Furuvallen i Furuby blev skådeplatsen för årets hemmapremiär. Trevligt nog hade det fantastiska påskvädret dröjt sig kvar, åtminstone lite grann. De som spelade tyckte det var alldeles oerhört skönt, medan publiken började frysa under den andra halvleken, då de uppenbarligen klädde sig i tron om att det var sommar. Alla utom fru Wallentin, som minsann hade dammat av vinterjackan. Dottern Wallentin (Kåves syrra, Mannes flickvän, eller kort och gott Ida) däremot, hon skakade tänder redan i entrén. Sånt är livet. Coola killar spelar fotboll, och då slipper man också frysa.
Även inför denna match fanns det nog lite nerver. Omen är en ny bekantskap för oss, som förra året spelade i div. 5, och eftersom de inte hade spelat någon match i serien hade vi ingen referenspunkt att gå efter. Det finns ändå en viss trygghet i att räkna på det klassiska sättet ”vi slog X med 2-0, och Omen kryssade mot Y, och X slog Y med 4-1, så vi borde vinna.” Ja ni kan den enkla ekvationen…
De välkammade krigare som putsade upp dobbskorna och svidade om till helvitt var följande:
MV: Jon – VB: Bucceiliback, MB: Uppförsbacken, MB: Linne, HB: Guzt – VM: Osse, MM: Persson, MM: Manne, HM: Rejban Himself – A: Dadda & Lauuuusche.
Bänken: Holger, Fidde, Kisset, Jappe och Kåve Kåvsson.
Inledningsvis hyllade rejbainerna kvällens värdförening Furubys gröna matta genom att hålla bollen på gräset så ofta som möjligt. De bollar som ändå flög upp iluften lyckades vi allt som oftast vinna, främst genom ”The Magic Four” i mitten, alltså mittbackarna och innermittfältet. Detta resulterar i ett flertal lägen att rinna igenom Omenförsvaret. Rejban älgar på på högerkanten, och Lausche kommer sånär hela vägen fram i mitten. Närmare än ”nästan” kommer vi dock inte. Gamle Lausche kommer väl i och för sig hela vägen fram egentligen, men han avslutar som en kratta. Revanschen skulle komma senare…
Med kvarten spelad får vi hörna från vänster. Osse steker ut till hörnflaggan och slår den. Välriktad är den, och i duell med målvakten går världens bäste huvudspelare (nja…typ) Fredrik Streby upp i luften, duckar och vinklar med ryggen in bollen vid den bortre stolpen. 1-0.
Några minuter senare får vi hörna från vänster. Osse steker ut till hörnflaggan och slår den. Välriktad är den, och mitt i straffområdet dyker världens bäste huvudspelare (lite mer sant den här gången) Emanuel Nergård upp och trycker med våldsam kraft in bollen med pannan. Stolpe-in. 2-0.
Trean lät inte vänta på sig jättelänge. Frispark på mittplan för IF rejban, och folk flyttades upp i straffområdet. Linus Kronberg, som efter sin frispark i premiären (ni minns den värdelösa som gick i ribban) tror han sig ha världens bästa tillslag. Det har han inte. Den tänkta långa bollen fastnar givetvis på första bästa Omenspelare vid straffområdesgränsen. Rejbsson ser dock inte slaget förlorat, utan snor tillbaks den, gör sin back och tar sig ner till kortlinjen. Väl där slår han ett känsligt inlägg mot den bortre stolpen, och där står den gamle mittbacken Jacob Jansson och gottar sig. Panna mot boll, boll mot nät. 3-0 till IF rejban, och vi drömde oss alla tillbaks till tiden för Jackes debutmatch i korplaget rejban.se, då han skallade in två fina mål mot FK Puls och säkrade uppflyttning till Korpens div. 2.
Paus på det. Hawk-Eye var tydligen inte helt nöjd och gjorde fem byten. Lustig filur den där Kronberg. Häng med nu så ska ni få alla byten. Holger-Osse, Fidde-Linne, Kisset-Dadda, Jappe-Rejbsson, Kåve-Bucce. Tycker ni att det verkar krångligt så är det bara att besöka matcherna istället, så slipper ni läsa mina halvtaskiga ljug.
Världens bäste fotbollsspelare 2010; Martin Holgersson, hade tydligen mått bra av att sitta i vårsolen under första halvlek. Knappt hade andra akten sparkats igång innan Lausche friställer Holger fullständigt. Kyligt rundar han målvakten och rullar in 4-0. I rent glädjerus får vi sen lite Lauscheuppvisning ett par minuter senare. En lång boll går mot högerkanten, och lille Larsson vinner sin duell. Likt Kurre Hamrin promenerar han sedan utmed kortlinjen innan han kallt rullar in mål nummer fem för kvällen.
Jappe blev naturligtvis vansinnig över att Larsson var ett s.k. ”superego”. Han ville ju också göra mål. Från sin högerytterplats sprintade han därför in i straffområdet en stund senare och vrålade som besatt på Larsson att han ville ha en passning. Sagt och gjort så fick han bollen på foten, blev fri och satte enkelt dit 6-0. Världens sämste avslutare gjorde alltså mål igen (om ni undrar så har jag lovat att såga Jappes avslut tills han gör 10 mål under en säsong). Kisset klippte av sina flätor, Big Brother blev ett bra TV-program och Per Gessle skrev en djup låttext. Världens vändes upp och ner helt enkelt. Som vanligt när Jappe gör mål.
Mitt i detta glädjerus klev han så fram; stämningsdödaren Johan Gustafsson a.k.a Judas Iskariot. När allt var så trevligt och roligt tyckte han att det var en alldeles utomordentligt bra idé att göra ner en motståndare i eget straffområde. Helt enligt reglerna resulterar detta i straffspark, något man tycker att Guzt bör känna till. Jon däremot är oooerhört nära att rädda straffen. Endast drygt 8 meter skiljer Jons fingertoppar från bollen när den passerar mållinjen.
Ett tag såg det ut som om Omen skulle få sista ordet, och nu rådde lynchstämning på läktaren. Vid ett tillfälle såg jag t.o.m Hasse Sallhag ta upp händerna ur fickorna och lägga dem i kors lite sådär lagom tjurigt som bara en kräsen fotbollsälskare kan göra. Som tur är för Guzt ordnade vi upp kalaset. Andra halvlekens kung; Jacob Larsson, får bollen drygt 20 meter från mål och drar in ett mycket vackert långskott till 7-1. Som den diva han ändå är tog han givetvis ett byte på det, bara för att få höra publikens jubel.
Som grädde på moset skulle också snipern Tomas Anyuru anteckna sig själv i målprotokollet. Bucce slog en hörna från höger mot bortre stolpen, och Holger skallar bollen rakt på Kisset, som inte hinner undan utan bollen tar på honom och rinner in över linjen. Detta innebär att vi gjort inte mindre än fyra hörnmål. Vad jag minns var vi precis skitdåliga på offensiva hörnor förra året. Bättre nu alltså…
Sen blåste vi av kalaset och firade att vi skrivit historia igen. Största segern någonsin var ett faktum. Förste hemmapremiärsegern likaså. Förra året blev det ju pannkaka mot Nöbbele. Bättre nu alltså… Sju olika målskyttar i en match dessutom. Det var roligt. Bucce blev poänglös. Det var ännu roligare.
Påsar med fotbollsgodis utdelas härmed till de som höjde sig över mängden i en för dagen jävligt bra 16-mannatrupp.
3 påssar fotbollsgodis: Jacob Larsson. Matchens ende tvåmålsskytt, och två mycket vackra ass på det. Allt i andra halvlek. Bland de bästa halvlekar man sett.
2 påsar fotbollsgodis: Emanuel Nergård. Styrde och ställde som han ville på innermittfältet. Oumbärlig som bollvinnare i luftrummet. När han sedan använder sin vackra panna till att göra mål så snygga som 2-0 målet, ja då är det klang och jubel.
1 påse fotbollsgodis: Fredrik Streby. Första halvlekens stora profil, som var synnerligen inblandad i själva dödandet av matchen. Målskytt till 1-0, framspelare till 3-0, och en förbannat fin kille.
Det var det! På tisdag smäller det igen. Cupmatch mot Konga kl. 20.00 på Värendsvallens konstgräs. Oh yeah!