Kalmar AIK – IF rejban 0-0
Fyllda av hopp och trevliga minnen från Fredrikskans var det med glada miner IF rejban begav sig österut för match på just denna arena. Kalmar AIK gick in till match som serieledare, och rejbianerna som vilt jagande i tabellen.
De som skulle jaga vidare var dessa muntra herrar:
Då det nu var ett tag sedan matchen spelades, och det har utspelat sig en veckas äventyr i Frankrike mellan match och referatskrivning, är minnesbilderna något vaga. Jag ska dock försöka måla med en pensel modell större.
Den stora penseln skvallrar om ett hemmalag som började oerhört försiktigt och helt uppenbarligen inte ville komma i tidigt underläge. Vi fick ha bollen mer eller mindre så mycket vi ville, och det tycker ju vi är roligt. Lite för roligt visade det sig, då vi inte satte någon större press på kalmariterna, utan de fick försvara sig utan nämnvärda problem. De stack å sin sida upp i en del farliga kontringar, främst via kanterna, och ju längre halvleken led desto mer märkte de att de vitklädda besökarna från Växjö minsann inte tänkte sätta dem på några större prov defensivt, så här kunde de nog anfalla också.
Första halvlek slutar fruktansvärt logiskt 0-0, eftersom Kalmar inte ville anfalla, och vi inte kunde tillräckligt bra.
Mer tryck från oss i inledningen på andra halvlek, och så även från Kalmar. Lite utbyte av halvchanser skedde första kvarten.
Med dryga timmen spelad blir så Jacob Gustafson däckad i en närkamp, med en liten ambulansfärd till sjukan och en huvudskada som följd. Ingen anledning till oro dock. Han lever och frodas, och kan snart spela boll igen!
Hur som haver så är det Kalmar som kommer ut starkast efter det ganska långa avbrottet. Sista halvtimmen är det de som har det mesta och det bästa av spelet. Sebastian Haraldsson och Thomas Paulsson kommer närmast för vår del, medan hemmalaget får ett gyllene läge i matchens slutskede. Inspel från vänsterkanten till en framstormande spelare, som mer eller mindre har tom bur från 9 meter. Som tur är för oss dundrar han skottet en bra bit utanför och matchen förblir mållös.
Poäng borta mot serieledarna får väl anses som godkänt, även om man gärna sett att vi utnyttjade övertaget i första halvlek bättre. Särskilt som vi fick det mer eller mindre till skänks, men det kanske var det som var problemet.
Beröm vill jag utdela till inhoppande mittbacken Olof Fransson. Alltid otacksamt att hoppa in på den positionen, men han tryckte gasen i botten direkt. Max Lexert och Anton Fäldt hjälpte också till att hålla en tät defensiv på ett finfint sätt.
Sen minns jag inte mer. Kanske är fler som förtjänar ett särskilt omnämnande egentligen. Alla var säkert svinbra. Vi säger så. Heja alla!
Det var det det.
/Salo