Då var det dags att avsluta div. 6 Alvesta 2011. Ni som följt med under året vet att det inför sista matchen såg förbaskat bra ut för IF rejban. Ni som har bra minne minns också att vi slagit Åby/Tjureda (Å/T fr.o.m nu) två gånger i år. Tidigt på säsongen tog vi en mycket rättvis seger på grus i Smålandscupen med 2-1, och precis innan sommaruppehållet vann vi inte alls lika rättvist med 1-0 ute i Furuby i en av de kvalitetsmässigt bästa matcherna för året där båda lagen försökte bjuda upp ordentligt.

Ni som har OERHÖRT bra minne bör varit oroliga inför matchen, för ni minns att Å/T förnedrade oss med 6-1 på Norremark förra säsongen och att vi, i en match vi kanske borde vunnit, bara fick med oss en poäng från förra årets besök på Åbyvallen.

Förutsättningarna fotbollsmässigt var att vi vid seger skulle vinna serien och gå upp i div. 5, om nu inte Vislanda slog Omen men sisådär en miljon mål. Så blev det naturligtvis inte och Vislanda spelade oavgjort mot Omen, men det är en annan historia.

De yttre förutsättningarna kunde inte heller bli trevligare. Ett alldeles fantastiskt höstväder, mycket folk, välansade Åbyvallen, och ett motståndarlag som iallafall hade lite att spela för då de hade chans på en kvalplats uppåt.

Stämningen i omklädningsrummet var något annorlunda än vanligt. Det kändes att det var något viktigt på gång. Tyst och tät stämning, vilket i och för sig kan berott på att Bucce Glappkäft var i Spanien och att alla njöt av tystnaden.

När laguppställningen var färdig stod det klart att följande människor skulle ut och försvara de rejbianska färgerna:

MV: Jon

HB: Kåve, MB: Linne, MB: Guzt, VB: Elle

HM: Sterner, MM: Holger, MM: Manne, VM: Sallhag

A: Dadda & Tomas

Bänken: Swanen, Jappe, Persson, Rejbsson och Winberg.

Jag ska redan nu villigt erkänna att jag har ganska vaga minnesbilder av matchen, då jag var något djävulskt nervös. Jag minns ett lågt spelande Å/T som gav mycket tilltro till sina anfallare, och att de skulle lösa gåtan framåt. Jag minns en backlinje i IF rejban som lyckades hålla rent i allmänhet, och i synnerhet en Guzt som vann precis allt i närkampsväg. Jag minns också en vilt kämpande Sallhag som tillsammans med övriga offensiva pjäser stångade sig blodiga mot Å/T’s täta försvar.

Med stor glädje minns jag en jätteutspark från Jon som tog sin första studs bakom motståndarnas backlinje, och hur kommunikationen brast mellan back och målvakt i Å/T. Hemåtnicken gick över egen målvakt och ner mot kortlinjen. Där hann Dadda upp bollen och stötte in den i mål från minimal vinkel. 1-0 till IF rejban efter 11 minuter.

Sådär jättemånga mer specifika minnesbilder av den första halvleken har jag inte, förutom att båda lagen envist ägnade sig åt den förutbestämda taktiken.

Vid halvtidsvilan visste vi att Omen höll 1-1 mot Vislanda och att en seger i vår match skulle räcka till serieseger. En seger som var långt ifrån klar.

Flera byten iscensattes både i paus och under den andra halvleken. Många var de som sprungit sig trötta under den första halvleken i sin iver över jakten på seger.

Visst lugn spred sig i det vitklädda lägret en dryg kvart in i andra halvlek. Sallhag hade redan hunnit bränna ett friläge när det var Tomas tur att försöka. Persson smekte fram en genialisk djupledsboll, på vilken Tomas slet sig fri. Målvakten var på avslutet, men bollen hade tillräcklig fart för att rulla in i mål och dubbla ledningen för IF rejban. 2-0 efter 61 minuter.

Fem minuter senare dödar Winberg matchen. En ny miss i kommunikationen hos hemmaförsvaret gör att målvakt, motståndarback och Winberg hamnar i en kamp om bollen vid straffområdeslinjen. Vinnare i den striden blir mannen i vit tröja, som slår in den på halvvolley i det tomma målet.

Nu tyckte man att det skulle vara klart. Det tyckte alla utom Linus Kronberg. Han tyckte det var en alldeles lysande idé att slå en hemåtpassning till Jon från 30 meter. Eller ja, passning och passning, han drog iväg en stenhård vristpassning mot eget mål, fick skäll av pappa Hawk-Eye, och svarade med gråten i halsen: ”Men…men, du tror väl inte jag gör det med mening”. Jon gör en kalasräddning, vi får en indirekt frispark mot oss och rusar alldeles för tidigt på den. Den stackars skytten i Å/T hade tre blodtörstiga rejbianer i ansiktet när han skulle försöka skjuta. Det gick naturligtvis inte alls bra, och domaren blåste ju inte av oss så det hela löste sig till slut.

Jon fick hålla nollan, och trots tre mål framåt är det hans och försvarets fläckfria insats som främst bör lyftas fram. Slutet av matchen vet jag inte hur den såg ut alls. Väntade bara på att domaren skulle blåsa av, och i sann hybrisanda hade vi naturligtvis fixat löpsedlar och tröjor där vi hyllade oss själva. Kunde blivit krystat om det gått åt skogen, men jag hade gömt grejorna väl, och tog inte fram dem förrän jag kände att det var klart. D.v.s efter 87 minuter lite drygt.

Matchen tar slut, IF rejban vinner matchen och serien. Publiken tackas, alla älskar alla och skumpan flödar. Ibland är det så förbannat trevligt med fotboll att jag knappt vet vad jag ska ta mig till!

Stor eloge till Å/T’s spelare och ledare som kämpade hela vägen in i kaklet, lät oss fira av oss ordentligt, och uppträdde både trevligt och uppmuntrande efter matchen. Tack så mycket! Åby/Tjureda är ett lag som iallafall jag väldigt gärna hade sett följa med oss till div. 5. Det är ett lag med ett eget spel, en ”personlighet”, och alltid ett trevligt lag att möta. All lycka önskas er nästa år!

Ska tacka publiken också, jag vet bara inte hur. Min vokabulär räcker inte till för att beskriva hur fantastiskt trevligt det är att ni följer oss såväl på hemma- som bortaplan. Ni ska bara veta att ni betyder mycket för alla inblandade i det här laget.

Nu ska jag dela ut gottepåsar, sen bjuder jag på lite bilder från Åby.

3 påsar fotbollsgodis: Johan Gustafsson. Helt outstanding och överlägset bäst på plan.

2 påsar fotbollsgodis: John Sallhag. Vilket slit! Vilket sinnessjukt slit. Trodde han skulle dö efter 45 minuter, men då sprang han i 45 minuter till. Fram och tillbaka hela matchen.

1 påse fotbollsgodis: Jon Svensson. En oerhört lugn match för Jon, men från samlingen inne i stan tills segersången ekat ut i omklädningsrummet är han ovärderlig med sitt lugn och sitt snack.

Tack för i år! Nu får ni lite bilder.

Glada rejbianer…

Firande rejbianer…

Vågade rejbianer… (tihi tihi…)

Vinnande rejbianer…

Vi tror vi samlar in cookies och sånt, är inte helt säkra. Men genom att acceptera denna pop-up så är vi liksom homesafe. Även om vi inte gör något som helst med den "datan" som i så fall samlas in.