Kortare referat följer, och efter ingen i hela världen minns vilka som startade matchen får ni nöja er med hur truppen såg ut:
Gustaf, Elle, Rejbsson, Jappe, Linne, Persson, Manne, Kåve, Dadda, Winberg, Fidde, Guzt, Swanberg, Jacke, Holger och Jansson.
Under en relativt välspelad första halvlek saknas det lite ”ballar av stål” framför Ljungbys mål. Den ende som visar riktigt prov på detta är Guzt, som behärskat och snyggt dunkar in 1-0 efter ett snyggt anfall med halvtimmen spelad. Sådär vansinnigt mycket annat spännande finns det inte att rapportera från matchens första halva, förutom att Ljungby höll uppe spelet ganska väl med hjälp av en stark centrallinje.
Andra halvleken blir den första lik, och i takt med att Ljungby tvingas kliva fram blir det fler och fler lägen för rejbianerna att döda matchen. Något som naturligtvis inte sker, det hade ju varit alldeles för enkelt…
När tillställningen till slut blåses av räknar vi in tre nya poäng, och en seger som kändes ganska säker, trots de onödigt jämna siffrorna på den obefintliga resultattavlan.
Gottepåsar ska jag dela ut såhär i efterhand. ”Åh, vilket otroligt minne du har Salo”, tänker ni då naturligtvis. Nej, det har jag alltså inte, utan de har jag skrivit ner i mina anteckningar redan kvällen efter matchen spelats. Alltså konstaterar vi att A, jag har inget bra minne, och B, jag är jävligt smart. Nu blir det götte:
3 påsar fotbollsgodis: Kåve Wallentin. Den gamle Kåve gjorde ingen besviken och dominerade under större delen av matchen.
2 påsar fotbollsgodis: Martin Holgersson. Världens bäste fotbollsspelare 2010 visar varför han blev världens bäste fotbollsspelare 2010. Lika bra 2011 uppenbarligen.
1 påse fotbollsgodis: Emanuel Nergård. Fältherre och general på mitten med sedvanlig elegans.
Hej och hå!