlek satte samme man 2-1, efter en suverän dribblingsuppvisning från Niklas Andersson.
Denna ställning stod sig tills det var tre minuter kvar. Då lägger Runsten/Möckleby en boll mot vårt straffområde, som vi inte får bort tillräckligt långt. En motståndare klipper till, får drömträff, och bollen letar sig igenom allt och alla i ett välbefolkat straffområde fram till 2-2.
Som om det inte var nog med jävligheter, och att vi bränt alldeles för många lägen att döda matchen, så hinner vi ha en boll i stolpen även efter deras kvittering. Så nära var vi avancemang till div. 3, och det var ett deppigt, stukat, ledset, förbannat, stolt och vackert IF rejban som satte sig i bussen tillbaks till Växjö.
Någon dag senare gick det upp för oss att ett kval väntade, och glädjen var tillbaka. Vi åkte till Varberg för en mycket tuff öppningsmatch på kvalresan. Vi var ganska ärliga med att ett kryss vore ett superresultat och spelade därefter. Det gick helt enligt plan, och alla spelare gjorde ett fantastiskt jobb, fram till klockan hade tickat upp på 90 minuter. Då kommer en boll in mot eget straffområde, som vi skarvar in i eget mål. Förlust 0-1.
Rond 2 av kvalet var hemma mot Anderstorp. Bestämt och effektivt städade vi av dem med 5-0 i en av säsongens bättre matcher. Hoppet levde således inför sista matchen. Det var ett litet hopp, men ändå ett hopp. Det räcker för oss.
Resan gick till Borås, och seger var ett måste, samtidigt som rätt resultat i Varberg mellan hemmalaget och Anderstorp var absolut nödvändigt. Anderstorp var tvungna att lugga Varberg på poäng.
Rapporterna sa att Varberg mosade Anderstorp två varv runt jorden, och när Borås fick hål på oss med ett par ganska turliga mål orkade vi inte längre. Det var den tredje brutala sparken i ansiktet på bara någon vecka.
Borås var tvungna att lasta allt de hade framåt och lyckades med allt mot ett lag i spillror. Slutsiffrorna i vår match, såväl som i Varberg, skrevs till 9-0. I det läget missade Varberg div. 3 på målskillnad, men när alla serier var klara inför 2016 visade det sig att Även Varberg fick en plats i trean. Det var rätt skönt, och väldigt välförtjänt givetvis.
Vi summerade debutåret i Elitfyran med att konstatera att det räckte till en tredjeplats, och att vi var tre minuter ifrån en direktplats till div. 3. Inte illa pinkat för ett gäng glada herrar som gillar att sparka boll och hänga i gäng tillsammans!
Väl hemma i Växjö igen jobbade vi för fullt med att sy ihop IF rejban 3.0. Mer om det när det är dags för historian om 2016.
Vi hade den årliga Medlemsfesten på Restaurang Östergatan, och återigen slogs vi av den generositet som finns hos både gästerna, våra medlemmar, och folk runt omkring vår kära förening. Prisbordet var inte av denna världen, och lottköparna levde efter principen ”Shut up and take my money!”
Mest minnesvärt för mig personligen på Medlemsfesten, och kanske under hela året, var när vår vän Andreas Waldo tackade för allt stöd i samband med vår insamling under våren.
Vi bad alla våra vänner att hjälpa oss att hjälpa. Vi ville samla in pengar till Waldos Wänner, och i förlängningen till Andreas och hans familjs kamp mot cancer som de bedriver varje dag.
Insamlingen landade på 25500:- och överlämnades i samband med ett fantastiskt trevligt event i Strandbjörket den 1/5, där Andreas gamla lagkompisar, arbetskamrater o.s.v. möttes i olika lag och spelade fotboll.
Det gör mig fortfarande varm inombords att vi kan åstadkomma så mycket med vår lilla förening, och att så många stora hjärtan kan visas på samma gång när vi ber om hjälp!
Som traditionen bjuder avslutade vi året med Fotbollsgalan!
Deltagarrekord i år igen. Hurra!
Jacob Jansson fick, som tidigare nämnt, pris för Årets Citat.
Samme man fick, som också nämnts tidigare, pris för Årets Mål.
Ramin Afram prisades som Årets Skyttekung för sina 9 mål.
Yiannis Theophanous kammade överlägset hem priset för Årets Prestation, då det var han som gjorde träningslägret på Cypern möjligt, och dessutom skämde bort oss som aldrig förr när vi var där.
Diamantbollen gick till Anton Wijk.
Guldbollen – Världens bäste fotbollsspelare, blev även i år i det närmaste en ren duell.
Jacob Gustafson fick till slut se sig besegrad, och vinnare blev:
Anton Fäldt – Bäst i världen 2015!
Med det tackar vi för i år. Vi ses nästa år. På Myran…
/Johan Salomonsson