2011
IF rejban 2011 – Världens trevligaste år!
2010 hade avslutats, första året var avklarat, det mesta fungerade som det skulle och vi slutade på fjärde plats i serien.
2011 inleddes, och målsättningen var i vanlig ordning orimligt hög. Serien skulle vinnas med idel segrar, och vi skulle kvalificera oss för Europas League genom att först vinna Smålandscupenoch sedan sopa hem även Svenska Cupen.
Som ett led i detta började vi i januari nöta Värendsvallens och Tipshallens löparbanor. Intervall på intervall på intervall. Jämfört med när föregående års försäsong drog igång så var det i de allra flesta fall ett ganska vältränat gäng. Löpträningarna var i år helt kräkfria. Imponerande!
Den stora skillnaden mot föregående år var att vi nu kunde nyttja den av IF rejban nylagda konstgräsplanen på Värendsvallen en timme i veckan under vintermånaderna. Träningarna bestod givetvis mestadels av kvadraten, skott och spel.
Som traditionen bjuder träningsmatchade vi inte sådär vansinnigt flitigt, utan första matchen var i Smålandscupen mot våra gamla vänner och antagonister i Åby/Tjureda. Den spelades på Bergundas grusplan och IF rejban vann med 2-1. Johan Gustafsson slog an tonen för resten av säsongen och satte ett mål i sin debut. Erik Sterner avgjorde sedan tillställningen med ett sent mål.
Vi hann också med den årliga träningsmatchen mot broderföreningen Furuby IF (0-0) innan rond två av Smålandscupen gick av stapeln. Dannäs stod för motståndet en tidig lördagsmorgon på konstgräs i Värnamo. Rejbiansk seger med 2-0 och slutspel väntade.
En storseger i en träningsmatch borta mot Horda (7-0) blev genrepet inför seriepremiären.
På Skärtorsdagen, den 21/4, på Tallevi i Vislanda inleddes seriespelet 2011. Knappt hann vi sparka igång matchen innan Tomas Anyuru hängde dit ledningsmålet. Vislanda kvitterade dock, och vi delade på poängen.
Hemmapremiären spelades en vecka senare på Furubys vackra anläggning Furuvallen. Varför vi spelade på Furuvallen? För att vi kunde, och för att Furuby var vänliga nog att låna ut planen till oss.
KamratFöreningen Omen kom på besök och besegrades med 8-1. Det var roligt. Sju olika målskyttar, bara Jacob Larsson mäktade med två strutar.
Torsdagen den 3/5 går till historien av två anledningar, två tråkiga anledningar dessutom. Som enda lag under säsongen lyckades Konga besegra oss i Smålandscupens första slutspelsrunda. Dessutom var det förmodligen den kallaste majdagen på 400 år ungefär. Cupäventyret var alltså över för året, och fullt fokus kunde läggas på seriespelet.
Nästa match var hemma på Norremark. Det blev seger med 3-0, och det man minns bäst förutom David Johanssons fantastiska mål, är utan tvekan inramningen. Bjuder på ett par bilder så ni förstår vad jag menar.
Vårsäsongen fortsatte med den fina resultatraden: vinst borta mot Horda, vinst borta mot Lagan, vinst hemma mot Ljungby, vinst borta mot Araby (där rekordmånga nationaldagslediga rejbianer valde att följa IF rejban på bortaplan, även om det nu var i samma stad…), oavgjort hemma motAngelstad, vinst borta mot Somaliska (SUFstar), och i den sista vårmatchen besegrades Åby/Tjureda med 1-0 efter en riktigt svettig match ute i Furuby, där det också bjöds på korv och var allmän folkfest.
Innan vi fick sommarledigt skulle två ”höstmatcher” spelas. Returmötet med Vislanda slutade även detta oavgjort, 0-0 den här gången, och ställningen i serietoppen var oförändrad.
Den 8/7 knöt vi ihop säcken för vårsäsongen, då vi åkte buss till Ljungby, besegrade Omen med 4-1, och hade sedan en oerhört trevlig grillfest med just Omen.
Carl Winberg gjorde hattrick, och John Sallhag gjorde sitt först mål i den vita tröjan precis innan slutsignal. Det målet såg till att vi ledde serien vid uppehållet på samma poäng men med ett måls bättre målskillnad än Vislanda.
Vi kunde konstatera att vi gjort några riktiga kap under Silly Season: Emanuel Nergård ledde skytteligan före Johan Gustafsson, och Carl Winberg och John Sallhag hade tillsammans precis skjutit oss till serieledning. Samtliga fyra var ”nya” den här säsongen.
Sommarledigt och sinnessjukt sparsamt med träning följde på detta. Vi hann i alla fall fira att världens bäste fotbollsspelare 2010; Martin Holgersson, fyllde 25 år. Familjen Holgersson bjöd till kalas. Det var roligt. Åh så roligt!
Hur skulle då hösten se ut efter en dryg månads uppehåll?
Jodå, det gick alldeles utmärkt.
Vi inledde med storsegrar hemma mot Lagan (4-1) och borta mot Dörarp (7-0) samt ett kryss hemma mot Horda (2-2).
Sedan var det dags för den gode Sallhag att visa att han minsann hade tjuvtränat lite bollsparkning i U S of A sedan han var ofin nog att lämna oss andra och Sverige för några år sedan.
IF rejban åkte till Lagavallen för match mot Ljungby FK, vann med 7-0 och John gjorde 5 av målen och spelade fram till de andra två. ”Det är fan div. 5-klass” utbrast Martin Holgersson på bänken.
Av bara farten besegrades Araby hemma med 5-0 och Angelstad borta med 4-2, där vi framförallt minns Kåve Wallentins sagolika mål när han skottfintade bort en back och skickade in en skruvad vänster i bortre krysset.
I säsongens sista hemmamatch stod Somaliska för motståndet. Vislanda hängde med bra i serietoppen och var på samma poäng som oss. Det gällde alltså att ge oss själva ett bra utgångsläge inför sista matchen. Segern skrevs till 3-1, och när vi räknade på saken efter matchen kom vi fram till att om vi slog Åby/Tjureda i sista matchen så var Vislanda i sin tur tvungna att besegra Omen med sex måls marginal. Omen hade gått som tåget under hösten och konklusionen blev att seger mot Åby/Tjureda = serieseger.
2011-10-02, sånär som på två dagar exakt två år efter föreningens bildande, begav sig så ett välkammat gäng rejbianer till Åby för att ta hem kalaset. Alla var mycket nervösa, och alla var precis genomusla på att dölja det. Att vi av erfarenhet visste att Åby var bra och svårslagna gjorde ju inte saken bättre.
Dessbättre omvandlades denna nervositet till koncentration lagom till matchstart. David Johansson högg som en kobra och utnyttjade ett försvarsmisstag när han tidigt rullade in 1-0. Liveuppdateringen från Vislandas match visade 1-1 i paus där.
I andra halvlek ökade Tomas Anyuru på till 2-0, och med 25 minuter kvar dödade Carl Winberg matchen och gjorde 3-0.
En av årets bästa prestationer, i alla fall defensivt, levererades när pressen var som störst!
IF rejban vann med 3-0, Vislanda och Omen spelade 2-2, de vitklädda vann serien obesegrade, bubblet flödade, publiken tackades, tränarna duschades och livet var alldeles alldeles underbart!
Nämnas i sammanhanget bör väl att även Vislanda gick obesegrade genom serien, utan att vinna den. Mycket imponerande och förmodligen vansinnigt ovanligt.
Segerbanketten hölls på Restaurang Båtsmannen, som höll öppet för oss trots att det var söndag. Maten var givetvis utsökt och drickan både god och nyttig. Tror vi. Ingen minns.
Som om inte det vore nog fyllde vi två år den 4/10 och firade detta med sedvanligt barnkalas.
Som om inte DET vore nog så bjöd vi hastigt och lustigt till medlemsfest på Restaurang Tipshallen lördagen den 8/10. Drygt 75 pers var det som ville fira året som gått med oss.
Mat och dryck bjöd vi på och fina priser lottades ut. Nomineringarna till Fotbollsgalantillkännagavs.
Och som om det inte vore nog med allt detta firande så bjöds ledare och spelare med tillhörande fotbollspappor in till Fotbollsgala den 29/10. Vi dukade upp i Ordensförbundet Myrans lokal påNorrgatan 17 i Växjö. 45 pers blev det till slut som gjorde denna kväll till en magisk afton.
Trerätters middag avnjöts, och redan innan maten hade Emanuel Nergård fått Årets Påse med Fotbollsgodis för sin seger i gottepåseligan.
John Sallhag fick även han ett pris relativt tidigt, och det var priset för Årets Skyttekung.
Spänningen steg sedan när de priser som röstats fram skulle delas ut.
Kåve Wallentin fick priset för Årets Mål efter en jämn strid med David Johansson. Adam Bengtsson och John Sallhag var också nominerade.
John Sallhag fick priset för Årets Prestation för sina 15 mål på 11 spelade matcher och sin skytteligaseger både internt och i serien totalt. Gustaf Eriksson, Ledarstaben och Carl Winberg var också nominerade, men segern var överlägsen.
Martin Holgersson fick Diamantbollen efter sitt biobesök i samband med hemmamatchen mot Dörarp. Tomas Anyuru, Adam Bengtsson och Linus Kronberg var också nominerade, men kom undan med bred marginal.
Guldbollen – Världens bästa fotbollsspelare blev Emanuel Nergård, som segrade i ett trekejsarslag före Johan Gustafsson och Kåve Wallentin, vilka slutade en respektive två röster efter herr Nergård. Adam Bengtsson, David Johansson och Jon Svensson var också nominerade.
Innan kvällen övergick i natt och ingen har något som helst att göra med vad vi pysslade med hann vi tacka Ledarstaben ordentligt. En ledarstab som nästa år får ett tillskott i form av Hans Sallhag.
TV-Sportens Albert Swanberg delade ut sitt egeninstiftade hederspris. Det tilldelades Ludvig Kronberg, som trots boende på annan ort under större delen av året visat upp ett sällan skådat engagemang för Världens trevligaste förening.
Mycket krystad stämning spreds i lokalen när Jon Svensson meddelade att det blir väldigt sparsamt med fotbollsspel under 2012 för hans del. Det blev dock klackarna i taket igen tämligen omgående när han berättade att anledningen var att han och sambon Fia väntar sitt andra barn. Halleluja!
Ett årsmöte har hållits under året. Det resulterade i en styrelse som ser ut enligt följande:
Ordförande: Johan Salomonsson
Kassör: Ludvig Kronberg
Sekreterare: Fredrik Streby
Ledamöter: Jesper Lindahl & Kåve Wallentin
1:e Suppleant: Johan Gustafsson
2:e Suppleant: Adam Bengtsson
Valberedning: Joel Albertsson & Emanuel Nergård
När året så närmade sig sitt slut och julstämningen spred sig över IF rejban ställde vi till med vårt första årliga julbord. ”Lika gott som trevligt”, som en känd lokal gottegubbe till journalist brukade uttrycka det.
Sedan avslutade vi det bästa och trevligaste året hittills i IF rejbans historia genom att samlas en sisådär 25 rejbianer på Bishops Arms under sen julaftonskväll. En tradition som uppstod ur intet under julen 2009 när någon satt hemma och hade tråkigt efter tomtens besök. Några SMS senare så var halva laget på plats och njöt av livets goda. En fin tradition tycker vi, och den ämnar vi fortsätta med.
Nästa år blir ännu trevligare. Det är ett löfte!
Div. 5 ska erövras, och vi har redan börjat mjuka upp med lite inomhusfotboll. I januari börjar så den värsta och bästa månaden på året. Då ska vi återigen samlas allihop och springa, svettas och må dåligt tillsammans fram till seriepremiären…
Väl mött under 2012!