Gullabo/Gullaboås – IF rejban 2-2

Fyra dagar efter den något intetsägande premiären var det så återigen dags för match. Kvällens motståndare var Gullaboås IF. Då jag själv inte hade den största kollen känner jag att en geografisk redogörelse kan vara på sin plats här. Gullabo är beläget mitt emellan Emmaboda och Bergkvara. Österut alltså. Och alla som rest österut under fredag eftermiddags rusningstrafik kan då räkna ut att kvällens första utmaning var att ta sig igenom trafiken kring Kalmar-rondellen i Växjö. En uppgift som kan få den mest tålmodige personen att tappa all fattning och få ett patenterat Chrille Jansson-bryt. Men till slut hade dock detta hinder passerats och resan österut kunde påbörjas.

Väl framme på idrottsplatsen ”Dackehed” visade det sig att hemmalaget kunde ståta med en, för årstiden, imponerande fin gräsplan. Hatten av för vaktmästaren. Vi hälsades även välkomna av en representant från hemmalaget (lagledare?). Det lät ungefär så här (OBS! på bred småländska);
-”Jag satt ju hemma och tog en öl, och ja….sen tog jag en till. Sen slog det mig; var det inte något som skulle hända ikväll?”. En kandidat till årets citat.

Jag vet inte om hemmalaget medvetet var ute efter att psyka oss, men bollarna vi värmde upp med var mer av släktet medicinbollar än fotbollar. Gula var de också, vilket måhända var klokt med tanke på snöbyarna som passerat de senaste veckorna. Men det märkliga var väl att hemmalaget värmde upp med matchbollarna (som det dessutom verkade finnas gott om). Men psykningar biter ICKE på oss.

När domherren blåste igång matchen var det rajjan som tog kommandot tämligen omgående. En stabil defensiv kompletterades av en frejdig offensiv. 1-0 kommer redan efter fem minuter. Jacke Gus slår en av sina patenterade hörnor som knoppas in av storebror Henke Gus. En klassisk smakstart. Vi trummar på och efter 30 minuter fälls Simon Ravelli med straffspark som påföljd. Man brukar säga att den som fälls inte bör ta straffen själv, men det struntar Simon i. Han är bra på det sättet. Han bryr sig inte så mycket om vad andra tycker. En, lite för, välplacerad straff senare står det 2-0 till rajjan. Vi fortsätter att komma runt på kanter och hittar fina ytor mellan försvar/mittfält halvleken ut men får inte in fler bollar. Men när domaren blåser för halvtid så har vi såklart en god känsla i laget.

I paus pratar vi om att inte slappna av. Att inte släppa in hemmalaget i matchen, samt att fortsätta med det vi gör bra.
När matchen väl kommer igång igen har hemmalaget höjt sig något, men känslan är fortfarande att vi har bra kontroll. I den 62e minuten kommer dock ett försmädligt reduceringsmål när ett skott utanför straffområdet letar sig in bakom vår målman. Och säg den olycka som kommer ensam. Sex minuter senare är det nämligen kvitterat. Istället för att rensa undan en boll, tappar vi den helt sonika till motståndarna som efter viss kalabalik ofint nog lyckas trycka in ett mål från nära håll. De återstående 22 minuterna (plus tillägg) vill jag, i mitt hyffsat färgade referat, påstå att rejban fortsätter stå för bollinnehav och trycker på för ett segermål. Bollinnehavet till trots lyckas vi dock inte skapa alltför många heta chanser mot ett vilt kämpande hemmalag. Till slut ljuder så domarens pipa. Matchen är slut och vi får en pinne med oss hem. Inte helt rättvist sett till spelövertag och skapade chanser, men sådan är fotbollen ibland.

+ De tappra rajjan-supportrar som tog sig till matchen denna kväll
– Vi får, och ska, INTE tappa en sådan match

/#11

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.