Det vankades en ny bekantskap för näst intill samtliga rejbianer på söndagen. Vi är ju av tradition obildade och ointresserade av allt som sker utanför Växjö centrums gränser, men när det vankas fotbollsspel och besök på fina idylliska fotbollsarenor runt om i Småland, ja då är vi pigga och glada. Angelvi i Angelstad är precis ett sådant ställe. Planen hade dock lidit av det Kronobergska vädret och var både blöt och tung. T.o.m lille Elle blev trött av att springa på den. Hans lätta steg flyter ju annars nästan ovanpå marken. Ungefär som Legolas i Sagan Om Ringen, ni vet när brödraskapet ska gå över ”The pass of Caradhras” och Aragorn och Gandalf och Hobbitarna och hela faderullan pulsar i djup snö, medan skogsalven Legolas enkelt trippar framåt på den näst intill obefintliga skaren. Precis i inledningen på det här klippet kan ni se vad jag menar: http://www.youtube.com/watch?v=-lCLQsqF3-M Dessvärre är det på spanska, men det var det bästa jag hittade, och precis så lätt i steget är Elias Awadis. Sjukt…
Men skit i det nu, vi åkte till Angelstad för att spela boll. Vi mindes motståndarna med lite skräck sedan matchen i våras, då de hade ledningen med 1-0 i halvtid och överraskade oss lite med att bara lägga långa bollar i djupled på två forwards som sprang på allt som om det inte vore någon morgondag. De gjorde det dessutom bra…de jäklarna. Den gången lyckades vi kvittera i andra halvlek när Angelstad inte orkade spela det spelet mer, och vi hade ett par bra chanser att avgöra. Matchen slutade oavgjort. I övrigt är Angelstad ett rakt igenom trevligt lag. Tuffa och rejäla, inget onödigt tjafs och kämpar på tills slutsignalen ljuder.
Revansch skulle utkrävas, och följande blodtörstiga pirater skulle göra jobbet:
MV: Gustaf
HB: Jonas Per-Kåve Wallentin, MB: Linne, MB: Guzt, VB: Elle
HM: Winberg, MM: Manne, MM: Jappe, VM: Sterner
A: Dadda & Sillen.
Bänken: Ludde, Claeson, Bucce och Tomas.
Pang sa det bakom Gustaf innan vi knappt hunnit börja. En Angelstadspelare drar iväg ett långskott från skiiitalångt håll. Den orimligt långe Gustaf släpper bollen, och döm om hans förvåning när han bakom sig får höra ett klassiskt ”boll möter kryssribba”-ljud. Bollen studsar iallafall bort från målet, och vi hade fått vår varning om att hemmaspelarna inte skulle vika ner sig idag heller.
Efter 10 spelade minuter visar vi hur det ska gå till. Efter en målvaktsretur landar bollen hos Sterner utanför straffområdet med ryggen mot mål. Lätt och ledigt vände han runt och skickade iväg ett vänsterskott. Ja, det var ett skott och ingen passning, även om Sterner själv lär hävda motsatsen också under tortyr. Skottet BLIR en perfekt passning genom hela försvaret fram till Dadda, som enkelt smäller in 1-0 i det bortre hörnet.
Tre minuter senare bjuds det fotbollsgodis för hela familjen. Angelstad får en högerhörna. Det gick inte så bra, för Elle bröt och avancerade några meter och sen gick det fort. Elle, Sterner, Dadda och Sallhag väggar och korslöper sig fram längs vänsterkanten, och hipp som happ så spelar Dadda in ett hårt inspel till Sallhag som trycker till direkt med en bredsida och dunkade in bollen vid första stolpen. ”Årets snyggaste anfall” twittrade jag om, och jag får nog stå fast vid det. Vi hade ett förbannat vackert på Araby Park Arena i somras också, men annars har jag svårt att komma på något som varit bättre. 2-0. Heja heja!
Resterande delen av första halvlek bjuder på, efter omständigheterna, trevligt spel, om än något krångligt ibland. Varken boll eller ben gör riktigt som man tänkt alla gånger på det svårbemästrade underlaget. Winberg har en boll i mål, som nog var felaktigt avviftat för offside, Jappe har en boll i ribbans undersida, och båda anfallarna hade bra lägen att spä på ledningen. Angelstad å andra sidan, hotade hela tiden i djupled. Backlinjen hanterade detta bra, och de bollar som rann igenom var Gustaf vaken på och rensade undan. Vid ett sådant tillfälle blev det ett rejält motlägg mellan Gustaf och en Angelstadspelare. Hemmaspelaren fick ont. Jag såg inte hur illa det var med honom eller vart han tog vägen, men vi hoppas givetvis på en kort konvalesenstid!
Första halvlek når sitt slut, och rejbianerna ståtar med en till synes säker tvåmålsledning. Bengan hade vänligheten att hämta kaffe till mig i paus, men då han är en skitpratare av rang stannade han alldeles för ofta på vägen tillbaks, och när kaffet till slut nådde min mun var det….ljummet, kan vi väl säga, bara för att jag är så snäll.
Andra halvlek börjar ungefär som den första slutade. Inget jättetempo och lite problem både med att få till ”sistapassningen” och avsluten. De problemen hade inte Angelstads Henrik Johansson. Efter missad rejbiansk markering på mittplan når bollen fram till honom, och snabbt som Lucky Luke vänder han snabbare än sin egen skugga för att dra iväg en tåpaj från straffområdeslinjen. Bollen studsar in i bortre hörnet och Angelstad reducerar.
Gillar inte att såga Gustaf, men den borde han nog tagit, även om det var ett lurigt och skymt skott. För övrigt vet jag inte varför jag inte gillar att såga Gustaf, jag gillar ju att såga de flesta andra. Det känns bara fel på något sätt. Måste bero på att det är en så förbannat fin kille till skillnad från många andra slashasar, typ Linne och såna ni vet…usch.
Drygt 10 minuter senare drar nyligen sågade Gustaf iväg en väldig utspark, som ser ut att vara lite för långt ifrån Sallhag för att han ska hinna upp den. Bollen går över Angelstads sista försvarare, och den gode Sallhag, vars snabbhet man tydligen aldrig ska underskatta, hinner före honom till bollen, sliter sig fri och blir fälld strax utanför straffområdet. Frispark till IF rejban och målchansutvisning, som det så vackert heter nu för tiden, på hemmaspelaren. Den kändes väldigt väldigt solklar (utan att på något sätt vara en ful tackling) från där jag stod, och det var inga större protester från Angelstad heller vad jag märkte.
En man mer plötsligt alltså. Då finns det två vägar att gå. Antingen går man ner i tempo och tror att det löser sig, eller så skruvar man upp tempot något förbannat tills motståndarna kroknar. Dessbättre valde vi den sistnämnda vägen. I samma takt som regnet tilltog ökade också pressen från rejbianerna. Chanserna radas upp, och den som till sist trycker in mål nummer tre är Winberg, som blir helt fri med målvakten i högerinnerposition och säkert sätter bollen i mål.
Detta verkar vara förlösande värre, för det som sker tre minuter senare är historiskt. Få är de spelare som nu för tiden står på noll gjorda mål i den rejbianska tröjan. Kåve gjorde det innan matchen. Det gör han inte längre.
Jag tror det är den nyinkomne högeryttern Claeson som slår fram bollen till Kåve. Han tar sig in i det högra hörnet av straffområdet, skottfintar med högern, lägger över bollen på vänstern och drar till. Träffen är perfekt, och med lika bra fart som skruv borrar sig bollen rakt in i det bortre krysset. Pang! Så ska det se ut!
Intervjuade Kåve om målet efter matchen:
– Jaha Kåve, det var allt en finfin strut det där. Vad säger du om det?
– Fula mål är för töntar, det vet alla.
– Nu behöver du inte vara sån, alla mål är lika mycket värda säger man ju.
– Jag vet, för jävligt egentligen. Mitt borde vara värt 3-4 mål iallafall.
– Njaaa, kan ju bli lite jobbigt. Vem skulle bedöma det liksom?
– Men käft Salo, nu ska jag duscha.
Nåväl, matchen kändes i och med detta mål avgjord iallafall. Angelstad såg dock inte slaget förlorat och krigade på, samtidigt som rejbianerna jagade ytterliggare mål.
Vinnare i den lilla kampen blev Angelstad, som reducerade till 4-2 efter 84 minuter. Dittills briljante Manne slår en alldeles obeskrivligt dålig jävla skitpassning (ni märker att jag tycker det är roligare att såga Manne än Gustaf), som Angelstad bryter. Sen kör de den beprövade anfallssvarianten ”Ge bollen till Henrik Johansson och hoppas att han gör mål”. Det gjorde han också, igen. Han vände och vred lite grann och slog vackert in bollen i Gustafs högra hörn. Otagbart den här gången. Smart taktik måste man säga…
Den fungerade dock inte fullt ut idag, för när den alldeles utmärkte domaren Ismar Ramadani blåser av matchen så är det de vitklädda gästerna som står och gottar sig med tre poäng. Vågen och kullerbyttor framför klacken följde på det, förutom för Sallhag, som tydligen tyckte att det var för blött och smutsigt och tråkigt på marken, så han körde den klassiska kullerbyttsfinten.
Nog om den matchen. Det blev seger, men nu kör vi framåt mot seriesegern. Vislanda visade oerhörd styrka och slog Åby/Tjureda på bortaplan med 3-0, så serien är fortfarande i skrivande stund en målskillnadsaffär. Liten fördel för IF rejban om vi sköter oss, men det är jämnt. Sinnessjukt jämnt.
Nästa match spelas om en vecka, hemma mot Somaliska. Sista hemmamatchen för året, och Värendsvallens Konstgräs är skådeplatsen. Denna match får inte missas mina vänner. Det går bara inte! 15.00 är det avspark. Alla kommer. Hurra!
Det blir faktiskt gottepåsar idag också. Tyckte ju att det kunde vara kul att inte offentliggöra dem i de tre sista matcherna för att ha lite spänning kvar, men alla som såg matchen räknar ut att det är fruktansvärt avgjort. Här kommer göttet!
3 påsar fotbollsgodis: Emanuel Nergård. Det smärtar mig lite att ge honom tre påsar efter den brutala felpassningen, men i de resterande 89.59 av matchen är han helt outstanding. Äger innermittfältet helt på egen hand och vinner så många bollar att det är i det närmaste löjligt. Väl krigat Manne!
2 påsar fotbollsgodis: Kåve Wallentin. Var väl inte sådär vansinnigt mycket bättre än många andra egentligen, men det är inte det gottepåseutdelningen handlar om. Det handlar om att göra göttiga saker så att man förtjänar lite fotbollsgodis. Kåves mål var precis exakt en sådan sak in i minsta detalj.
1 påse fotbollsgodis: Johan Gustafsson. Brytningen där man kliver in framför en anfallare och snor åt sig ett uppspel från motståndarna har länge kallats en stötbrytning. Tar man sedan med sig bollen framåt och startar ett anfall med ett lysande uppspel på egen hand har det kallats en ”Lucio i Bayer Leverkusen 2002-brytning”. Nu heter det helt enkelt en Guztbrytning. Snyyyggt!
Hej då.