Möre BK – IF rejban 2-3

Söndagen den 13 oktober var det så äntligen dags för match i kvalet till division 4. Undertecknad fotbollsanalytiker hade redan tidigare för Karl David och senare för senior Sallhag, på en ur byxfickan upptagen handskriven lapp, plitat dit att IF rejban troligtvis skulle få möte Möre BK tvåa i division 5 sydöstra och Gullabo/Gullaboås (på negativ kvalplats från division 4 sydöstra) i kvalet till division 4. Till skillnad från Thomas Wernersson, som tippat alla allsvenska lag förutom Öster som svenska mästare och ändrat sig under hela säsongen, var mitt antagande (ingen gissning således) lika säkert som ett amen i Växjö domkyrka på domprost G A Danells tid. Enligt Smålands fotbollförbunds geniala spelschema började kvalserien med match mellan de två lagen från division 5. För IF rejbans del innebar det att vi riktad de hungriga och segervissa blickarna öster ut till fotbollsarenan Loverslunden och det gamla folklandet Möre.

Det gläder oss i vårt historieintresserade lag att klubben vi ska möta tagit namnet Möre efter ett av de gamla folklanden i Småland (de små länderna). Själva kommer vi ju från folklandet Värend. Att namnet Småland kommer från de små länderna talade jag om för HMK Carl Gustav då jag guidade kungen och drottningen vid deras besök i Kronobergs län. När vi sex timmar senare träffades på residenset med varsin konjak i handen och varsin kaffeflicka i knäet kom han fortfarande ihåg denna otvivelaktigt viktiga kunskap för en statschef. Att stava till namnet Småland lyckades han dock mindre bra med. Namnet Möre möter vi för första gången i en skriftlig källa från ca år 900 då en handelsresande vid namn Wulffstan är dum nog att besöka dessa ödsliga trakter, och framför allt för eftervärlden skriva ner att han varit där!

Vi visste inte mer om Möre BK än det vi lyckats läsa fram av tabellen och senior Sallhags letande i diverse skytteligor och Sterners spionarbete genom nära kontakter med Ryds skyttekung Toni Ringberg. Vad gjorde väl det. Vi visste att vårt vägvinnande spel skulle skörda framgångar även i Kalmar län.

Några skador och en i sammanhanget helt onödig utlandsresa störde något inför laguttagningen. Hans Eric Lukas Rydén hade nämligen prioriterat att se ett antal vita skelett spela rullpingis i den underbara staden Wien och Niklasson haltade efter det att den gemytlige Mr. Edmonds i Vislanda sparkat av honom halva fotleden. Dock var allas vår gullegubbe Bucce återigen med i truppen efter det att han avlägsnat en efterhängsen karbunkel under testiklarna, som plågat honom då han skulle knyta fotbollsskorna.

Truppen såg ändå oerhört stark och fräsch ut. Med ett graciöst viftande med trollspöet och med ett närsynt tittande i spåkulan placerade den servile och seriöse Karl Johan Oscar Salomonsson ut följande vita tarotkort på det gröna spelbordet: Gustav Erik Martin Möller, Jonas Wallentin, Mats Martin Emanuel Nergård, Per Niklas Andersson, Eric Sebastian Claesson, Mats Håkan Peter Strandberg, Karl Ludvig Kronberg, Erik Peter Alexander Sterner, Andreas Bengt Hultqvist, Karl David Johansson, John Ludvig Sallhag.

På den spänstiga bänken fanns följande äss i rockärmen: Karl Eric Danielsson (Torwart), Adam Stefan Bengtsson, Martin Gustav Holgersson, Mats Fredrik Streby och Tobias Olof Åkesson. Som extra gubbe och stämningshöjare återfanns Hilmer Christoffer Jansson, med truppens absolut häftigaste andranamn.

Fyra tappra fans (docenten, muraren, direktören, Leif Erik Björk) satte sig i direktör Strandbergs nyinköpta SAAB för färd mot den gamla hedervärda fotbollsplanen Loverslunden. Det visade sig emellertid senare att vi egentligen var fem i bilen, men Göran Björk var så liten och smal att vi inte förrän pissepausen i Trekanten upptäckte att han var med i bilen. På tal om Trekanten. Visst är det ett härligt och snuskigt ortnamn som för en stund får en att glömma fotbollen och istället tänka på geometri!

Nu till allvaret. Kulan i luften, heja rejban friskt humör, det är det som susen gör – nu kör vi!

Och så gjorde vi faktiskt det. Full fart framåt och redan i första anfallet skapar vi en hyfsad halvchans på en flipperkula i straffområdet. Möre BK fick slå ifrån sig och deras ytterbackar inledde minst sagt darrigt.

Om det var Hilmer Christoffers dåliga nerver som så att säga klonat sig till övriga spelare och att vi var tagna av stundens allvar, eller om vi helt enkelt utan någon djupare anledning började spela riktigt dålig fotboll, där om råder delade meningar. Tvivelsutan blev vi helt plötsligt stirriga, hade dålig markering och positionsspelet var det klassiska ”flugorna på sockerbiten”. I minut 6 kommer smällkaramellen som ett Nigeriabrev. Möres duktige och snabbe anfallare rinner igenom, spelar snett inåt till en fristående lagkamrat och hastigt och mindre lustigt står det 1-0 på anslagstavlan.

Rejban hade knappt hämtat sig från chocken förrän Möres nummer 9, efter slarv vid ett inkast, återigen enkelt tar sig igenom ett stillastående försvar, slår en liknande passning som vid första målet och samma Mörespelare som gjorde 1-0 är ofin nog att enkelt bredsida in 2-0 till de svart-röda. Klockan står på ynka 10 minuter.

Hur skulle detta sluta? Ett oroligt sorl hördes bland de tillresta rejbanfansen och vi tänkte lite till mans och kvinns att det här blir en lång söndagseftermiddag i snålblåsten från Kalmarsund.

Dessbättre är det inte de trogna fansen som är på planen utan elva vita eleganter som har viljan och förståndet att ta på blåstället och visa moral även när det blåser motvind.

Sagt och gjort och redan en dryg minut efter 2-0 målet glider John igenom Möres backlinje och serverar Masse, vars skott dessvärre träffar stolpen och returen dessvärre hamnar någon decimeter från en framrusande Karl David.

Nu var rejban med i matchen och passningsspelet blev allt mer distinkt och positionsspelet blev allt bättre. Rejban hade definitivt inte tappat korven i grillkolet och manade på varandra och vann allt fler närkamper. Det som kunde blivit ridå rejban, blev tack och lov istället monsterräddning á la Gustav. Möres nummer 9 snappar upp en långboll och får ett friläge från kanten, men Gustav gör sig imponerande stor, räddar avslutet och håller rejban kvar i matchen.

Nu får det vara slut på långbollarna tyckte fansen och den fotbollskunnige Göran Björk såg redan efter 15 minuter trötthetstecken hos Möres snabbe anfallare och underströk att han troligtvis bara orkar en kvart i varje halvlek.

Sant eller inte, rejban flyttade upp spelet, låg tätare i markeringarna och störde på så sätt de långa uppspelen. Nu började också chanserna att dyka upp med allt större frekvens, även om det där sista fortfarande saknades. Manne får en varning i minut 24 och även om den inte var något att protestera mot, visade varningen att vi hade hittat rätt inställning och skulle fan i mig inte förlora fler enkla närkamper.

I minut 27 lossnade det äntligen. Sterner slår en lång lyra till John som driver ner mot kortlinjen och slår en hårt och flackt inlägg längst marken. Karl David vräker sig fram och i kamp med back och målvakt lyckas han forcera bollen in i mål. 2-1 matchen lever i allra högsta grad. Ja, hur var det då med detta viktiga mål? Var det självmål eller ska Karl David noteras för detsamma? Detta funderande kan möjligtvis vara av så kallat akademiskt intresse, men då undertecknad är akademiker vill jag fullfölja mitt resonemang. I den officiella matchrapporten står det självmål, Karl David vet inte, i Smålandsposten och på fotbollssnack.com står det Karl David. Således ger denna källkritiska analys vid handen att det viktiga 2-1 målet gjordes av Karl David. Min biologiska relation till nämnde målskytt har i sammanhanget inget med analysresultatet att göra!

Rejban kände nu vittring och att det var fullt möjligt att vända matchen. Vi var spelmässigt det bättre laget och Möre BK föll nu allt djupare ner på egen planhalva, och de förrädiska långbollarna lyste nu dessbättre med sin frånvaro.

I minut 31 får Masse ett jätteläge efter ett fint inlägg av Hultan. Dessvärre går bollen tätt över ribban istället för under densamma och undertecknad hade nog hellre sett att Masse hade nickat då inlägget var rätt hårt och relativt högt.

Nåväl, skam den som ger sig. Ludde vinner en av sina otaliga närkamper på mittfältet och hittar fram med en djupledsboll till John, som avancerar in i straffområdet och distinkt skjuter bollen i mål. 2-2 i minut 35, klang och jubel och Hilmer Christoffer hoppar av glädje likt Roland Sandbergs oförglömliga målgest.

Rejban lyckas skapa ytterligare en mycket vass chans före pausvilan. En slumpboll hittar fram till Masse, som blir mer eller mindre fri, men Möres utmärkte målvakt hinner ut och avstyr första halvleks sista farlighet.

Detta objektiva referat talar sitt tydliga språk. Rejban hade efter den olyckliga inledningen tagit över matchen. Vi ska naturligtvis vara mycket stolta och nöjda med 2-2 i halvlek, men med tanke på chanserna hade det inte varit orättvist med en ledning för de vita kämparna.

 

Paus och glädjande nog en korvservering som till och med slår den ärrade korvvirtuosen Jan Salomonsson. Tjock grillad korv, men inte nog med det. I priset ingick tuggad gurka och hör och häpna räksallad. Denna räksallad var kanske inte av märket ”lyx”, då det efter en okulär besiktning kunde konstateras att det fanns ungefärligen två räkor kubiken, men det är som sagt tanken som räknas och inte antalet räkor!

Frågan som infann sig i paus var den självklara: vilket lag ville mest, kunde mest och var beredda att offra blod, svett och stortånaglar för tre viktiga kvalpoäng. Svaret blev glädjande nog IF rejban.

IF rejban ägde andra halvlek. Även om Möre BK lyckades skapa en och annan halvchans, kan vi till en målchans för Möre BK lägga tre för IF rejban. Det finns inte här anledning att alltför detaljerat redogöra för alla målchanser, halva som hela, och ett stort antal skott, hörnor och frisparkar. Vi fick helt enkelt inte till det där allra sista. Den bästa chansen hade Karl David i minut 56, men återigen var Möres målvakt med på noterna och gjorde en förnämlig utrusning och räddade därmed målet från påhälsning.

Innan det blir dags att redogöra för den rättvisa, men ändå lite smått osannolikt spännande upplösningen kan noteras att Masse fick en ostskiva i minut 47, att densamme bytte med Bucce i minut 75 och att herr Streby kom in istället för Hultan. Att jag blir något svävande vad gäller tidsangivelserna så här i matchens slutskede, beror inte på inmundigande av några starka drycker, utan på det faktum att ett tiotal gubbar nu stod framför den alltför lågt sittande matchtavlan och skymde således klockan.

I minut 83 kom det som vi alla med rejbanhjärta så innerligt väntat på. John spelar ut till Bucce som hittar fram till herr Streby med ett precist inlägg, Streby skottpassar längst med mållinjen och vid bortre stolpen dyker Karl David upp och bredsidar in 2-3 i nättaket. Vild glädje utbryter. Spelarna, fansen, lagledarna och Hilmer Christoffer dansar och jublar. Vi fick tillslut in bolluslingen i målet.

Mellan raden av gubbar lyckas jag ur skilja en femma och utgår från att tiotalet då måste vara en åtta. Fem minuter kvar, Holger byter med Karl David och själv börjar jag nervöst tänka på Liatorpssyndromet. Ni vet alla vad jag menar. En långboll in i straffområdet, ett antal nickar rakt upp i luften, några snedstudsar och så ligger bollen helt plötsligt och alltid ytterst orättvist i nätmaskorna.

Naturligtvis började Möre BK lyfta långt och flyttade upp hela laget. Något annat var inte att vänta. Rejban fredade sig dock bra och några direkta farligheter skapades inte. I matchens sista minut fick emellertid Möre BK en farlig och dessvärre feldömd frispark äckligt nära vårt straffområde. Herr Streby vann en helt schysst närkamp, även om den ynklige Mörespelaren flög iväg 16 alnar och ojade sig som om han blivit överkörd av ett växellok. Det hade han också och till domarens försvar kan vi säga att han föga visste om styrkan hos hundra pannor muskler signerade herr Streby. Frisparken fastnade dock på Mannes eller möjligen Luddes linhåriga huvud och bollen lämnade för gott vårt straffområde.

Pipan i munnen, seger för IF rejban med 2-3 och en heroisk kämpainsats kan läggas till handlingarna. Ingen nämnd och ingen glömd. Alla spelare och ledare kan ta åt sig äran av en makalös insats i årets viktigaste match.

HATTEN AV FÖR IF rejban!

Målsättningen har nu höjts: dubbarna i taket, peta naglarna, dela på skinkorna, gresa med benen och raka pungen – mos på Superettan! Kunde fyllegänget Café Opera så kan IF rejban.

 

Efter matchen följde en i sammanhanget troligtvis helt betydelselös straffsparksläggning. Sannolikheten att den kommer till användning är lika stor som att Linne kommer att hålla ett redigt och något så när begripligt tal på fotbollsgalan.

För den goda sakens skull skall jag dock redovisa IF rejbans insats i denna straffsparksläggning, som vi förlorade md 4-3. John i ribban, Niklas kliniskt i mål, herr Streby lika kliniskt i mål, Holger skjuter i mål via stolpen, Bucce skjuter högt över och träffar endast burken med räksallad, Mannes straff räddas av målvakten. Avslutningsvis skall ändå nämnas Gustavs habila insats då han räddade två straffar.

 

Sankt Sigfrids pilgrimsmärke går till:

 

  1. Gunilla Sallhag, som envisades med att säga att hon varit på varenda match och gärna ville ha lite uppmärksamhet för det. Det tycker jag också och tre poäng delas ut.
  2. Per-Olof Strandberg, som fick köra den 23 milen och samtidigt lyssna på Göran Björk och Bosse-Murare som pratade ohyggliga minnen från tiden då Per-Olof fortfarande använde snuttefilt.
  3. Hilmer Christoffer Jansson, som höjde stämningen till brasilianska nivåer och avslutade med att dunka ner vägguret i omklädningsrummet. Respekt!
No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.