10 år – 10 legendarer. Del 10.

IF rejbans legendarer, Del 10 – Jonas Wallentin

 

Som ett led i vårt 10-årsjubileum och firandet av detsamma i år, tänkte vi presentera 10 profiler i den här klubben på vägen fram mot 10-årsdagen den 4 oktober.

Siste man blir idag, den 23 oktober, på hans födelsedag. Vi har givetvis sparat det bästa och finaste vi har till sist.

Vänner, det här är Jonas Wallentin.

Jag har valt en liten annan infallsvinkel till sista kapitlet om våra Legendarer. Så mycket är sagt om Jonte, eller Kåve som vi säger, men det finns ändå så oerhört mycket kvar att säga om vår vän och lagkamrat.

Jag har därför bett några utvalda rejbianer och några av Kåves närmaste vänner om hjälp att helt enkelt skriva ner sina tankar och känslor. Till en början bad jag om ett specifikt minne från rejbianen Kåve, och ett från vännen Kåve, men vi insåg snart att det är näst intill omöjligt att göra så. Det flyter ihop för mycket. Vännen Kåve var och är en stor del av IF rejban, och IF rejban är en stor del av våra liv.

Det har helt enkelt mynnat ut i ett antal texter med olika stilar, många gemensamma beröringspunkter, men framförallt texter från hjärtat om vår fina vän.

 

Mitt eget kanske allra bästa rejbanminne av Kåve sträcker sig tillbaka till 2010. Det är varken hans drömmål i Angelstad eller när han missade bollen och sparkade omkull ett helt sekretariat i Futsal-DM. Nej vi får backa ett tag till, ända till tiden då vi startade IF rejban.

Kåve var en av ”The founding fathers”. Han var inte mest drivande, men han var alltid med på allt som verkade kul.

Ambitionsnivån (hybrisen) var hög hos mig och flera andra. Ett par-tre divisioner klättrar vi snabbt och lätt och sen bara kör vi på! Man vet aldrig om man får med alla andra ”på tåget”, så man visste inte riktigt vad som väntade…

Så en kväll med löpträning under Värendsvallens läktare anlände jag sent efter en jobbkväll och kunde se sista delen.

Folk slet hårt, och hårdast av alla slet nog Kåve. Man ska veta att Kåve hade varit en ganska duktig fotbollsspelare innan han slutade i övre tonåren, men kanske aldrig riktigt brunnit för det. Han hade ALDRIG börjat spela fotboll igen om det inte var för IF rejban.

Nu såg jag just honom springa där, runt runt runt, intervall efter intervall, så svetten sprutade och spyan var väldigt nära, hela tiden med Håkan Kronbergs visselpipa som en elak påminnelse att det var dags igen. Och igen. Och igen…

DÄR och DÅ visste jag att det var ett mycket klokt beslut att starta den här föreningen, att vi skulle offra allt för att lyckas, och att Kåve skulle gå i första ledet!

 

Ska jag försöka handplocka ett av mina många fina minnen av min vän Kåve fastnar jag för ett som egentligen är löjligt enkelt och trivialt, men det är mig väldigt kärt.

 

Det är 2008, och vi har varit på en gemensam liten födelsedagstillställning med hela gänget. Vi går mot stan, och när de flesta viker in på PM och Terrassen fortsätter jag och Kåve till ”Tornet” på Kungsgatan. Där tar vi fram några av våra favoritskivor som bara vi uppskattar i det här lilla gänget, och en flaska god dryck. Sen spelar vi svinhög musik och dricker upp innehållet i flaskan de närmaste 3-4 timmarna innan folk anländer för efterfest.

Vi pratade knappt. Goda vänner behöver inte tjata hål i huvudet på varandra. Vi uppskattade bara sällskapet, musiken och drycken. Det var bara så fantastiskt trevligt i all sin enkelhet, och vi återkom ofta till att det där borde man egentligen göra varje helg!

Just den enkelheten i vänskapen saknar jag så innerligt! Det var aldrig svårt. Det var alltid ärligt. Det var alltid respektfullt. Det var framförallt alltid så makalöst trevligt och kärleksfullt!

 

Du stals ifrån mig alldeles för tidigt. Den smärtan får jag bära med mig livet ut, och det GÖR ont. Men jag bär gärna den smärtan Jonas, för samtidigt som den ger mig bottenlös sorg, skänker den också glädje. Glädje över glada minnen, över många skratt, över lärdomar du gett mig, och inte minst att vår vänskap har gett mig ytterligare tre fina vänner i livet i form av dina föräldrar och din syster.

Tack för det Jonas, min älskade vän! Saknar dig. Mycket. Alltid.

Oh, how I wish you were here…

 

Jesper Lindahl sätter ord på sina känslor så här:

Kåve, Kåve, Kåve. Vart ska man börja? När vi lärde känna varandra på riktigt under vår tid på Arabyskolan? Eller när vi planerade att lotta vart i världen vi skulle åka och stanna så länge pengarna räckte? Eller när du genom ditt sätt att vara räddade mitt liv på Korfu? När vi struntade i allt vad fest heter för hälsans skull och bara softade på helgerna? När vi tog över världen i Europa Universalis? Våra otaliga musikkvällar i tornet? När vi var jultomtar på Mannes svensexa? När vi blev utslängda från öltältet på Swedecamp? När vi sålde en femma för en hundralapp på Hultsfredsfestivalen? När vi dansade och sjöng våra halsar hesa till Flogging Molly i Malmö;

If I ever leave this world alive. I’ll thank for all the things you did in my life. If I ever leave this world alive. I’ll come back down and sit beside your Feet tonight. Wherever I am you’ll always be. More than just a memory

Ett hav av underbara minnen. Du fanns alltid där för mig som jag fanns där för dig. Jag saknar dig oerhört mycket och tänker ofta på dig. Framförallt minns jag dig som den fantastiska människa du var. Rolig, snäll, knäpp, galen, beslutsam, klok och intelligent men också ganska skör. Vi kamperade ihop i livet och på fotbollsplanen. Som jag saknar att ha dig vid min sida.

Kåve, vi spelade fotboll ihop i många, många år. I Öster, i Hovshaga och i IF rejban. Det har oavsett klubb och åker vi spelat på alltid varit fantastiskt att ha din löpvilja, spelsinne, beslutsamhet, vinnarskalle och gummiben vid min sida. Särskilt gött blev det att ha dig på sidan efter du började se bollen någon gång runt 98-99, då du fick linser.

Vad du betydde för IF rejban socialt och trivselmässigt är ovärderligt men jag vill lyfta en annan aspekt på mina rader.

Din beslutsamhet och vinnarskalle. Detta kommer i sitt rätta ljus när jag minns tillbaka till när IF rejban påbörjade sin resa. För denna tid är minnet av Kåve och min pappa starkast för mig. Både Hawk-Eye och farsan hade accepterat utmaningen att vara IF rejbans första tränare. De hade båda känt att det här kan det nog bli vad fan som helst av, men det är klart att vi ska ge det en chans. Att IF rejban skulle bli något fantastiskt stod inte, åtminstone för de vid sidlinjen, klart bortom allt rimligt tvivel.

Ett gäng avdankade fotbollslirare där många inte spelat riktig fotboll på flera, flera år. Kunde detta verkligen vara något riktigt eller skulle rejbianerna tröttna, lägga ner projektet och återgå till att främst ses vid fotbollshängen med pilsner på bordet? Det ena tog dock inte ut det andra, veckovisa soffhängen med pilsner ebbade ut långt senare.

Men i alla fall, redan när den första träningen under Värendsvallens huvudläktare gick av stapeln förstod farsan och Hawk-Eye att det här gänget menade allvar. Sällan har ett så målmedvetet träningspass gått av stapeln, med så låg kvalité. Konditionen var hos många bedrövlig men viljan att ändra på det hade sällan varit starkare. Ärligt talat, atmosfären gick att ta på. Järnviljan att göra detta till något grymt. Och den som kanske tydligast personifierade den viljan var Kåve. Under första passet slet han som ett djur. Så hårt att han till slut spydde av ansträngningen. Och så fortsatte det, han fortsatte såklart inte att spy på varje träning men Kåve var en av de som tydligast visade vägen, att det här var minsann på riktigt. Vi skulle gå genom väggen för varandra för att bli ett riktigt bra fotbollslag som vi hade potential till. Att ha spelare med Kåves moral och vinnarinstinkt är viktig i alla lag och i IF rejban var hans slit och offervilja vägvisande och ett av de avgörande inslagen för vad IF rejbans kultur kom att bli.

Hawk-Eye och farsan mös och log åt viljan vi visade, de förstod att det var början på något häftigt. Och en av de som mest personifierade beslutsamheten, offerviljan, målmedvetenheten och med det vad IF rejban skulle vara på fotbollsplanen, det var du Kåve.

 

Christoffer Jansson minns tiden i London med värme:

London. 11e mars 2006.

Jag, Kåve och Jacob hade varit ute och firat min födelsedag. Vi vaknar upp och Jacob frågar lite försiktigt:

-Asså Chrille. Ska du verkligen ta hit mamma och pappa?
-Vadå?
-Det är inte superfresh här.
-De hade inte gillat det?
-Nej.

Ungefär så lät det mellan mig och min bror minuterna innan jag ringde upp mamma och pappa och förklarade att de, av någon påhittad anledning, inte kunde komma till lägenheten.
Det var ett bra beslut.

Nej. Lägenheten jag och Kåve bodde i under vår tid i London var sannerligen inte superfresh. Men det struntade ju naturligtvis vi fullständigt i. Det fanns ett kök, ett badrum, en soffa, en fåtölj, en TV och så fanns det musik.
Givetvis Kåves förtjänst. Det var hans musik.
Som många av er minns så streamade man inte musiken på den här tiden. Man laddade ner den och förde sedan över den till valfri uppselningsapparat. I Kåves fall en iPod. Den största. Han hade jäääääättemycket musik i sin iPod.

På våra förfester gick Kåves iPod varvet runt. Alla fick välja varsin låt och när det varvet hade spelats började vi om. Så höll vi på tills det blev dags att gå ut i Londonnatten.
Kåve och andra inblandade hade god variation på sina låtval. Inte jag. Jag har alltid haft en tendens att snöa in på låtar. Och då lyssnar jag bara på dem. Under den här tiden valde jag alltid The Beatles-Hey Jude och Oasis-Champagne Supernova när det blev min tur. Kåve var minst sagt trött på mig. Inte för att det var dåliga låtar. Men det är inte supermycket party över dem och han fick ju som sagt höra dem minst 34 gånger varje förfest.

En dag när vi vaknade upp var det ett enda stort ”angry face” över skärmen på Kåves iPod. Då var det kört. Ingen återvändo. Stendöd. Det kunde man få om man tappat den i marken, laddat den på ett felaktigt sätt, eller bara låtit den ligga i lite öl över natten.
Det fina med Apple på den här tiden var att det bara var att komma in med den till valfri Apple Store, visa upp sitt angry face, och hej svejs så fick man en ny.
Tur då för Kåve att det låg en väldigt tjusig Applebutik mitt på Regent Street i London.
Dagarna innan han hämtade ut sin nya iPod gjorde han klart för mig att jag kunde glömma Hey Jude och Champagne Supernova. Halvt på skämt, halvt på allvar.

Nästa förfest fanns de givetvis med där bland övriga låtar.

Jag minns min tid i London med Dig, John och Nisse som en av de absolut roligaste perioderna i mitt liv. Antagligen den roligaste. För det är jag Dig och övriga inblandade otroligt tacksam. Tack Kåve!

I början tyckte jag det var jobbigt att höra de låtarna. Nu blir jag mest glad och varm även om andra känslor ibland tränger fram. Men det gör inget. Det får de göra. De känslorna är också bra. De säger något om personen man tänker på.

Älskade vän, grattis på födelsedagen. Idag spelar jag mina låtar.

 

Ludvig Kronberg skriver så här om sin barndomsvän:

Underbara Kåve!

Sedan jag fick frågan att skriva ett par rader om dig, har jag tagit otaliga gånger tagit upp mobilen och påbörjat skrivandet, för att lika fort lägga bort den igen.

Men det är klart, det är inte lätt att med enbart ett par rader sätta ord på en person som man känt i hela sitt liv.

Under hela min uppväxt var du en av byggstenarna, och tillsammans med några andra i ibland annat IF rejban, var du med och bidrog till den trygghet, kärlek och gemenskap som jag idag ser tillbaka på med extrem glädje och värme. Jag vill och vågar påstå att det var något unikt, och du var en väldigt väldigt viktig del av det, och det är en väldigt viktig del av mig.

Tänk om man kunde få statistik på hur många timmar vi umgåtts under åren? Hur många matcher vi vunnit tillsammans?  Hur många bägare vi svingat? Hur många skratt vi delat?

Dom tydligaste minnena jag har av oss tillsammans är kanske konstigt nog inte idrottsrelaterade, utan egentligen vardagliga saker. Så som när vi i timtals satt och byggde lego på ditt pojkrum, eller spelade Backpacker på din dator, och du fick agera tolk, eftersom du som 8-åring var bättre på engelska än jag är idag.

Jag älskade även att sitta uppe och se dig och Chris spela Zelda. Dock var ni tydliga med att, ”Näheddu Kronkan, du är för dålig för att styra, men du kan hjälpa oss lösa gåtorna, eller så kan du utmana någon på schack”.

Men det är ju så du är. Rak och ärlig, fast aldrig elak. Egenskaper som ger vänner, vänner du har och även delat med dig av. Genom dig har jag fått nya vänner för livet, och det är en gåva svår att överträffa.

Det är klart att det finns tusentals resor, konserter, fotbollsmatcher, hockeymatcher, innebandymatcher, träningar, golfrundor och annat vi gjort tillsammans. Både sånt vi kan tala om, men även sånt vi bör hålla tyst om.

Men om jag kunde skruva tillbaka tiden, om så bara för en stund, så hade jag velat sitta uppe i tornet på Kungsgatan, ta en öl, lyssna på alldeles för hög musik med alla fönstren öppna en mild vårnatt.

Om jag fått välja och du godkänna, hade jag önskat Pink Floyd – Take it back, med efterföljande Coming back to life, från albumet Division Bell. Det var du som introducerade mig för Pink Floyd och dom låtarna, som så många andra låtar och artister.

Jag tycker fortfarande det är två av dom bästa låtar som gjorts…

 

Trots att du är med mig, så saknar jag dig varje dag!

Stort grattis på födelsedagen min vän!

Vi kommer ses igen, men inte än. Inte än.

 

Fredrik Streby uttrycker tacksamhet i sin text nedan:

Det här är ingen text som hör till vanligheterna att skriva. Det är inte speciellt enkelt heller. Jag tror jag har börjat skriva 5-6 gånger. Man vet inte riktigt var man ska börja eller sluta. Så därför skriver jag från hjärtat istället och konstaterar att Jonas är en av de i mitt vuxna liv som haft mest påverkan på hur och vad mitt liv är idag.

Vi föddes utan vetskapen om varandra men på något sätt kändes det väldigt naturligt att vi skulle bli väldigt bra vänner från första gången vi möttes. Våra vägar möttes på allvar när vi spelade innebandy tillsammans i Hovshaga AIF. Vi blev snabbt bra vänner och Jonas introducerade mig med kärlek för resten av hans umgänge, det umgänge jag fortfarande umgås med idag.

 

Jonas var under många år en av mina absolut bästa vänner och minnen som vi delar kommer alltid ligga varmt om hjärtat. Jag kan fortfarande tänka på Jonas när han kom i Wallentins blåa Peagout 206 i 180km/h och musiken på 190 db och hämtade mig när det vankades ledigt och helg, ett större leende gick inte att hitta. Eller de otaliga kvällarna vi varit ute och alltid gick hem till Ulriksbergspromenaden och la oss och tittade på en film. Eller när vi tillsammans med några fler kompisar bilade runt i Europa och tog allt på uppstuds. Eller som den gången när vi åkte till Öland en helg på hösten och la pussel. Där satt vi, (halvt) vuxna män framför en brasa och la pussel en hel helg och det kunde inte kännas mer naturligt. Och såhär fortsätter det.

Det finns så mycket att skriva och säga om Jonas och vår vänskap, vad han betytt för mig och vad han kommer fortsätta betyda för mig. Det är svårt att sätta orden i skrift men en sak är jag säker på, Jonas kommer alltid vara en betydande del av mig och jag har honom att tacka för mycket.

Tack Jonas, du är för alltid en stor del av mig & IF rejban.

 

Avslutningsvis skriver Emanuel Wallentin så här om och till sin vän och svåger:

Tja Jonte – det är Manne,

Du… du minns ju söndagen 2 oktober 2011. Sista omgången i serien, när vi cementerade seriesegern. Du startade som högerback, jag som innermitt – som vanligt 2011. Efter matchen höll vi om varandra. Du hade tagit av benskydden, och sträckte dom i luften. Detta hade varit mitt roligaste fotbollsår. Ditt också tror jag?! Fan! Vissa saker borde aldrig förändras. Detta året på repeat, tack. Rent sportsligt var jag imponerad av din säsong, och jag sa det till dig, men slentriant – jag borde sagt det till dig ordentligt.

Å andra sidan, var det ens lite viktigt för dig i sak? Nej!? Jag däremot, jag hade alltid sett min fotboll som ett ganska viktigt bidrag till att definiera mig som person. Hur folk såg på mig. Sanningen var att det bara bidrog till min självbild. Du sket i motsvarande perspektiv. Du hade såklart rätt, och jag insåg det tack vare dig. Du lärde mig se fotbollen på ett nytt sätt, ett mycket roligare sätt. Tack Jonte! Du älskade ju rejban – hatade förlora med rejban, älskade vinna med rejban. Men din prestation speglade inte din person. Sen att din insats både söndagen 2 oktober 2011, och hela den säsongen bidrog starkt till att vi kunde göra bokslut som obesegrade seriesegrare är en annan sak.

För du var ju grym på planen! Italienare hade pratat om grinta om de sett dig spela fotboll. På småländska säger vi fighting spirit. Du var dessutom vän med bollen och hade bra blick för spelet. Synnerligen ovanligt för någon som inte spelat fotboll mellan åldern 17 och 25, ish. Vaderna som blottades nu när du tagit av benskydden vittnade inte heller om något uppehåll. Men det var rimligt att du hade haft uppehåll. För rejban fanns inte då. Och som vi nu brukar säga, och som du förstod från dag ett – rejban handlar inte om fotboll.

Hursomhelst, det hade regnat denna oktoberförmiddagen. Men solen sken när vi samlades på Shell Dalbo. Och vi sken! Vi åkte till Åby, bytte om – minns du att Jon spelade Mando Diao i omklädningsrummet? – och vi vann med 0-3. Det regnade igen, men Champagne. Ingen poängterade att det bara är division 6 vi vunnit. Firandet bad liksom inte om ursäkt, några gränser visste det inte heller, och så vidare, och så vidare.

 

Ett par år tidigare hade jag träffat Ida, och börjat plugga ihop med Jappe, ni umgicks ju hela tiden. Med dig gick det så fort att skaffa en gammal vän. Vi hade ju hamnat i samma familj, och hamnat i samma rejbanfamilj, men vi valde varandra – så kände jag. Jag vet att det var ömsesidigt. Jag kände det extra starkt denna dagen när du höll om mig efter seriesegern. I andra handen höll du benskydden. Jag har likadana fast gula. Vi köpte ju dom på en semester. Egentligen var målet med den shoppingrundan en sladd. Efter mycket tid i taxi hittade vi rätt sladd. Nya benskydd var bonus. Sladden däremot var viktig på riktigt. Vi kopplade den från din iPod till stereon i hotellrummet. Din iPod asså… den gav Spotify dåligt självförtroende. Vi satt på balkongen, drack öl och lyssnade på musik. Kväll blev natt. Tupac överröstade ljudet av vågorna från havet – Change, shit, I guess change is good for any of us. Men Tupac hade fel. Vissa saker ska inte förändras.

 

Söndagen den 2 oktober 2011 är ett bevis på det. Jag vill för alltid återkommande återuppleva den dagen totalt jävla oförändrad med dig Jonte! Du och jag hade denna dagen ihop med rejban. Världens Trevligaste Förening. Ett lag där glädjen är så mycket mer än den totala summan av varje enskild spelares bidrag. Det gäller också kärleken. Och det är viktigare för mig nu, för jag saknar dig Jonte. Jag älskar dig Jonte. Jag tänker på dig varje dag.

 

Innan varje match nu, när jag tar på mig benskydden, umgås jag med tanken på den semestern – hur vi satt på balkongen och lyssnade på musik. Månen var ljus och avslöjade medelhavet. Där var allt ljust, precis som minnet av söndagen 2 oktober 2011 när vi vann serien. Och som så många andra odödliga minnen.

Save a place in heaven til the next time we meet forever.

/Manne


Avslutningsord

Jag har personligen skrivit så många ord om mina vänner i IF rejban i allmänhet och Kåve i synnerhet den senaste tiden att orden, till slut, börjar tryta. Känslor har man dock dessbättre alltid så det räcker och blir över, inte minst för de 10 legendarerna.

Det är med såväl glädje som sorg och saknad jag tagit emot och sammanställt texterna från mina och Kåves vänner ovan. De sätter fingret på det som var så speciellt med vår Kåve. Han berörde och betydde på ett sätt som är så svårt att förklara, men som texterna här lyckas med på ett utmärkt sätt. Ett stort tack till er som ville hjälpa till, dela med er av era tankar och känslor, och få till ett lika värdigt som fint avslut på det här projektet.

Det finns, på riktigt, SÅ många fler som förtjänar ett eget ark, men jag tog på mig det roliga och svåra arbetet att få ner det till 10 namn. Från början var tanken att skriva något småskojigt och tramsigt om alla, lite som vi brukar göra. Men i takt med att de första texterna växte fram blev det något helt annat. Jag kunde bara inte låta bli att hylla dessa makalöst trevliga människor, och låta ”världen” få veta vad de har gjort och vad de betyder för mig och för Världens trevligaste förening.

Hoppas ni har uppskattat det!

Nu går vi för 10 år till, och förhoppningsvis 10 nya legendarer som skapar 10 nya kapitel i den stora boken om IF rejban. Den har bara börjat…

Tack för att ni tog er tid!

/Salo

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.